Har läst in mig lite på diverse Kina-böcker på senare tid.

Jag började lite lätt med When China rules the world, i vilken Martin Jacques lägger fram ett resonemang om varför det är fel att tänka att Kina graviterar mot en västerländsk samhällsmodell. Tvärtom – vi ser istället uppkomsten av alternativa moderniteter, och vi har ännu inte fått grepp om vilket skifte vi nu genomlever. Visst, skriver Jacques; 1900-talet kan ses som en stor kamp mellan socialism och kapitalism, men ur ett vidare perspektiv framstår denna kamp som marginell i relation till allt det som Kinas återkomst signalerar. 1900-talets ideologiska klyfta utspelade sig inom ramen för en västerländsk modernitet; det som nu växer fram är något annat:

The era that we are now entering, in fact, can best be understood as one of constested modernities. (143)

Sinsemellan skilda, och delvis konkurrerande, moderniteter har börjat samexistera. Ur detta perspektiv, menar Jacques, skall vi inte stirra oss blinda på klassiska årtal som 1917 eller 1989, som ju är inskrivna i just denna västerländska modernitet. Nej, 1900-talets viktigaste period utspelade sig i mitten av århundradet:

In light of the economic transformation of so many former colonies after 1950, it is clear that the significance of decolonisation and national liberation in the first two decades after the Second World War has been greatly underestimated in the West, especially Europe. Arguably it was, bar none, the most important event of the twentieth century, creating the conditions for the majority of the world”™s population to become the dominant players of the twenty-first century. (41-42)

Jacques tar avstamp i en diskussion om vad som hände i början av 1800-talet – en tid då levnadsstandarderna i Västeuropa och Kina var jämförbara. Bägge regioner stöter då i taket för regionens ”affordance” – det börjar bli svårt att nära de växande befolkningarna. Utifrån denna gemensamma problematik uppstår helt olika dynamiker. Kina vänder sig inåt, och söker maximera matproduktion för att hålla landet samman. Västeuropa, i synnerhet britterna, vänder sig istället utåt, genom kolonisering och handel, vilket sätter igång den industriella revolutionen. Kinas ekonomi kan inte haka på Västeuropa, som inleder en tvåhundraårig process av ökat inflytande och välstånd.

I Adam Smith in Beijing lägger Giovanni Arrighi, historiker som jobbat med världssystemteori, fram en mer djuplodande analys av denna förgrening i historien. Här följer en närläsning med ymniga citat från bokens första del.

– – –

Såhär beskriver Arrighi uppkomsten av klyftan mellan Kina och Västeuropa:

In the century following the defeat of China in the first Opium War, the eclipse of East Asia turned into what Ken Pomeranz has called the ”Great Divergence”. The political and economic fortunes of two world regions up until then characterised by similar living standards diverged sharply […] By the end of the Second World War, China had become the world’s poorest country (5)

När Adam Smith skrev Wealth of Nations spekulerade han, som många andra, i att en alltmer utbredd marknad skulle ”platta ut” världen – resultatet skulle bli en multipolär värld. (Andra har senare plockat upp samma tema – såväl Marx & Engels, samt Thomas Friedman.) Men, efter andra världskriget så fanns det alltså ont om tecken på

an imminent validation of Smith’s contention that the widening and deepening of exchanges in the global economy would act as an equaliser of power between peoples of European and non-European descent. (5)

Mot slutet av 1900-talet började det bli alltmer klart att någonting var på väg att hända. Arrighi är kanske mest känd för sin The Long Twentieth Century, publicerad 1994. I denna noterade han att USA förvisso, efter murens fall, hade en hegemonisk position i världen. Samtidigt hade världsekonomin fått ett tillskott av snabbväxande länder i Sydostasien. En klyfta höll på att öppnas upp:

A bifurcation of this kind between military and economic power, I argued, had no precedent in the annals of capitalist history… (7)

(Jag har tidigare skrivit om hur Paul Kennedy pekat på samma fenomen.)

Hur som helst, låt oss nu närma oss Arrighis stora tes i boken. Denna tes handlar om hur man skall kategorisera de ekonomiska logiker som slagit rot i Kina respektive Västeuropa sedan uppkomsten av ”the great divergence”. Kort sagt: Kinas utveckling är en slags aktualisering av de logiker som Adam Smith skrev om, Västeuropas och framförallt USAs utveckling är en aktualisering av de logiker som Karl Marx skrev om.

Så,

in an essay entitled ”Marx in Detroit” published at the height of the revival of Marxist influences in the wake of 1968, the Marxist philosopher Mario Tronti dismissed the idea that the formation of social-democratic and communist parties of Marxist inspiration made Europe the epicenter of class struggle. The true epicenter, he claimed, had been the United States, where Marxist influences had been minimal but workers had been most successful in forcing capital to restructure itself and accommodate their demands for higher wages. In Europe Marx lived on ideologically, but it was in the United States that labour-capital relations were ”objectively Marxian”. (18)

Redan detta är en intressant poäng; det finns en viss klyfta mellan faktiska ekonomier, coh de politisk-ekonomiska teorier som säger sig beskriva dem. Ibland måste man leta för att finna de empiriska fenomen som kan åskådliggöra de abstrakta logiker som tänkts fram av ekonomer. Under det sena sextiotalet hade man letat efter Marx-logiken i relationen till exempelvis Vietnam, men det var i amerikanska bilfabriker som man slutligen fann honom.

Deserted by Marxists, the hidden abodes of production had been the preserve of US industrial sociology and labor history, which inspred Tronti’s discovery of Marx in Detroit. (20)

Arrighis bok – i synnerhet den första delen – är trevlig, för att den initierar läsare i såväl historikers interna debatter, samt klassisk politisk ekonomi. Vad skrev Smith egentligen? Mycket av bokens poäng, berättar Arrighi, är att få folk att se Smith som någonting annat än en förespråkare för fri kapitalism. Det är nämligen viktigt att komma ihåg att Smith främst skrev om arbetsdelning, och om ekonomiska logiker som föregick den ”skapande förstörelse” och den arbete-kapital-relation som både Marx och Schumpeter förknippar med kapitalism. Så:

In Smith’s model, a nation’s wealth is a function of the specialisation of productive tasks that ensues from the division of labour among productive units, the degree to which is in turn determined by the extent of the market. (23)

Så, Smith tänker sig en ekonomi av arbetsspecialisering och marknadutbyte. Denna ekonomi har vissa ramar, geografiska såväl som samhälleliga.

Smith conceives of economic development as the filling-up with people and physical capital (”stock”) of a spatial container (”country”) that encompasses a given endowment of natural resources and is shaped internally and bounded externally by laws and institutions. When the spatial container is ”under-stocked” and ”under-peopled” […] there is great potential for economic growth. (49)

Detta klargörande hjälper oss att göra en distinktion

between the development of a market economy and capitalist development proper. […] In spite of the spread of market exchanges in the pursuit of profit, therefore, the nature of development in China is not necessarily capitalist. (24)

Detta är en av Arrighis främsta poänger – från och med 1800-talets början är Kina en marknadsekonomi, men inte en kapitalistisk sådan. Han hänvisar till kollegan R. Bin Wong, som pekat på att innan uppkomsten av den industriella revolutionen i Väst var såväl Kina som Västeuropa  en del av ”the Smithian dynamics of market-based growth supported by labour intensification”. Problemet är att ekonomin bara kan växa till en viss gräns, och denna bestäms av storleken på marknaden. När arbetsdelningen pågått länge nog börjar man närma sig en ”high-level equilibrium trap”. Det är alltså denna fälla som både Kina och Västeuropa faller ned i för ca. tvåhundra år sedan. Skillnaden mellan de båda regionerna är, som sagt, att Väst bryter sig ur den, genom kolonisering och industriell revolution. Kina, däremot, förblir en rent Smithiansk ekonomi:

Just as Tronti had detected a fundamental discrepancy between Europe’s ideological embrace of Marxism and the greater factual relevancy of US working-class history for an accurate interpretation of Marx’s Capital, Wong, Frank and Pomeranz now detected an equally fundamental discrepancy between the Western embrace of the ideology of free markets and the greater factual relevance of late imperial China and for an accurate interpretation of Smith’s The Wealth of Nations. To paraphrase Tronti, they discovered Smith in Beijing. (26)

Hur som helst, om man läser Smith så förstår man varför Västeuropa och Kina slår i taket för två hundra år sedan. Samtidigt,

the real puzzle is not why China was caught in a high-level equilibrium trap but why Europe escaped such a trap through the Industrial Revolution. (25)

Här ger historiker olika, och kompletterande, svar. Bin Wong pekar på exogena faktorer, såsom britternas tillgång till, och användning av fossila bränslen. Kolet står för råenergin, som förmedlas genom ånga. Frank pekar på att Kina vid denna tid har upparbetat ett arbetsöverflöd och kapitalunderskott, medan Västeuropa har det motsatta – kapitalöverflöd och arbetsunderskott. Detta blir alltså en endogen faktor som möjliggör investeringar i arbetsbesparande innovationer. Pomeranz pekar på olika tillgång till resurser i såväl centrum som periferi – samt att Europa skapar en ny typ av periferi genom kolonier.

Allt detta sätter igång den kapitalistiska modernitet i vilken allt fast förflyktigas; den Schumpeterianska skapande förstörelsen. I själva verket är Schumpeters distinktion mellan ”statics” och ”dynamics” betecknande för skillnaden mellan Smith-Beijing och Marx-Detroit. Den förra är en fråga om att skapa tillväxt inom ramverket; den senare genom att ständigt spränga ramverket. (40-41)

Intressant nog såg Smith att Kinas väg till välstånd var den ”naturliga” vägen: Först jordbruk, sedan manufaktur, sedan långväga handel. Holland, å andra sidan, representerar en onaturlig utveckling, i vilken långväga handel driver fram manufakturer och förbättringar i jordbruk. Smith, som ju skriver en slags manual för statsmän, rekommenderar alltså den ”naturliga” utvecklingsvägen. Icke desto mindre är det den ”onaturliga” utvecklingen som efter Smiths död leder till Västeuropas spektakulära uppgång.

Detta får Arrighi att slå fast att kapitalismens uppkomst inte skall sökas i jordbrukspraktiker, utan i långväga handel. Denna handel, vet vi, är i sin tur kopplad till upprättandet av militärmakt, inte minst militär sådan. (DeLandiskt – ”frågar du mig om ekonomin, så svarar jag om militären”.) Arrighi pekar på

the relationship between capitalism, industrialism, and militarism, which was implicitly raised but not resolved by Smith and on which neither Marx nor Schumpeter have anything interesting to say. (94)

Vad var det som Smith implicit lyfte? Jo, i anslutning till den ”onaturliga” utvecklingsvägen kunde han notera just ett ökat behov av militära medel. Det är ju allmänt känt att han var misstänksam mot alltför stark maktkoncentration – inte minst hos stora ekonomiska entiteter. (Skrev om detta i Studentliberalen för ett par år sedan.) Kände han detsamma inför det ”komplex” av stat och flottor som uppstår kring långväga handel? Här finns dock en inkonsekvens hos Smith: Å ena sidan förespråkar han den ”naturliga” utvecklingsvägen, men å andra sidan förhåller han sig inte till det faktum att de nationer som väljer den ”onaturliga” vägen trots allt kan skapa sig världsherravälde genom militärmakt.

– – –

OK – så långt om första delen av boken. Denna är i mitt tycke mest intressant – resten är mer intriktat på att diskutera samtida politik (well, samtida 2007), och en utvärdering av Bush-administrationen. De mer teoretiska diskussionerna om huruvida Kina kan förstås som ”kapitalistiskt” finns i första delen. Se gärna diskussion om boken med David Harvey och Joel Andreas, som tycker att Kina bör ses som lika kapitalistiskt som väst.

Så må vara fallet, men det är ändå intressant att notera att Kina först på senare år har börjat kombinera arbetsintensiv ”industrious revolution” med resurs-intensiv ”industrial revolution”. För att återknyta till Jacques tes: Vår tid är en tid av ”contested modernities”, det vore förmätet att tro att (väst-)historien alltid upprepar sig, på samma sätt, överallt.