Den göteborgska Ior-liberalismen

Angående Mattias $venssons introduktion till den ”andra” liberalism som jag just givit upp hoppet om.

Två gånger i mitt liv har Nalle Puh-karaktären Ior åkallats som sinnebild för mitt förhållningssätt till tillvaron. I min ungdom var det någon som valde just det smeknamnet för att representera någon slags lugn och riktning i värld av flimmer och brus. Nu senast är det Mattias $vensson som låter Ior vara prefixet för en liberalism som – till skillnad från den liberala huvudfåra som inordnats i den svenska arbete-kapital-kompromissen – inte grundas på upplysningsiver och en tilltro till det Kantska förgudade jaget.

Då – i min ungdom – tolkade jag användningen av smeknamnet Ior som ett erkännande. Jag ser även $venssons introduktion till den göteborgska Ior-liberalismen (i vilken även statsvetaren Johan Karlsson inräknas) som ett sådant. Kanske bör man även se det som ett ömhetsbevis?

För två månader sedan skrev jag att jag givit upp hoppet om att ”den liberala scenen” i Sverige kan gå vidare från sin beröringsskräck med den upplysningskritik som präglat de senaste femtio årens samhällsfilosofiska debatt (tänk kritisk teori, poststrukturalism, postkolonialism etc.). Jag hade också givit upp hoppet om att få liberaler att förhålla sig till det mera samtida intresset för upplösningen av natur och kultur, och problematiseringen av det mänskliga subjektet (tänk ”nymaterialism”, ”posthumanism” etc). Jag skrev:

I den svenska debatten ägs L-ordet av de ”Pangloss-liberaler” som Gray kallar upplysningsliberaler. Helt och hållet. Så har det varit, så kommer det nog att förbli. Den näringslivsfinansierade höger som utomlands kallar sig konservativ har i Sverige bestämt sig för att den vill benämnas liberal. Vänstern, å sin sida, har valt att sammankoppla L-ordet med Timbro/Neo-apparaten. Givet den energi som pumpas in i dessa båda strata, givet deras dominans inom svensk opinionsbildning, så skall det mycket till för att rubba detta konsensus.

Dessutom verkar ju många insistera på att tolka de senaste årens uppgörelse med antropocentrism och Natur/kultur-separationen främst som en kritik av föreställningen om det ”liberala” mänskliga subjektet. Här ser vi samma problem som ovan – att L-ordet associeras endast med en viss typ av liberalism. Man är väldigt mån om att dissa det ”liberala” rationell-utilitaritaristiska subjektet, eller det ”liberala” Kantska förgudade jaget. Man är exempelvis mindre intresserad av att undersöka möjligheterna i Humes syn på subjektet.

Här kan man alltså skönja en rätt tråkig tendens: Många verkar förvänta sig att dessa ”nymaterialismer”, ”posthumanismer”, och ”nyrealismer” skall bli en ny ”kritisk teori”; någonting som oundvikligen måste passa in i ett apriori-definierat Vänster-perspektiv.

Detsamma gäller samtida kritik av transcendenta essenser. Även här verkar det ligga nära till hands att kritisera dessa såsom varande ”liberala”. Ta exempelvis kritiken av universella ”rättigheter”: Här underkänns L-ordet för att det associeras med Kant, få bryr sig om att liberalismens ”andra ansikte” avfärdar existensen av just sådana rättigheter.

Sammantaget betyder detta att L-ordet är – och sannolikt kommer att förbli – en belastning. Neo– och Timbrogängen kommer inte att ändra sig, ej heller den politiska vänstern, ej heller de akademiker för vilka ”kritik” måste innebära att man tillhör Vänstern-as-we-know-it. Låt oss släppa L-ordet, och gå vidare.

Men så bjuder då Neo-redaktören $vensson upp till dans, vilket ju känns hedrande. Visst, det finns en hel del som kan sägas om hans text – men han har i alla fall tagit sig tid till att läsa och skriva om Gray och Dewey. Sannolikt har han sprungit på lite av de tankar som kanske känns ännu mer intressanta att väva in i diskussionen – Latours tankar om Natur/kultur, Humes syn på subjektet, hela allting-är-ekologier-köret. Här finns det eventuellt möjligheter att sprida smittan: Promiskuositet är ju, som bekant, en dygd.

Mattias förtjänar ett svar, men jag funderar lite på vilken väg jag skall gå. Är värt att ge ”den liberala scenen” the benefit of the doubt – är det någon idé att tro på en liberal debatt som frigjort sig från beröringsskräcken med samtida tankar om politik och samhälle? Det enklaste är ju att helt enkelt skriva ”nej, Mattias har rätt, de tankar som jag är intresserad av har absolut ingenting med den Sanna liberalismen att göra”, för att kunna fokusera på mer spännande diskussioner.

Eftersom jag inte tror på Kantska förgudade jag – eftersom jag tror att mitt subjektskap i mångt och mycket är det som emergerar ur en distribuerad hjärna –  undrar jag följande: Bör jag/vi befatta oss med L-ordet, trots allt?

14 tankar kring ”Den göteborgska Ior-liberalismen

  1. Marcus

    Det är klart vi inte bör!

    Vi gör ju begrepp för att sätta tänkandet i rörelse, inte för att representera något. Därför finns naturligtvis ingen ”sann” liberalism, och därmed är den di$ku$$ionen över. Men det innebär också att varje begrepp nödvändigt är en plats och en händelse i ett dynamiskt fält av begrepp, och definieras i relation till (som skillnad mot) dessa begrepp.

    En sak alltså att kalla sig själv för liberal, en annan begreppsliggöra ”en svensk liberal scen”. Det är inte bara att peka om ordet på ett alternativt innehåll…

    Dessutom: Vad är poängen? Är det inte ett lika ”viktigt” projekt att bygga in de här betydelsena i marxismen eller konservatismen (jag ser enkelt hur man kan göra både och)? Vi kan väl byta etikett med varandra: Du kallar dig hädanefter hängivet socialist (fast jag gav upp det för länge sedan…) och jag benämner mig och mina idéer liberala. Det vore kul!

  2. Marcus

    … Oavsett detta: Jag har nu läst $venssons text och hittar faktiskt ingenting värt att bemöta – mest halmgubbeargumentation om halmgubbeargumentation. Ni (och jag i den mån jag bidragit) är säkert alla lika goda kålsupare där, eftersom en argumentation ju med nödvändighet är en positionering, och inte ett sökande efter formulering av sanning…

    Det enda som är ett bemötande av er utmaning är väl tesen att lidande och rädsla (revanschism och allt det där) är just det som gjorde nazism och kommunism till så ”farliga” ideologier. Det är möjligt att det är sant eller en del av sanningen, men måste man inte utesluta alla andra faktorer ur den historiska analysen för att kunna slå fast en sådan tes? Måste man inte exempelvis blunda för den uppenbara framstegstro och optimism som man med lika gott fog skulle kunna hävda var själva kärnan i kommunismens förskräckliga framgång? (Någon som kan nazistisk ideologi och historia bättre än jag kan säkert göra liknande invändningar å dess vägnar).

    Det är positionering återigen och inte en lek som är värd besväret att leka, med herravälde över ett så behängt ord som ”liberalism” som enda pris.

  3. MathiasW

    Det kanske inte handlar om bara herraväldet över ordet liberalism men om att svensson argumenterar för sin linje och ni för eran. Jag som står utanför är nyfiken på ett svar som bemöter hans argument.

  4. Thomas Svensson

    Ni vill väl ändå påverka andra tänkare? Då är det kanske inte så dumt att utgå från deras (vårt) sätt att tolka begrepp.

    Att bygga upp ett nytt slott av egendefinierade ord riskerar att bli ett inskränkt projekt, ett gediget bygge sett inifrån, men ett luftslott sett utifrån.

  5. Marcus

    Thomas, några klargöranden:

    1. Jag talar bara för mig själv. Kalle och alla andra resonerar sannolikt helt annorlunda.

    2. Det är inte neologismer detta handlar om. Sådana tillgriper man bara i undantagsfall. Jag förespråkar i det här sammanhanget begreppet ’pragmatism’, som jag vill påstå ligger mer i linje med idéerna (såvida man inte förstår pragmatism som den politiska kompromissens eufism – då blir det galet). I alla fall Peirce och James (de andra två amerikanska pragmatisterna, utöver nämnde Dewey) var mycket noggranna med att hävda pragmatismens egenvärdighet, och om man gör det, som en slags ”radikal empriricism” som James kallar det, så förstår man var (marxisten) Deleuze kommer in.

    3. Problemet är nämligen att l-ordet betecknar två radikalt skilda saker: Å ena sidan en tradition som nästan helt och hållet bygger på subjektet uppfattat som en fristående individ och därur härledda universella rättigheter; å andra sidan en tradition som förnekar ett sådant subjekt, förnekar universalism och betraktar som bäst rättigheter som användbara retoriska verktyg. (Typ, det ligger i sakens natur att hårddra här…) Det finns en fundamental klyfta mellan dessa begreppsuppfattningar, inte bara oenighet kring detaljer eller olika tonvikter.

    4. Jag menar att l-ordet därmed inte utan omfattande arbete och energi kan sätta tänkandet i rörelse. Snarare skapar det polemik genom att stänga ute sådana som mig – som sympatiserar med Kalle (och Johan) men definierar mig som icke-liberal; och det delar dessutom upp liberaler i två läger som sannolikt kommer att renodla sina olikheter snarare än försöka hitta det de har gemensamt. Därtill skapar det förvirring, och inte alldeles säkert en produktiv sådan.

    5. Av samma anledning är det dödfött att bejaka de uppenbara marxistiska och socialistiska rötterna i detta och liknande tänkande. Det stänger in och cementerar fast, snarare än öppnar upp och skapar rörelse. Jag säger inte att någotdera spår – det liberala eller marxistiska – vore omöjligt att trampa upp, bara att ingetdera nog är värt besväret. Därför föreslår jag att vi återgår till Peirce och James försök att ge pragmatismen ett egenvärde. (Passar Popper utmärkt, f ö!)

  6. MathiasW

    Tycker Marcus på iorbloggen säger allt:

    ”Ideologier bygger inga samhällen, inte ens människor bygger mänskliga samhällen – vi är bara några av många aktiva faktorer och byggstenar i sammansättningen av det vi kallar samhällen. Och oavsett hur ni väljer att filtrera varandras åsikter är det denna ”postpostmoderna” insikt det handlar om.”

    Jag skulle uttryckt det som att jag jobbar inte med bestämda åsikter och fasta övertygelser. Det är farligt.

    Men jag är nyfiken på vad han menar är de andra aktiva faktorerna och byggstenarna som sammansätter samhällen?

  7. Kalle P Inläggsförfattare

    Gott att höra vad ni tycker – skall snarast blanda mig in i diskussionen – oerhört lyckat!

  8. Kalle P Inläggsförfattare

    Kort tanke – det är intressant att $vensson implicit blandar in De Gröna i den liberala debatten…

  9. Marcus

    Mathias: Jag tänker på exempelvis klimatet, geografin, ekologier av alla sorter (som ger oss mat, klader etc och inverkar på våra liv på andra sätt), tillgången på energi och materia i olika former på olika platser, med mera – men det är också en viktig poäng att även saker som ideologi, idéer, kunskap inte enbart är något som enskilda människor har kontroll över, besitter, använder aktivt, utan att de så att säga lever ett eget liv (evolverar) som aktivt inverkar på människan. Att människan skulle sitta och sätta ihop allt sånt efter eget huvud och kreativ förmåga är en absurd ideologisk filtrering av verkligheten.

    Kalle: Ja, det är intressant att grönt görs liberalt även från det hållet… Och det får mig att vilja göra ett viktigt tillägg till min kommentar till Thomas: Jag tror att grön ideologi kan hitta oerhörtmycket gemensamt med den egenvärdiga pragmatismen, såsom bland andra Peirce, James, Dewey – och Deleuze/Guattari! – förstod den.

  10. Marcus

    (”postpostmodernism” där på ”iorbloggen” var sannerligen inget vackert eller precist uttryck. Men jag kände inte för att ta diskussionen om antingen postmodernism eller posthumanism – också…)

  11. Kalle P

    OK – sen på denna tråd. Får nog knåpa ihop ett svar till Svensson. Får se vilket forum som är lämpligast.

Kommentarer inaktiverade.