Brittiska bildningsklyftan

Rapport från engelsk badort och begynnande valrörelse. Reaktionsvarning!

Spenderade slutet av förra veckan i Skegness, för SEAS-festivalen. (Denna ambulerande festival, med tillhörande urban development-konferens, var ju i Göteborg i augusti, och Istanbul i mars.) Kommer säkert återkomma till några av de spännande inslag som fanns representerade i festivalen – dels BADcos Mayakovski-influerade uppsättning ”The league of time”, dels det vind-/havsströms-/kulregn-svepta området kring Gibraltar Point/Wainfleet (ett naturskyddsområde och bombövningsområde i RAFs regi).

Samtidigt var det (konsten aside) mycket intressant att spendera tid i denna – relativt fattiga – del av landet samtidigt som Labour höll sin partikonferens. Landade på Stansted under onsdagen, och kunde direkt läsa i The Guardian om hur Gordon Brown försöker återvinna väljarnas gunst – framförallt medelklassens gunst. Premiärministern satsar på hårda tag: Den skötsamma medelklassen pressas, såväl uppifrån och nerifrån, av de som inte följer samhällsspelets regler. Alltså lovar han att sätta dit såväl fifflande näringslivstoppar som de yobs/chavs som gör vardagen osäker för vanligt folk.

Taxichauffören verkade – precis som alla andra – rejält trött på Brown. Han frågade mig om Sverige. Fråga ett: Är det kallt? Fråga två: Hur står det till med kriminaliteten? Brottslighet kommer även upp under konferensen – en lokal politiker försöker sälja in Skegness till åhörarna på basis av en låg kriminalitet.

Temat brottslighet är alltså en viktig valfråga – det är stor risk för att den kommande valrörelsen går i reaktionens tecken. Detta märks inte minst i The Sun, som samma dag annonserar att de inte längre stödjer Labour. Dagen därpå, torsdagen, publicerar tabloiden ett uppslag där ”folket” beskriver varför de inte längre tycker om det parti som nu regerat i tolv år. Detta konstruerade ”vi” representeras av folk som alla ärrats av den kriminalitet som Labour nu hålls ansvarig för.

Alan Johnson – den ytterst ansvarige inrikesministern – säger på Labour-konferensen att kriminalitet är det område där statistik betyder ingenting, och känslan betyder allt. Kriminaliteten, menar han, har inte alls ökat under Labour. Men vad gör det, när The Sun dikterat att ”folket” är trötta på den brottslighet som nu förmodas vara out of control.

Och det är inte bara The Sun som cirkulerar rädslans budskap. I receptionen i anslutning till konferenslokalen finns ytterligare tabloider – Daily Mail, Daily Star, Daily Express – som sprider samma tanke-replikatorer. Ingen av de tidskrifter som skulle kunna peka på den faktiska statistiken i frågan – The Independent, The Times, The Guardian – finns att tillgå. I Skegness – och framförallt i det underhållningsområde som konferensen hålls i – är det de billiga tabloiderna som sätter agendan. (Jag menar ”billig” i dubbel bemärkelse: Journalistik som föder hatiska stämningar, och lågpristidskrif: The Sun kostar 20p, The Guardian ett pund.)

Denna gamla badort vek när charterresandet kom; nu är många gamla hotell igenbommade. En hel del byggnader har konverterats till low-cost housing, men dessa är svåra att hyra ut – det finns inga jobb, än mindre några pengar i rörelse. Här är alltså klyftorna i det brittiska samhället alltför tydliga. Om Labour skall hållas ansvariga för något är det just att inkomstklyftorna har ökat under de senaste 12 åren; till och med The Economist (Bagehot, 15 mars) håller med om att Labour misskött denna del av sitt uppdrag.

Denna klyfta handlar inte bara om inkomster och tillgångar – denna klyfta fungerar även som en avgränsare av olika tankeekologier. Det är högst påtagligt att de bilder av världen som cirkulerar i Skegness är helt annorlunda än de som cirkulerar i de mer välmående, liberala delarna av London: I det kafe på Brick Lane där jag druckit morgon-espresso de senaste åren skulle man aldrig se någon av Daily Hate-tabloiderna. Att röra sig i det gentrifierade Shoreditch är att bombarderas med subjektivitets-skapande plugins, courtesy of de tidskrifter som en gång kallades ”broadsheets”. (Nu publicerar ju The Times och The Independent i tabloid-format; The Guardian jobbar Berliner.)

Med andra ord – klyftorna i samhället skapar olika noosfärer, eller rättare sagt separata ekologier i noosfären. Från Tarde vet vi att strukturen inte är det som skall förklara, utan det som skall förklaras. Vi vet även att tillblivelsen av strukturer skall förklaras genom att ”imitativa strålar” bränner genom massan av mänskliga aktörer – dessa människor får sitt subjektskap ur dessa strålar, och grupper bildas när flera människor träffas av samma uppsättning av strålar. Grupper, strukturer, slem är därför dynamiskt uppkomna ”tillblivelser”. Grupper blir till när de tillgodogör sig smittande kunskaper, slembildningen måste förklaras genom bildning.

Här ser vi alltså – som ett clinamen från lunchdiskussionen med ChrisK och Rasmus om opinionsbildning – att Tardes strukturer kan beskrivas i termer av bildning. (”Tillblivelse” är ett bredare begrepp.) Det är inte nytt att beskriva klyftan mellan samhällsgrupper eller -klasser i termer av bildning, men här ser vi en annan betydelse av detta påstående: Det är inte så att The Guardian-läsarna är ”mer bildade” än Daily Star-läsarna, eftersom bägge grupperna trots allt har bildats. Kanske är den senare gruppen ”mer bildad” än den förra, i meningen att Daily Star-strålarna är mer effektiva i att forma subjekt med en viss kapacitet att klumpa ihop sig med andra subjekt.

Här måste vi alltså bryta med tidigare konnotationer till begreppet ”bildning”. Kom ihåg det Bateson-citat som inleder Guattaris The Three Ecologies:

There is an ecology of bad ideas, just as there is an ecology of weeds.
(Steps to an Ecology of Mind, sid 492)

Med andra ord, Labours problem med att inte verka tillräckligt ”tough on crime” bottnar inte i att ”breda folklager” i UK saknar ”bildning” (i ordets traditionella bemärkelse). Problemet ligger minst lika mycket i att den bildning av subjekt som ständigt pågår är baserad på en skev bild av landets tillstånd; problemet är att endast vissa imitativa strålar kan cirkulera i de billiga tabloiderna.

Detta reflekterar ett bredare problem – det faktum att ”the powers that be” kan stärka sin makt genom att spela på rädsla. För att återigen citera Deleuze när han diskuterar Spinoza:

We live in a world that is generally disagreeable, where not only people but the established powers have a stake in transmitting sad affects to us. Sadness, sad affects, are all those which reduce our power to act. The established powers need our sadness to make us slaves. The tyrant, the priest, the captors of our souls need to pursuade us that life is hard and a burden. The powers that be need to repress us no less than to make us anxious or, as Virilio says, to administer and organise our intimate little fears.
(Dialogues II, sid 79)

Med andra ord; en journalistik som spelar på rädslor har en kapacitet att stödja den Stat som den är satt att granska. Reaktionens abstrakta maskin ligger alltid redo för att aktualiseras i den publicistiska verkligheten. Noosfärens hälsa är alltså ömtålig; den förtjänar lika mycket omsorg som atmosfären.

8 tankar kring ”Brittiska bildningsklyftan

  1. Vertigomannen

    Det påminner mig om vad som hände när jag på ett seminarium om ”våld i nordisk samtidslitteratur” förra veckan påpekade att jag inte var det minsta förvånad över att människor blev mördade i Sverige, utan tvärtom: att jag häpnade varje gång jag såg de gigantiska löpsedlarna om mord över hur sällsynt det är, att så många borderlinepsykotiska människor kraftigt påtända av enorma mängder alkohol cirkulerar på samma plats helg efter helg UTAN ATT DÖDA VARANDRA.

    Jag gav lite statistik (den svenska mordfrekvensen tycks ha stadigt minskat de senaste trettio åren, och om vi jämför med 1700-talets Stockholm lever vi redan i Jehovas vittnens värld).

    Det var som om publiken aldrig hade tänkt på det, de värjde sig: de dåliga nyheterna à la Expressen (där ondskan är jättestor och kan drabba en när som helst men alltid också inte är en själv eller finns i en själv) är en sådan integrerad del av världsbilden i dessa slembildningar.

  2. chrisk

    Mycket intressant. Bildning är alltså inte något man har ”i huvet”, utan med dess utvidgade definition kan vi tänka oss bildningar (ibland slem) kring vissa arkitekturer som tidningar, men även musik, kläder, geografiska platser, etc.

    Beroende på var man befinner sig ingår man i olika bildningar. Som tur är finns det alltid flyktlinjer vilket gör att man kan haka i glädjeaffekter istället för sorg.

    Rädslorna som sprider sig i kvällspressen när de talar om kriminalitet, svinflunsa etc. ger oss sorg, vilket förlamar handlingskraften. Rädslorna är dock i sin tur inte jämlikt distribuerade vilket gör att vi riskerar att få vissa grupper att haka i dem.

    En upptrappning av rädslan från paranoia och sorg till cancerogena rädslor skulle man kanske kunna se när de förvandlas till främlingsfientlighet, fobier etc.

  3. Jonas

    Väldigt bra, du knyter an det här seklet med det förra på ett sätt som går bortom nutidens allt för vanliga utopiska tekno-hype. Känner igen mig i dagstidningarnas rastrering av verkligheten i UK.

    Är dessa ”bildningar” månne ett mer produktivt sätt att formulera de klyftor vi ser i samhället, när klassbegreppet blivit så oerhört mer komplext och dras med zombie categories (Ulrich Beck) som ”familj”, ”hemland”, ”grannskap” etc – kategorier som är döda men fortfarande lever, inte minst såsom troper i de ressentiment-genererande nämnda tidningarna!

    Blaskorna bygger i den meningen ontologi, en förklaring av vad världen ”är”, hur den är beskaffad. Det är intressant att se hur sådana ontologier blir normativa, inte bara genom deras eventuella, verifierbara validitet (Alan Johnsons statistik) – utan lika mycket genom affekter, och inte minst uppfattningen att de här är kollektivt upplevda ”sanningar”. Såsom Richard Rorty var inne på, epistemiska sammanslutningar, men med mindre betoning på det epistemiska och mer på det affektiva formulerandet av ett ”vi”.

    Lätt att hamna i en total Daily Hate-bashing dock. Vill också påpeka hur Guardian, Independent etc också genererar ontologier, om än kanske inte lika påfallande affektivt drivna, då deras ”truth claims” ofta är bättre analytiskt/empiriskt uppbyggda.

    Medieteori!

  4. Marcus

    ”problemet är att endast vissa imitativa strålar kan cirkulera i de billiga tabloiderna.”

    Yes! Precis så är det. Och det finns då en följdfråga som handlar om vilken typ av ekologi själva tabloiden utgör, hur den miljö ser ut som skapar journalistiska subjektiveringar som är villiga att cirkulera dessa imitativa strålar. De vanliga förklaringsmodellerna handlar antingen om journalisterna som cyniska, empatibefriade och sensationslystna individer; eller (alltför entydigt) om en medielogik, en tvingande struktur som är sin egen förklaringsmodell bortom medieorganisationernas kontroll… Tänk en blandning av sekt och allt-för-att-vinna-dokusåpa.

  5. Niklas

    gillar det här skarpt! intressant med kopplingen mellan tardeteori och något som framstår som en ”nationell” klyfta.

    intressant oxå hur det uppstår en stor klyfta mellan budskap och affekt, utan mediation. det skulle innebära att den narrativa diskursen skulle konkurrera med ”affektiv effekt” 🙂

    är dock inte lika övertygad om ”renodlingen” av tabloid-public processen.

    segmenteringen av den engelska populationen som framställs är retoriskt framgångsrik, men funderar lite på relationen mellan skegness-populationen och brottslighets-budskapet. framstår lite linjär här? är inte skegness-publicen en temporärt framställd public bland flera andra (globala kommunikationspublics)?

    nåja, gott att läsa var det i alla fall!

  6. Kalle P Inläggsförfattare

    @Vertigomannen: Hej, och välkommen! Ja, det är säkert så att vi även i Sverige tenderar till att falla in i tron att världen blir ett alltmer farligt ställe… och att vi behöver söka skydd i mer Lag och Ordning. Läste för övrigt just att det finns ett polskt parti som heter just så – Lag och Ordning – och att brittiska Tories har hoppat i säng med detta parti…
    http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2009/oct/06/conservatives-in-europe-latvia-ss

    @Chrisk: Ja, vi får inte låta dem stuka oss – vi får inte låta dem skapa sorg!

    @Jonas: Min Skegness-sadness är lik den sadness du talade om häromsistens – UK har definitivt sina mindre klädsamma sidor…

    Om att broadsheetsen också genererar ontologier – helt sant, vi måste analysera alla bildningar symmetriskt. Och där blir det lite lurigt… jag menar, man vill ju undvika att hävda att broadsheetsen har Rätt. (Då är man ju nära det gamla bildningsbegreppet.) Viktigare är nog att just påpeka det farliga i hur Daily Hate skapar sad affects… tror jag.

    @Macdeleuzian: Japp, det är nog så man får tänka. Inte fråga ”vad är det som tabloiderna representerar”, utan ”vad är det i budskapens tillblivelseprocess som gör att de får sin specifika form”. Typ. Skriver för övrigt om denna typ av kulturanalys i nästa FLM.

    @Niklas: Ja, det är definitivt en förenkling att säga att det finns en distinkt Skegness-population, och att denna inte möts av några andra imitativa strålar än de som kommer från Daily Star. Som vanligt måste vi tänka ”population thinking” – tänka i statistiska, inte essensialistiska, termer.

    Roligt att ni gillar det hela!!

  7. Marcus

    Kalle: Det är lite som att fråga vad ”99, our 68” är för ekologi, vad som särskiljer den från de flesta andra bloggar (!) i sitt sätt fungera. Vilka protokoll följer du och vi som gör denna ekologi så levbar för produktiva diskussioner? Vilka processer bildar och upprätthåller denna ekologi? Etc. 🙂

  8. Victor A

    Mycket bra! Det är fantastiskt att kunna läsa någon som verkligen gör bruk av Deleuze och framför allt Tarde på detta orädda sätt.

    Christoffers uttryck ”cancerogena rädslor” är verkligen en bra beskrivning av tabloidens bieffekter. Skulle det kunna finnas ett samband mellan denna noosfärens cancer och den imitativa strålningen?

    Jag råkar faktiskt vara på jakt efter mer deleuzianskt (eller tardeanskt) tänkande kring cancer – snöade in lite på fenomenet efter att ha läst här om nobelpristagarna i medicin. Jag känner till D&G:s tolkning av cancer, som en mikro-fascism där fortplantning sker utan diversifiering: en homogen, tom spridning av monomanier, en process av kloning eller konformitet. Jag slarvar med begreppen här, men hur som helst: jag har försökt ta in vad de säger. Grejen är att hos D&G talas det väldigt lite (ingenting alls?) om hur tumörer uppstår, vad som kan tänkas orsaka den mutation som hackar DNA:t och sätter igång det frenetiska, skillnadslösa kopierandet. I artikeln ovan antyds lite grann om hur biologisk cancer går tillväga när den hackar cellkärnan, aktiverar vissa gener och möjliggör en cells infinita kloning – otroligt fascinerande och imponerande metoder i mina ögon.

    Med andra ord: ifall någon har några lästips i den här riktningen vore jag väldigt tacksam!

Kommentarer inaktiverade.