Tänkte ta lite Deleuze-begrepp - de som vi diskuterade under senaste läsningen - och plugga in dem i en diskussion om hegemoni, ideologi, falskt medvetande etc. etc. som finns hos Jimmy och bios politikos.

Som vanligt är detta min egen, avmarxifierade användning av D&G, som ligger närmare DeLanda, men ändå - låt oss ta avstamp i Åsa Linderborgs beskrivning av hegemoni (som citeras av Jimmy).

Den borgerliga hegemonin syftar till att säkerställa kapitalismens överlevnad. De rådande samhällsförhållandena framställs och skall uppfattas som om de skapats av naturen själv. Den äger hegemoni som bestämmer vad som skall kallas för “sunt förnuft”, som bestämmer med vilket innehåll ord som “demokrati” och “rättvisa” ska laddas, och som bestämmer vad politiken får handla om (fastighetsskatter men inte makt- och ägandefrågor).

Konspirationsteorier! svarar liberalerna. Ingalunda, mina herrar! replikerar Gramsci, tankekontroll är viktigare i demokratier än i repressiva samhällen och behöver egentligen inte ses som någonting annat än ett mycket rationellt sätt att bevara samhällsstrukturerna. En av den borgerliga hegemonins fundament är av förklarliga skäl att inte erkänna att det finns en borgerlig hegemoni. Eller snarare, borgerligheten känner den inte, de reagerar bara när hegemonin utmanas av andra påståenden om samhället och världen, påståenden som “strider mot det sunda förnuftet”.

OK, här finns det mycket att nysta upp. Alla hierarkiska och ordnade (stratifierade) strukturer blir till genom att såväl materiella komponenter (det synliga) som expressiva komponenter (det sägbara) sammanfaller till att skapa semi-stabila helheter. Utifrån detta perspektiv kan vi beskriva ekonomin “nerifrån”, i termer av den evolutionära framväxten av en samling faktiska institutioner (assemblage) - och slipper använda oss av uppifrån-och-ner beskrivningar av ekonomins “system”. Med andra ord kan vi studera hur assemblage som exempelvis det moderna företaget, och finansmarknaden utvecklats, vuxit till, och upprätthålls enligt denna process.

Något mer komplicerat kan vi säga att dessa strukturer är resultat av att olika teknologiers utvecklingslinjer , å ena sidan, och olika självreplikerande tankevirus (germ capital, mem), å andra sidan, har korsat varandras vägar, hakat i varandra, ömsesidigt gjort varandra effektiva, och skapat semi-stabila strukturer. Med andra ord, ja - det finns någonting “kulturellt” som cirkulerar och som fungerar som viktiga komponenter i “bevarandet av samhällsstrukturerna”.

Däremot blir begrepp som hegemoni och ideologi problematiska när de

  1. kopplas till (och fungerar som en patch på) en samhällsteori som förutsätter existensen av olika övergripande kategorier - som bara existerar i våra teorier, definierade uppifrån och ned - specifikt “arbetarklassen”, “borgerligheten”, och  “kapitalism”, och
  2. används på ett sätt som gör att analysen av “kapitalismen” stärker (överkodar) givna strukturer - de strukturer som vänstern säger sig bekämpa

Så, problemet uppstår när LInderborg - och många andra…

  1. reducerar ett myller av tankevirus till ett homogen, enhetlig, överallt existerande, på allting verkande “ideologi”,
  2. reducerar cirkulationen av dessa tankevirus till att vara uttryck för maktspel mellan människor, och
  3. reducerar dessa maktspelsmänniskor till att endast vara delar av antingen borgerligheten eller arbetarklassen

Med andra ord, det vi ser här är den moderna förkärleken till att skapa övergripande, molära, kategorier för processer som - när man studerar samhällets beståndsdelar, dess molekyler, dess monader - är mycket mer myllrande och oordnade än vad våra teorier vill erkänna. Det var detta problem som Tarde såg i Durkheim - en problematik som D&G tog med sig in i skrivandet av Tusen Platåer:

For in the end, the difference is not at all between the social and the individual (or inter-individual), but between the molar realm of representations, individual or collective, and the molecular realm of beliefs and desires in which the distinction between the social and the individual loses all meaning (241)

Molära kategorier är alltså något som vi skapar i våra representationer av samhället - det som vi gör när vi tar ett steg tillbaka, skapar distans, för att säga någonting övergripande. Det problem som Tarde var inne på var just att detta utmynnar i en tro på att denna molära “struktur” existerar ex nihilo, före och oberoende av, de molekylära och oregerliga flöden (av exempelvis människor i samhället) som sägs utgöra dessa strukturer.

Just ex nihilo-antagandet om strukturers vara är påtaglig i analysen av samhället såsom ytterst varande en kamp mellan arbete och kapital. Bios politikos skriver:

En stor del av dagens arbetarklass är ju mer petite bourgeoisie än traditionell arbetarklass. Tack vare arbetarrörelsens kamp har många jobbare numera en ekonomisk trygghet som möjliggör en avancerad lyxkonsumtion. Det påverkar naturligtvis deras klassmedvetande. Tack vare arbetarrörelsens kamp har befolkningens utbildningsnivå höjts. Arbetarnas söner och döttrar har blivit akademiker. Det påverkar naturligtvis deras klassmedvetande.

Med andra ord: Dagens arbetarklass är inte arbetarklass, men den är alltjämt arbetarklass. För det måste ju finnas en arbetarklass - någon måste ju förlora på den taskiga deal som värdeläran beskriver. Återigen, vi låter en viss ex nihilo-representation av samhället leda oss till slutledningen att det måste finnas en grupp i samhället som vi kan kalla arbetare. De må vara oigenkännliga - deras molekylära natur kan göra att de verkar leva helt olika liv, ha olika mål, älska olika saker, röra sig på olika sätt - men enligt den molariserande teori som säger sig tala för dem har de samma intressen.

Låt oss även ta upp frågan om falskt medvetande. JImmy skriver, mycket riktigt, att begreppet

kan användas av vilken ideolog som helst som vill hävda att just han [sic ;-) ] har rätt och alla andra har fel, om de inte - fast de enligt honom borde det - ställer sig bakom hans ideologi. Idén om falskt medvetande är inte mycket bättre än en icke falsifierbar konspirationsteori.

I Linderborg-citatet ovan är denna icke-falsifierbarhets-problematik rätt framträdande. Samma märks även i diskussioner med folk som fastnat i 68-tänk.

Men begreppet är även intressant om man studerar det i all sin molariserande prakt. När vi pratar om falskt medvetande säger vi analytiker inte bara att dessa molekylära människor (som vi säger utgöra arbetarklassen) ytterst bör ses som satta i samma orättvisa situation i samhället - vi säger dessutom att

  1. de alla missförstår denna situation, och
  2. att de alla missförstår situationen på samma sätt.

Här har vi alltså en hel massa molariserande överkodningar - expressiva komponenter som går in i den samhällsapparaten, och upprätthåller kapitalism-myt (”samhället är ytterst en kamp mellan arbete och kapital”) som både höger och vänster köper.

Är då denna myt, i sin tur, en form av hegemoni? Hmm, ja, så kan man kanske se det, men här skall vi akta oss för att överdeterminera denna myt. Självklart går det att experimentera med nya ekonomiska lösningar, som inte måste subordineras under kapitalismens järnlagar. Självklart kan vi jobba “molekylär politik” - främja tillblivelsen av nya politiska agenser, inte bara se politik som fajten mellan fördefinierade klasser. Det är just därför vi måste stoppa spridningen av molariserande marxist-memer, och Durkheimska tankevirus.

Slutligen - vilka representationer skall vi hänga upp världen på istället? Går det att helt komma ifrån molariserande kategorier? Nej, men som DeLanda skriver, poängen med att rubba marxist-memet är att möjliggöra att vänstern kan skaffa sig olika hemvister, olika överkodningar, och på så sätt kollektivt utrota dem.

—

Avslutar med en bild från Tate Modern, där man nu reparerat Doris Salcedos spricka i det moderna projektet.

Reconstructing the project of Western modernity