Jag har böjt mig för systemet. Förhoppningsvis kommer efterföljande generationer veta bättre.

Skriver nu de första raderna på min nya jobbdator, med blandade känslor. Jag har tvingats betala “Microsoftskatt” (alla rimliga alternativ hade Windows förinstallerat), och måste nu köra på Windows Vista. Har tappert försökt att köra med Ubuntu Linux under det senaste året, men orkar inte kämpa emot längre: Handelshögskolan i Göteborg kör stenhårt på Microsoft, så om jag vill printa eller kolla mailen smidigt måste jag acceptera att jag är låst i det stratum som Richard Stallman kallar Bad Vista.

Don’t get me wrong - Windows Vista ser jättefint ut. Och jag ser fram emot ett enkelt liv där jag är kompatibel med min omvärld; att inte vara den där krångliga personen som hela tiden klagar på den inlåsning, det monopol, den hierarki, den antimarknad, det taxis-system som Microsoft har skapat. Men jag vet att min önskan om ett enkelt liv även innebär att Microsoft nu vet exakt vilka ord jag söker efter i min ordbehandlare, vad jag har på min dator osv. Resignerad har jag accepterat att leva i denna centraliserade hierarki, bli en del av den. Jag har medvetet valt övervakning, för att livet blir enklare så.

Ovanstående handlar inte bara om operativsystemet på min dator, utan en inkarnation av en logik som vi liberaler bör hålla ögonen på. Min erfarenhet av Linux och Vista är mer än en “metafor” eller “liknelse”. Den är ett uttryck för samma logik som gör att Winston och Julia säljer ut varandra i Orwells 1984. Den är ett uttryck för samma “abstrakta maskin” som gör att fången Rubashov (i Koestlers Darkness at Noon) accepterar att hans feltänk nödvändiggör hans exekution.

Visst, Winston, Julia och Rubashov betalar ett högre pris än jag: De tvingas ge upp sina liv, jag tvingas ge upp lite integritet. Icke desto mindre har vi sugits in i hierarkiska system som följer samma flödesmönster. Vi liberaler måste känna igen dessa system när vi ser dem, och lära oss så mycket som möjligt om dess flödesmönster - dess sammanhållande mekanismer.

Helgens händelser i min andra hemstad har återigen aktualiserat denna fråga. Precis som efter de tidigare attackerna för två år sedan blir man imponerad av britterna: Dels av deras beslutsamhet att inte låta sig skrämmas, dels av att de inte faller in i en hatisk flaggviftande nationalism. Samtidigt slås man av två (för en liberal) rätt jobbiga slutsatser. Ett: Det finns uppenbarligen en hotbild. Två: Polisens hårdare tag verkar ge utdelning.

Med andra ord, frågan om hårdare tag och övervakning är inte svartvit. Målet måste vara en god avvägning mellan skyddet av den “molära” ordningen och den “molekylära” individens integritet/medborgerliga friheter. Samtidigt kan inte dessa ställas mot varandra - den molära ordningen har ju inget existensberättigande förutom att vara en garant för just individens friheter. Dessutom måste denna avvägning hänga samman med en övergripande analys om vart samhället är på väg: Vilka olika former av övervakning (offentlig såväl som privata) håller på att överlagras och flikas i varandra? Vilka nya risker ger detta upphov till?

Det enda man kan önska sig är att de personer som är ansvariga för dessa frågor är goda liberaler som kan se de övergripande trenderna. Ibland undrar man dock om den svenska “liberala scenen” har kapacitet att se på samhället med tillräckligt kritiska ögon. Oberoende Göteborgsliberalen Johan K har någon gång talat om “Dr Pangloss-liberaler”: Jag tror att han pratar om de liberaler som gärna framhöver att vi lever i de bästa av världar. Pangloss-liberaler verkar känna att minsta kritik av samtiden är en kritik av “frihet, framsteg och förnuft”. Dessa upplysningsfans menar att liberalism är att gilla läget, att försvara status quo. (Detta gör dem, per definition, till konservativer - men det är en annan historia…)

Det senaste uttrycket för detta perspektiv är Sofia Nerbrands krönika i dagens SvD, “Mitt barns värld är sagolik”. Jag förstår vad Nerbrand vill kommunicera - att vår problemfokusering gör att vi inte ser att “på det hela taget lever vi i en mer fridfull och rik värld än någonsin tidigare”. Visst är det härligt och uppbyggeligt med optimism, men inte helt oproblematiskt. 

Som jag nämnt ovan är denna Panglossliberalism lite för bekväm och status quo-kramande. Dessutom har jag issues med Nerbrands tal om att det enda som eventuellt kan hota “en fantastisk framtid” är “farliga politiska och religiösa idéer om att människan ska späka sig”. Hmm, det var nog ungefär så som de intellektuella resonerade i början av 1900-talet, innan alla barbarier kom igång på riktigt.

Vi skall komma ihåg det var de “farligaste” ideologierna (nazismen och kommunismen) som mest uttalat byggde på positivistiska ideal från upplysningen - samma ideal som Neo-gänget vill återupprätta. Nerbrand skriver att ”människan kommer att förbättra livet igen och igen”. Jämför detta med de totalitära ideologiernas framtidsoptimism: Idéer om världen - och människans - oundvikliga utveckling till ett framtida högre stadium. Som tur är drogs västsamhällena aldrig med fullt så starkt i denna optimism - de skapade checks and balances i sina samhällssystem, utifrån den dystra insikten att människor sannolikt alltid kommer att finna konfliktpunkter att bråka kring.

Främst skräms jag av naiviteten i tanken att det bara är galna idéer om “självspäkande” som hotar den liberala demokratin. Givet ovanstående - om Vista - så tror jag att det finns flera mekanismer som kan leda till hierarkiska, övervakande, och potentiellt ofria framtider. Sådana framtider behöver inte uppstå ur galna politiska idéer, sinnessjuka politiska ledare, eller av stora onda företag. Nej, mer sannolikt är att de uppstår ur mer eller mindre spontant uppkomna hierarkier, som kan bli mer eller mindre dominanta och disciplinerande.

Nerbrand avslutar med att prata datorer som exempel på den ljusnande framtiden:

Jag har goda chanser att som 98-åring med ett nostalgiskt leende kunna berätta för min sons barnbarn om den efterlängtade introduktionen av iPhone – mobiltelefon, video, mp3-spelare och kamera i ett – som görs i dagarna. Den kommer då att ligga långt ner i högen av självklarheter.

Min framtidsförhoppning är snarare att Windows Vista och iPhone (Apples sätt att låsa in användare, skapa monopol och motverka konkurrens) lär oss att bättre på att förstå hur dessa hierarkier uppstår. Jag hoppas att dessa exempel kan lära oss känna igen när stora system börjar bli självspelande pianon som hålla tillbaka innovation, sann konkurrens och fritänkande. Förhoppningsvis kommer detta förhållningssätt till “katedraler” och “basarer” (antimarknader och marknader) vara politiska självklarheter när jag är 98. Detta är det bästa tänkbara vaccinet mot både monopolföretag och totalitära statsskick.