Rapport från engelsk badort och begynnande valrörelse. Reaktionsvarning!

Spenderade slutet av förra veckan i Skegness, för SEAS-festivalen. (Denna ambulerande festival, med tillhörande urban development-konferens, var ju i Göteborg i augusti, och Istanbul i mars.) Kommer säkert återkomma till några av de spännande inslag som fanns representerade i festivalen - dels BADcos Mayakovski-influerade uppsättning “The league of time“, dels det vind-/havsströms-/kulregn-svepta området kring Gibraltar Point/Wainfleet (ett naturskyddsområde och bombövningsområde i RAFs regi).

Samtidigt var det (konsten aside) mycket intressant att spendera tid i denna - relativt fattiga - del av landet samtidigt som Labour höll sin partikonferens. Landade på Stansted under onsdagen, och kunde direkt läsa i The Guardian om hur Gordon Brown försöker återvinna väljarnas gunst - framförallt medelklassens gunst. Premiärministern satsar på hårda tag: Den skötsamma medelklassen pressas, såväl uppifrån och nerifrån, av de som inte följer samhällsspelets regler. Alltså lovar han att sätta dit såväl fifflande näringslivstoppar som de yobs/chavs som gör vardagen osäker för vanligt folk.

Taxichauffören verkade - precis som alla andra - rejält trött på Brown. Han frågade mig om Sverige. Fråga ett: Är det kallt? Fråga två: Hur står det till med kriminaliteten? Brottslighet kommer även upp under konferensen - en lokal politiker försöker sälja in Skegness till åhörarna på basis av en låg kriminalitet.

Temat brottslighet är alltså en viktig valfråga - det är stor risk för att den kommande valrörelsen går i reaktionens tecken. Detta märks inte minst i The Sun, som samma dag annonserar att de inte längre stödjer Labour. Dagen därpå, torsdagen, publicerar tabloiden ett uppslag där “folket” beskriver varför de inte längre tycker om det parti som nu regerat i tolv år. Detta konstruerade “vi” representeras av folk som alla ärrats av den kriminalitet som Labour nu hålls ansvarig för.

Alan Johnson - den ytterst ansvarige inrikesministern - säger på Labour-konferensen att kriminalitet är det område där statistik betyder ingenting, och känslan betyder allt. Kriminaliteten, menar han, har inte alls ökat under Labour. Men vad gör det, när The Sun dikterat att “folket” är trötta på den brottslighet som nu förmodas vara out of control.

Och det är inte bara The Sun som cirkulerar rädslans budskap. I receptionen i anslutning till konferenslokalen finns ytterligare tabloider - Daily Mail, Daily Star, Daily Express - som sprider samma tanke-replikatorer. Ingen av de tidskrifter som skulle kunna peka på den faktiska statistiken i frågan - The Independent, The Times, The Guardian - finns att tillgå. I Skegness - och framförallt i det underhållningsområde som konferensen hålls i - är det de billiga tabloiderna som sätter agendan. (Jag menar “billig” i dubbel bemärkelse: Journalistik som föder hatiska stämningar, och lågpristidskrif: The Sun kostar 20p, The Guardian ett pund.)

Denna gamla badort vek när charterresandet kom; nu är många gamla hotell igenbommade. En hel del byggnader har konverterats till low-cost housing, men dessa är svåra att hyra ut - det finns inga jobb, än mindre några pengar i rörelse. Här är alltså klyftorna i det brittiska samhället alltför tydliga. Om Labour skall hållas ansvariga för något är det just att inkomstklyftorna har ökat under de senaste 12 åren; till och med The Economist (Bagehot, 15 mars) håller med om att Labour misskött denna del av sitt uppdrag.

Denna klyfta handlar inte bara om inkomster och tillgångar - denna klyfta fungerar även som en avgränsare av olika tankeekologier. Det är högst påtagligt att de bilder av världen som cirkulerar i Skegness är helt annorlunda än de som cirkulerar i de mer välmående, liberala delarna av London: I det kafe på Brick Lane där jag druckit morgon-espresso de senaste åren skulle man aldrig se någon av Daily Hate-tabloiderna. Att röra sig i det gentrifierade Shoreditch är att bombarderas med subjektivitets-skapande plugins, courtesy of de tidskrifter som en gång kallades “broadsheets“. (Nu publicerar ju The Times och The Independent i tabloid-format; The Guardian jobbar Berliner.)

Med andra ord - klyftorna i samhället skapar olika noosfärer, eller rättare sagt separata ekologier i noosfären. Från Tarde vet vi att strukturen inte är det som skall förklara, utan det som skall förklaras. Vi vet även att tillblivelsen av strukturer skall förklaras genom att “imitativa strålar” bränner genom massan av mänskliga aktörer - dessa människor får sitt subjektskap ur dessa strålar, och grupper bildas när flera människor träffas av samma uppsättning av strålar. Grupper, strukturer, slem är därför dynamiskt uppkomna “tillblivelser”. Grupper blir till när de tillgodogör sig smittande kunskaper, slembildningen måste förklaras genom bildning.

Här ser vi alltså - som ett clinamen från lunchdiskussionen med ChrisK och Rasmus om opinionsbildning - att Tardes strukturer kan beskrivas i termer av bildning. (”Tillblivelse” är ett bredare begrepp.) Det är inte nytt att beskriva klyftan mellan samhällsgrupper eller -klasser i termer av bildning, men här ser vi en annan betydelse av detta påstående: Det är inte så att The Guardian-läsarna är “mer bildade” än Daily Star-läsarna, eftersom bägge grupperna trots allt har bildats. Kanske är den senare gruppen “mer bildad” än den förra, i meningen att Daily Star-strålarna är mer effektiva i att forma subjekt med en viss kapacitet att klumpa ihop sig med andra subjekt.

Här måste vi alltså bryta med tidigare konnotationer till begreppet “bildning”. Kom ihåg det Bateson-citat som inleder Guattaris The Three Ecologies:

There is an ecology of bad ideas, just as there is an ecology of weeds.
(Steps to an Ecology of Mind, sid 492)

Med andra ord, Labours problem med att inte verka tillräckligt “tough on crime” bottnar inte i att “breda folklager” i UK saknar “bildning” (i ordets traditionella bemärkelse). Problemet ligger minst lika mycket i att den bildning av subjekt som ständigt pågår är baserad på en skev bild av landets tillstånd; problemet är att endast vissa imitativa strålar kan cirkulera i de billiga tabloiderna.

Detta reflekterar ett bredare problem - det faktum att “the powers that be” kan stärka sin makt genom att spela på rädsla. För att återigen citera Deleuze när han diskuterar Spinoza:

We live in a world that is generally disagreeable, where not only people but the established powers have a stake in transmitting sad affects to us. Sadness, sad affects, are all those which reduce our power to act. The established powers need our sadness to make us slaves. The tyrant, the priest, the captors of our souls need to pursuade us that life is hard and a burden. The powers that be need to repress us no less than to make us anxious or, as Virilio says, to administer and organise our intimate little fears.
(Dialogues II, sid 79)

Med andra ord; en journalistik som spelar på rädslor har en kapacitet att stödja den Stat som den är satt att granska. Reaktionens abstrakta maskin ligger alltid redo för att aktualiseras i den publicistiska verkligheten. Noosfärens hälsa är alltså ömtålig; den förtjänar lika mycket omsorg som atmosfären.