68-tänket exemplifierat; 99-tänket definierat

På nystartade gruppbloggen Gertrude’s Corner skriver ML bra om en förhoppning om ny form av kritik; om vikten av att tro på sin förmåga att handgripligen bygga alternativa världar.

ML skriver, med andra ord, att

vill jag ha en bättre värld så är det väl bara att anta utmaningen och kavla upp ärmarna. Börja bygga i verkligheten. Tiden är förbi när man sitter på kaféer och gnäller över dom som har makten. Man blir (nästan, säger nästan) erbjuden den. Men (för att låna Kalle Ps uttryck) 68 samlar ihop sig och går till motattack. Det är lessamt.

Som vanligt är GP Kultur ett bra exempel på hur 68-tänket är minst sagt alive and kicking. Igår publicerades en krönika i god critical theory-anda, om hur ”kulturens kritiska möjligheter” alltmer kringskärs:

Kulturarbetare, designers och arkitekter har reducerats till producenter av vår tids hårdvaluta – den kreativa processen – och har därmed sålt ut möjligheten till kritiskt tänkande. Den kreativa klassen, hävdar [holländska arkitektgruppen] Bavo tillspetsat, är den kulturella motsvarigheten till Irakkrigets inbäddade journalister. De förmår inte att se hur de utnyttjas för att skapa snabba, kreativa lösningar och tillföra kulturell legitimitet till genomgripande strukturomvandlingar. Alltifrån fräcka designlösningar på sociala problem till konstnärliga förortsprojekt eller multinationella företag som ”hackar” sig in i subkulturer för att vinna legitimitet. Kulturen har mist sin kritiska potential enligt Bavo och kulturarbetarens enda möjliga hållning mellan cynism och naivitet är att värna rätten att inte vara kreativ.

Med andra ord, i samtiden är alla försök att handfast bygga alternativa världar (”fräcka designlösningar”) dömda att sugas in i det stora kapitalistiska maskinen (då multinationella företag hackar in sig i subkulturer). I själva verket blir dessa försök alltså blott sätt att ”legitmera” den rådande ordningen – de är alltså en del av den borgerliga ideologi som gör att vi inte ser maskinen för vad den är. Det enda sättet att hålla sig ifrån reproducerandet av denna ideologi är ”att inte vara kreativ”; att inte engagera sig i byggandet av världar.

I linje med counterculture-68 är massans – i detta fall de oreflekterande kreatörernas – bristande reflektion ett primärt politiskt problem. Människorna därute förmår helt enkelt inte ”se hur de utnyttjas”. Det är därför vi behöver Kritikern – den som inte bygger, den som står utanför samhället (är autonom konstnär), och har som syfte att få zombie-liknande massan att vakna.

Det var därför med viss nyfikenhet jag kom till HDK:s utställning om hemmet på Stadsmuseet nyligen. Och jag lämnade med tillförsikt. Flera av projekten var utvecklade i tydlig Yes-men-anda där besökaren tvingades reflektera över både (o)rimligheten i vår tids besatthet av hemmet och vad vi egentligen skall med alla snabba kreativa fixar.

För att förändra världen måste vi alltså hålla oss ifrån det världsliga byggandet av grejer, och tvinga massorna att reflektera över det orimliga i vår samtid. Kritiker måste kasta grus i samhällsmotorns maskineri – gärna från ett betryggande avstånd.

Visst har krönikan sina poänger, men jag tror att det vore bra om vi kunde styra ifrån denna samhällsanalys. Tycker att just denna motor-världsbild avsevärt minskar möjligheterna att förändra världen. Framförallt för den massa som inte arbetar som Kritiker.

Kul då att det verkar som att Glänta kommer att publicera en post om ”99-tänk” i sin kommande framtidsencyklopedi. Här är ett utkast, tänkt att läsas som om vi redan var i en framtid då 99-tänket blivit lite mer mainstream:

—-

99-tänk (substantiv, fr. årtalet 1999). Den weltanschauung som uppstod kring sekelskiftet, då datorns abstrakta logiker på allvar började användas som generiskt applicerbara konceptuella maskiner.

Innan spridningen av denna konceptuella maskin existerade exempelvis inte begrepp som psykologins ”kernel” eller samhällsvetenskapens ”protokoll”, eftersom motorns konceptuella maskin dominerat västerlänskt tänkande i 150 år. Motortänkets era inleddes således av tänkare som beskrev världen utifrån en enskild motor (1800-talets Marx och Zola, tidiga 1900-talets Freud), och avslutades av tankesystem där flera sammankopplade motorer (det som kallades ”critical theory”, där Marxmotorn sattes samman med Freudmotorn). 99-tänket lade därmed grunden till vår samtida historieskrivning: Det var först under 2010-talet som året 1968 började beskrivas som ”motortänkets dödsryckning”.

Tidiga yttringar av denna övergång från motortänk till datortänk märktes kring sekelskiftet: I de första beskrivningarna av kapitalismen som ett operativsystem, och i etablerandet av hacking som skapandekritiskt ideal. Årtalet 1999 har fått ge namn till detta kulturella skifte, främst på grund av Linux mytomspunna pris på Ars Electronica, sjätte september 1999. Begivelserna 6-9-99, och det årliga uppmärksammandet av dessa, har sedermera kommit att definiera 99-generationen. Kritiker hävdar emellertid att 99 är en mediakonstruerad myt, upprätthållen av den kulturelit som säger sig varit med då det begav sig.

7 tankar kring ”68-tänket exemplifierat; 99-tänket definierat

  1. Kalle P Inläggsförfattare

    🙂 Kul att du gillade den! Allt det föregående antar jag att du har läst tidigare… Jag börjar bli en kliché av mig själv… 😉

  2. Jimmy

    Tack för tipset om en spännande blogg!

    Kul encyklopeditext! Men ”1968 började beskrivas som ’motortänkets dödsryckning'”? Jag har inte tolkat dig som att du ser just 68-händelserna som en dödryckning. Är dock själv inne på den tanken i en uppföljning till ”Världsrevolutionen” har fyrtioårskris.

    Hur ser du på Seattle 1999 och WSF-rörelsen i relation till 68- kontra 99-tänk? (I ett bredare perspektiv än Adbusters.)

  3. Marcus

    Ja, strängt taget var bara sista meningen intressant.

    Nä, jag bara skoja’! Välformulerad 68-kritik som träffar mitt i prick, tycker jag. Jag är med dig hela vägen…

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    @Jimpan: Japp – det är sant – motortänket dog ju inte vid 68… men man kan nog säga att rent ”maskinmässigt” så var 68 den sista innovationen som gick inom ramen för motortänket.

    Seattle 99: Inte helt lätt att placera in, men jag är ju endast intresserad av tänket, inte så mycket graden av mobilisering.

    Om man ser till just tänket var kanske inte Seattlegrejen så ny – gör man det enkelt för sig kan man kanske se Naomi Klein som någon sorts röst för Seattle-grejen. Givet allt detta kan Seattle sägas vara 68 – eftersom Kleins No Logo på många sätt är en återupprepning av det som skrevs inom ramen för counterculture-68.

    Men, som sagt, det är svårt att säga, det kanske till och med blir så att vi kommer att se Seattle och relaterade händelser genom 99-tänks-glasögon i framtiden.. vi får se.

    @Mac: Najs att du är med mig.

Kommentarer inaktiverade.