Angående Mattias $venssons introduktion till den “andra” liberalism som jag just givit upp hoppet om.

Två gånger i mitt liv har Nalle Puh-karaktären Ior åkallats som sinnebild för mitt förhållningssätt till tillvaron. I min ungdom var det någon som valde just det smeknamnet för att representera någon slags lugn och riktning i värld av flimmer och brus. Nu senast är det Mattias $vensson som låter Ior vara prefixet för en liberalism som - till skillnad från den liberala huvudfåra som inordnats i den svenska arbete-kapital-kompromissen - inte grundas på upplysningsiver och en tilltro till det Kantska förgudade jaget.

Då - i min ungdom - tolkade jag användningen av smeknamnet Ior som ett erkännande. Jag ser även $venssons introduktion till den göteborgska Ior-liberalismen (i vilken även statsvetaren Johan Karlsson inräknas) som ett sådant. Kanske bör man även se det som ett ömhetsbevis?

För två månader sedan skrev jag att jag givit upp hoppet om att “den liberala scenen” i Sverige kan gå vidare från sin beröringsskräck med den upplysningskritik som präglat de senaste femtio årens samhällsfilosofiska debatt (tänk kritisk teori, poststrukturalism, postkolonialism etc.). Jag hade också givit upp hoppet om att få liberaler att förhålla sig till det mera samtida intresset för upplösningen av natur och kultur, och problematiseringen av det mänskliga subjektet (tänk “nymaterialism”, “posthumanism” etc). Jag skrev:

I den svenska debatten ägs L-ordet av de “Pangloss-liberaler” som Gray kallar upplysningsliberaler. Helt och hållet. Så har det varit, så kommer det nog att förbli. Den näringslivsfinansierade höger som utomlands kallar sig konservativ har i Sverige bestämt sig för att den vill benämnas liberal. Vänstern, å sin sida, har valt att sammankoppla L-ordet med Timbro/Neo-apparaten. Givet den energi som pumpas in i dessa båda strata, givet deras dominans inom svensk opinionsbildning, så skall det mycket till för att rubba detta konsensus.

Dessutom verkar ju många insistera på att tolka de senaste årens uppgörelse med antropocentrism och Natur/kultur-separationen främst som en kritik av föreställningen om det “liberala” mänskliga subjektet. Här ser vi samma problem som ovan – att L-ordet associeras endast med en viss typ av liberalism. Man är väldigt mån om att dissa det “liberala” rationell-utilitaritaristiska subjektet, eller det “liberala” Kantska förgudade jaget. Man är exempelvis mindre intresserad av att undersöka möjligheterna i Humes syn på subjektet.

Här kan man alltså skönja en rätt tråkig tendens: Många verkar förvänta sig att dessa “nymaterialismer”, “posthumanismer”, och “nyrealismer” skall bli en ny “kritisk teori”; någonting som oundvikligen måste passa in i ett apriori-definierat Vänster-perspektiv.

Detsamma gäller samtida kritik av transcendenta essenser. Även här verkar det ligga nära till hands att kritisera dessa såsom varande “liberala”. Ta exempelvis kritiken av universella “rättigheter”: Här underkänns L-ordet för att det associeras med Kant, få bryr sig om att liberalismens “andra ansikte” avfärdar existensen av just sådana rättigheter.

Sammantaget betyder detta att L-ordet är – och sannolikt kommer att förbli – en belastning. Neo- och Timbrogängen kommer inte att ändra sig, ej heller den politiska vänstern, ej heller de akademiker för vilka “kritik” måste innebära att man tillhör Vänstern-as-we-know-it. Låt oss släppa L-ordet, och gå vidare.

Men så bjuder då Neo-redaktören $vensson upp till dans, vilket ju känns hedrande. Visst, det finns en hel del som kan sägas om hans text - men han har i alla fall tagit sig tid till att läsa och skriva om Gray och Dewey. Sannolikt har han sprungit på lite av de tankar som kanske känns ännu mer intressanta att väva in i diskussionen - Latours tankar om Natur/kultur, Humes syn på subjektet, hela allting-är-ekologier-köret. Här finns det eventuellt möjligheter att sprida smittan: Promiskuositet är ju, som bekant, en dygd.

Mattias förtjänar ett svar, men jag funderar lite på vilken väg jag skall gå. Är värt att ge “den liberala scenen” the benefit of the doubt - är det någon idé att tro på en liberal debatt som frigjort sig från beröringsskräcken med samtida tankar om politik och samhälle? Det enklaste är ju att helt enkelt skriva “nej, Mattias har rätt, de tankar som jag är intresserad av har absolut ingenting med den Sanna liberalismen att göra”, för att kunna fokusera på mer spännande diskussioner.

Eftersom jag inte tror på Kantska förgudade jag - eftersom jag tror att mitt subjektskap i mångt och mycket är det som emergerar ur en distribuerad hjärna -  undrar jag följande: Bör jag/vi befatta oss med L-ordet, trots allt?