En frimarknads-Stalinism för Sverige

Regeringen har anammat det som britter kallar ”frimarknads-Stalinism”, och avvisat Blair-regeringens användning av socialt entreprenörskap för att effektivisera och decentralisera välfärdsskapandet.

Inför årets val talades det mycket om att Fredrik Reinfeldt höll på att göra en Tony Blair. Mycket riktigt vann sedan Reinfeldt valet genom att – precis som Blair för nio år sedan – förnya sitt parti och närma sig den politiska mitten.

Nu visar det sig att vår ”nya moderaterna”-regering uppvisar samma tendenser till centralism och kontrollmani som präglat New Labours styrning av vissa politikområden. Samtidigt förkastar man de mest innovativa och framgångsrika delarna i Blairs tredje vägen-projekt.

Förra veckan blev det klart att regeringen vill häva den så kallade ”stopplag” som bland annat föreskriver att Sveriges landsting endast bör upphandla vård från privata entreprenörer som är icke-vinstutdelande. ”Icke-vinstutdelande” innebär att företaget eller organisationen som levererar vårdtjänsterna alltid återinvesterar sina vinster i verksamheten för att kontinuerligt förbättra sin service till skattebetalarna. Detta betyder även att företaget ifråga sätter vårdtagarens intressen före aktieägarnas intressen.

Regeringens utspel är föga förvånande, eftersom allians-partierna aldrig sett något problem i att låta traditionella företag (vars vinster delas ut till dess aktieägare) vinna landstingens upphandlingar. Enligt socialminister Göran Hägglund går det att reglera vårdföretagens verksamhet så väl att vinstintresset inte tillåts tränga ut allmänintresset. Med andra ord vill Hägglund använda den klassiska ”privatisera-och-reglera”-modell som populäriserades under 1980-talet av bland annat Margaret Thatcher.

När New Labour kom till makten 1997 var denna modells begränsningar uppenbara. Erfarenheterna från Thatchers privatiseringar visade på att regleringen av de vinstutdelande företag som levererade offentliga tjänster ofta var bristfällig. I vissa fall, som i tågtrafiken, ledde detta till katastrofala följder. Över tiden tvingades den offentliga sektorn bli alltmer ingående i sina upphandlingsförfaranden, och alltmer detaljstyrande i sin reglering. I praktiken blev de privata företagen lika låsta som offentliga verksamheter, och de effektivitetsvinster som privatiseringen egentligen skulle leda till uteblev.

Många ekonomer drog därmed slutsatsen att den vinstutdelande aktiebolagsformen helt enkelt inte lämpar sig väl för att leverera de offentliga tjänster som är svåra att specificera i upphandlingskontrakt – exempelvis vårdtjänster. (Detta på grund av informationsassymmetrier mellan entreprenören och upphandlaren.) För att eliminera behovet av långa upphandlingskontrakt insåg regeringen att man skulle behöva främja framväxten av nya, icke-vinstutdelande vårdgivare.

Med andra ord: Istället för att anpassa vårdsystemet till en bolagsform som är en kvarleva från industrialismen utvecklade man nya organisationsformer. Dessa former är fristående från offentlig sektor (för att skapa rätt incitamentsstrukturer), och ger dessutom tillräckligt med autonomi åt läkare och sjuksköterskor att sköta sitt jobb utan detaljstyrning uppifrån.

Därför började man stödja små, icke-vinstutdelande så kallade sociala entreprenörer som kan leverera offenligt finansierad vård. Exempelvis finns det nu möjlighet att starta dessa verksamheter med skräddarsydd lånefinansiering från oberoende instanser. Dessutom har man börjat omvandla tidigare offentligt drivna sjukhus till oberoende stiftelser, i syfte för att öka både vårdtagarnas medinflytande såväl som sjukhusens effektivitet.

Dessvärre finns dessa idéer inte representerade i Sveriges nya regering. Man sade sig innan valet vara öppen för en mångfald av nya driftsformer och mindre entreprenörer, men skapar nu ett system som gynnar de stora vinstutdelande vårdbolagen. Alltså cementerar regeringen en samhällsmodell baserad på privat vinstmaximering och statlig detaljstyrning – det som britterna kallar frimarknads-Stalinism.

Det mest tragiska i sammanhanget är den bristande insikt som uppvisas från regeringens, och även borgerliga ledarskribenternas, sida. Hägglund, såväl som ledarsidorna, verkar lyckligt ovetandes om möjligheterna att bedriva företagande utan vinstutdelning, såväl som problematiken med informationsassymmetrier i upphandlingsförfaranden.

Ironiskt nog firade New Labours experimenterande med innovativa driftsformer nya triumfer endast några dagar innan socialministerns utspel. Icke-vinstutdelande Network Rail (Banverkets brittiska motsvarighet) visade ett överskott på 747 miljoner pund under första halvåret 2006, pengar som helt återinvesteras i förbättringar i servicen till skattebetalarna. Detta har lett till att servicenivån nu ligger på den högsta nivån sedan sju år tillbaka, innan dess vinstutdelande föregångare Railtrack körde rälssystemet i botten.

Blair-regeringen styr alltjämt mot en framtid där nya organisationsformer säkrar allmänintresset utan statlig centralism och detaljstyrning. Oroväckande nog verkar det som att vår nya regering just nöjt sig med mer av samma gamla frimarknads-Stalinism.

1 tanke kring ”En frimarknads-Stalinism för Sverige

  1. Pingback: 99, our 68 » Frimarknadsstalinism: “Det handlar bara om att övervaka det bättre”

Kommentarer inaktiverade.