Beröringsskräck och rendition-problemet

Expressen Kultur kan man idag läsa om hur FRA inte skall förstås i 1984-termer, utan i Minority Report-termer. Kul att Per Svensson ville köra artikeln. (Som vanligt är det Mark som hållit i trådarna.)

Så,  

för att förstå FRA-frågan måste vi gå bortom de ständiga referenserna till 1984 och panoptikon. De övervakningsteknologier som under senare år introducerats av såväl underrättelsetjänster som storföretag har inte som syfte att inspektera isolerade individer. Fokus ligger snarare på att skapa databaser över relationer mellan individer, samt över individers informationssökning, rörelser och konsumtion. Genom att låta superdatorer finna mönster i dessa databaser hoppas man kunna förutspå framtida beteenden. En mer relevant litterär referens är alltså Philip K. Dicks Minority Report, där ordningsmakten inriktat sig på att finna ”pre-crime situations” och på så vis stoppa brott innan de hinner begås.

Artikeln avslutas med en sentens om den paranoia som uppstår i detta samhälle – ”där vi oroar oss för att beblanda oss i fel sällskap, röra oss fel eller söka ’fel’ information”. Vi är alltså inne på den ”beröringsskräck” som Per et.al. har diskuterat tidigare. Expressen-artikeln bygger vidare på det jag skrivit tidigare om panspektrisk paranoia – det verkar som att det redan finns tecken på att en ny subjektiveringsprocess har igångsatts. Vi har fått en ny ”polis i huvudet” – inte den polis som säger åt dig att sköta dig för att du kan vara iakttagen, utan den polis som säger åt dig att inte associera dig med människor och objekt som får dig att se ut som en terrorist-in-the-making.

Problemet är ju att personer som ser ut som terrorists-in-the-making systematiskt flygs iväg för att bli torterade, genom så kallad extraordinary rendition. Det är egentligen lite konstigt att FRA-diskussionen – den om att underrättelserna kan komma att användas av andra länder – inte riktigt problematiserat det faktum att FRAs information kan användas som underlag till renditions. Lagen är ju, som moderaten sade, en ”anti-terrorist”-åtgärd. Visst är det illa att byta information med diktaturer, som kan straffa hemskickade asylsökande. Men vi bör också tänka oss in i framtida scenarior, där vår signalspaning triggar den nu kända proceduren – svart säck över huvudet, upprepade slag mot kroppen, uppklippta kläder, stolpiller, flyg, och tortyr.

—–

För övrigt har Christopher uppnått närmast full-spectrum dominance i det pressade mediet idag; han har även skrivit på Aftonbladets debattsida och i Sydsvenskan. Dessutom skriver RasmusSvDs kultursida om ”den materialistiska vändning” som uppkommit i bloggosfärens diskussion om FRA. Roligt att se hur samtida intellektuella trender, som man tidigare endast kunnat läsa om i bloggar, nu publiceras på kultursidorna. Ett första tecken på att materialismen kommer, och att textismen viker?

21 tankar kring ”Beröringsskräck och rendition-problemet

  1. Christopher Kullenberg

    Vi måste absolut lyfta rendition flightproblemet! Förutom att det är en katastrof för mänskliga rättigheter är det en recent ”innovation” som hänger samman riktigt tight med panspektron!

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Cee-Kay,

    vet inte om du minns, men igår var du på Krakow med mig och Otto, och vi pratade om Institute for Applied Autonomy, och deras grej om rendition flights. Den finner du här.

  3. Tindra-Annette

    Är denna typ av övervakning den moderna tidens häxjakt?

    Den prediktiva analysen som universalmedel som pågår är inte en vinst ”added value” för det som påstås vara ett modernt, transparent och demokratiskt samhälle.

    Det skapar inte heller gynnsamma förutsättningar för de innovationspassionerade. Eller så är det precis det det gör? För mig blir det en sorts både och här eftersom det å ena sidan tvingar fram andra lösningar och ibland väldigt kreativa sådana.

    Vissa ekonomiska intressenter? + vissa inom statsmakten det som jag personligen betraktar som plutokratier verkar på ytan anse att vi kritiker är en sorts subversiva element eller dissidenter.

    Riv upp gör om gör rätt.

    Letade reda på en artikel från minn blogg också då jag skrev om Rendition i början på min bloggkarriär. http://www.zmag.org/znet/viewArticle/14588

  4. jimmy

    Underbart att det här tänket äntligen börjar märkas utanför akademin och några bloggar! När kommer DN Kultur ta efter?

  5. Kalle P Inläggsförfattare

    Tindra-Annette: Jag tycker att det är intressant att tänka på denna framväxande typ av övervaktning som produktiv.

    Den gamla övervakningen (den panoptiska) skapade välfärd – exempelvis genom att möjliggöra massproduktion, och därmed det tillhörande välfärdsundret under 1900-talet. Den nya övervakningen (den panspektriska) möjliggör att vi kan
    – förutspå beteenden, och därmed effektivisera transport av varor/logistik (som Wal-Mart gör)
    – finna oregelbundenheter i beteenden (som bankerna gör när de stoppar kreditkortsbedrägerier)

    Och, mer generellt, denna typ av övervakning hjälper oss bringa ordning utan att behöva stänga in människor, vare sig de är arbetare, sjuka, fångar, soldater etc.

    Jimmy: Jag tror att vi alla vet att DN Kultur kommer att vara sist med att ta in nytt tänk… 😉

  6. Johan

    Roligt att ni lyfter ”Stiftelsen”. Som en mer samtida och mindre metaforisk litterär ref läser jag just Cory Doctorows ”Little brother”, en oblygt ungdomsboksmaskerad handbok i pansproktopristiskt motstånd.

    Doctorow har f ö en skoj novell, ”I, robot”, där driften med Asimovs mossiga totalitarism blir en spark mot upphovsrättsmaffian. (Missa inte heller ”I, rowboat”, bättre än man skulle kunna tro av den ordvitsiga titeln.)

  7. Per Herngren

    Kalle, ur din text destillerar jag två produktiva och intressanta linjer. Jag tror det är avgörande att dessa två linjer hålls åtskilda (för att man ska kunna se kopplingarna).

    Första handlar om makt (lydnad):
    Kalle: ”Vi har fått en ny “polis i huvudet” – inte den polis som säger åt dig att sköta dig för att du kan vara iakttagen, utan den polis som säger åt dig att inte associera dig med människor och objekt som får dig att se ut som en terrorist-in-the-making.”

    Den andra handlar om förtryck (våld) och tvång:
    Kalle: ”Men vi bör också tänka oss in i framtida scenarior, där vår signalspaning triggar den nu kända proceduren – svart säck över huvudet, upprepade slag mot kroppen, uppklippta kläder, stolpiller, flyg, och tortyr”

    För en teori om makt behövs förtryck och tvång hållas analytiskt åtskilda både sinsemellan samt från maktbegreppet.

    Förtryck och våld försvagar ofta makten: Rädsla, håglöshet, flykt är inte speciellt produktivt. De man har makt över, de förtrycker man inte.

    Tvång (ex fasthållande) och makt utesluter varandra analytiskt. Man bär bort ett skrikande barn för att det inte lyder. Man fängslar kriminella för att man inte har makt över dem. Tvång behövs inte på den som lyder.

    Tvång behöver inte heller vara förtryck, det är mängder med saker varje dag som är tvingande, som man inte har makt över. Ex jordens dragningskraft, vissa kroppsliga reflexer …

    Tja, nu blev hjärnan trög så jag får fortsätta se på avsnitt elva säsong ett av panspectron-tv-serien Numb3rs.

  8. Marcus

    Jag håller med Per här. Tvång är inte makt, möjligen är det ett sätt att anskaffa sig makt. Det skrämmande är ju inte bara vad som händer när barriärerna slår igen i Guattaris kontrollsamhällesstad, utan vad vi gör, vilka omvägar vi är beredda att ta för att undvika att de slår igen.

    Det är naturligtvis viktigt att inte glömma bort den produktiva sidan av diagrammet, men det känns lite… nymoderat att prisa hur ”övervakning hjälper oss bringa ordning utan att behöva stänga in människor” – som om det vore själva instängandet av odisciplinerade element som skapade ordning i det panoptiska samhället.

  9. Kalle P Inläggsförfattare

    Per och Mac,

    jag hör vad ni säger, men jag tycker ändå att tvånget inte skall underskattas. Tänk massproduktionen; det var ju inte bara subjektiveringsprocessen som gjorde att vi helt plötsligt kunde trycka ut en helt sjuk mängd T-Fordar efter varandra.

    Det var ju även olika tekniker för att bygga helheter ur standardiserade enheter, olika sätt att göra arbetssituationen till ett laboratorium för etc. etc.

    Om vi nu skall vara materialister/posthumanister/icke-tråkiga så måste vi alltså sluta se allt från det mänskliga subjektets synpunkt. Det finns något som händer då materia-energi ”faller in i” detta diagram.

    Vi måste även se just ”det produktiva” i detta diagram – detta var ju en av Foucaults huvudteser map. panopticismen; att diagrammet ökar ekonomisk effektivitet/produktivitet men minskar personlig/politisk autonomi.

    Att lyfta fram detta ekonomiska perspektiv är viktigt, för annars hamnar vi det som är problematiskt med Deleuze postskriptum – att han utgår från att vi nu går in i ett nytt Samhälle, utan att förklara nerifrån-och-upp hur detta nya diagram slår rot i olika miljöer just för att det är effektivt och ekonomiskt. (Eller – i komplexitetstermer – för att det minskar energin som behövs för att hålla samman ett assemblage.)

    Det är lite därför som jag känt att det varit spännande att utveckla ett nytt ord – ”panspektrocism” – istället för att fortsätta med ordet ”kontrollsamhälle”.

    Men – som sagt – jag hör vad ni säger – viktigt att separera de tu.

  10. Marcus

    ”Om vi nu skall vara materialister/posthumanister/icke-tråkiga så måste vi alltså sluta se allt från det mänskliga subjektets synpunkt. Det finns något som händer då materia-energi ’faller in i’ detta diagram.”

    Ja, men det är just det som är grejen med att inte fokusera på tvånget, som jag ser det. En viss antropocentrism kan man nog anklaga Foucault för (Deleuze gör det själv mellan raderna i sin Foucault-bok, skulle jag vilja påstå), men låter man Deleuze ta över subjektiveringen så är den en fråga om en ordnande process av materia-energi-flöden bland många andra ordnande flödesprocesser. Kanske är det viktigt att här också skilja F och D åt? (Per bör kanske hugga in här och slå mig på fingrarna lite…)

  11. jimmy

    Håller med Johan. Referensen till ”Stiftelsen” är kul att ni har med. Bokserien är något av en personlig favorit (även om den har sina brister).

  12. Kalle P Inläggsförfattare

    Jim och Jo – dessvärre kan jag inte ta åt mig äran för Asimov-referensen, den är Marks. Däremot är Minority Report-jämförelsen något som jag tjatat om sedan den där texten i januari som Jimpan redigerade.

  13. Tindra-Annette Broström

    @Kalle P. Tack för förtydligandet.
    Jag är som sagt kluven och du får mig att se ett nytt mönster här. Jag fick en aha då jag läste din artikel i Stockholms Fria också så det här är ganska svårt eftersom det är ett både och tänk.

    Jag har arbetat med kundtjänst och support och CRM Customer relation marketing ingår ju i det konceptet så jag vet ju att prediktiv analys underlättar.

  14. Kalle P Inläggsförfattare

    Precis, Tindra-Annette, det är där man finner en hel del av denna typ av övervakning/organisering. Det finns flera exempel på företag som är mycket avancerade i sina sätt att både läsa av kunders preferenser, och att göra experiment med kunders preferenser, för att sedan kunna göra förutsägelser om deras framtida beteenden.

    Kul att du gillade texten i Stockholms Fria!!

  15. Per Herngren

    Marcus: ”Kanske är det viktigt att här också skilja F och D åt? (Per bör kanske hugga in här och slå mig på fingrarna lite”¦)”

    Det där med fingrarna låter ju kul, men eftersom jag ska stå för ickevåld och så… Som Stellan brukar säga våld är bäst på bio, i verkligheten är det värdelöst.

    Jag ser en metateoretisk skillnad mellan Foucault och Deleuze. Deleuze ramlar ibland tillbaka i en container världsbild med en övervåning av makthavare. Foucault tycks vara mer konsekvent makt-agnostisk.

    Det blir för mig också väldigt icke-deleuzianskt reduktionistiskt när Deleuze menar att vi går in i ett nytt samhälle utifrån en speciell uppsättning kontrolltekniker. Det myllrar av makttekniker. Några av de viktigaste är hälsningscermonier, mobbning, homosocialisation… Lönearbete är extremt korrumperande. Weber hävdar att lönearbete skapar demonisk besatthet.

    Medelklassens snällhetsideal producerar mycket mer kontroll och makt över folk och vem som är välkommen än datorer …

    Det var ett tag sedan jag läste Övervakning och straff. Men jag har inget minne att Foucault hävdar att det funnits ett panoptiskt samhälle? Någon som har något citat tillgänglig?

    Men det är mitt i natten och jag pausade avsnitt 13 av säsong ett av Numb3rs (season final). Avsnitt 12 var mer Christopher inspirerat med brus-analys – noisy-edge.

    Vad jag skulle säga var att jag inte så här sent orkar producera några skarpa tankar eller bra referenser, jag får återkomma – åtminstone med referenserna…

  16. Marcus

    Hmmm… Jag tar nog tillbaka min fråga när jag tänker efter! Det känns ju helt meningslöst att låta Foucault och Deleuze tävla om vem som är minst antropocentrisk, mest konsekvent och mest makt-agnostisk… De har olika tyngdpunkter och olika inkonsekvenser, skulle jag vilja påstå(Deleuze har till exempel många fina poänger i sin ”Foucault”-bok: Har du läst?); låt oss bygga bort det vi inte gillar hos respektive istället!

  17. Per Herngren

    Marcus: ”låt oss bygga bort det vi inte gillar hos respektive istället”
    Kalle: ”Absolut – som vanligt är “bygga” the operative word.”

    Bra förslag! Jag ber om ursäkt för min alltför tävlande jämförande formulering.

    Bygg-problemet som jag jobbar med för tillfället är politisk förändring utan ”Samhället” eller utan att gå från ett samhälle till ett annat samhälle. Jag försöker använda en form av innovativ problemkonstruktion med olika komponenter. Detta är några:

    Gabriel Tarde (en gammal kompis till Kalle!) ser alla organisationer, familjer, föreningar som samhällen.

    Kalle och Ottos hacktivism. Modda samhällen, koppla om dem …

    De Landas ickelinjär dynamikdiskussion. Kopplingar mellan grupper/handlingar (samhällen) ger delarna nya egenskaper. Det är alltså inte helheten (Samhället) som förändras, eller orsakar förändring hos delarna. Det är delarnas (samhällenas) kopplande till varandra som förändrar. Begreppet Samhället döljer alla samhällen genom att stoppa in dem i sin egen container…

    Deleuze och Guattaris molekyl och assemblage är ju innovativa bidrag till kopplingstänkande istället för containertänkande.

    Problemet jag brottas med är om dessa innovativa omkopplingar av samhälls-bilden räcker för att avskaffa Samhället och ersätta det med mångaldigandet av samhällen – kopplingar mellan dem, strömmar och linjer som går förbi (snarare än fram och tillbaka i växelverkan).

  18. Marcus

    Per: Ja, det är ju lite av pudelns kärna det där… Svaret tror jag personligen – detta kanske inte är renlärigt? – finns någonstans i hur vi förstår D&G:s (och andras) pragmatism. För mig finns det en klar och helt avgörande skillnad mellan att vara strategisk och att vara pragmatisk, som är central här. Jag vill se pragmatismen som något egenvärdigt och inte som ett förhållningssätt inom till exempel en annan politisk förståelse.

    1. Strategism handlar om att välja metoder (farligt nära att låta ändamålen helga medlen f ö) för att uppnå ett fördefinierat mål – ett ideal, en utopi. Att vara strategisk är m a o alltjämt att syssla med representationer, som upprättar eller solidifierar teckenregimer. Det blir liksom inte pragmatism bara för att man kompromissar med idealistiska principer man faktiskt har, för att komma ett steg närmare idealen.

    (Att prata ”rättigheter” i samband med FRA-motståndet ses som en strategi för att väcka ett brett motstånd mot FRA – men rättighetstänket är ju själva det paradigm som FRA-förespråkarna hämtar sina argument ur. Socialister, marxister och kommunister har under 150 år utformat ”strategier” – i anslutning till teorier om hegemoni och falska klassmedvetanden bland annat – som bara lett till att ”hegemonin”, om man uttrycker det så, har solodifierats ytterligare (?). Lite samma som Kalles argument att Marx teori om kapitalismen är ”medskyldig” till kapitalismen av idag.)

    2. Pragmatism är ett mer direkt experimentellt och innovativt förhållande till den omedelbara utsida som man är i beröring med, och består inte av agerandet genom molära bilder av samhällen som helheter (”kapitalismen”) mot en annan molär utopibild ”det kommunistiska samhälelt”). En mer lokal, molekylär pragmatism åstadkommer samhällsföränding först genom att mängden pragmatiska handlingar når en kritisk punkt, och samhällsflödena bifurkerar. I själva verket sker ju sådana samhällsförändringar ganska ofta, och alltid utan att någon har använt sig av strategi för att nå dit. Det sker smittvägen, och inte genom försök att koda om…

    Vi måste släppa samhällsförändring som målsättning för vårt motstånd. Då först låter vi den ske!

    Tror jag. Så mitt högst egna svar på din fråga är att vi inte kan åstadkomma ett mångfaldigande av samhälleN, på något annat sätt än att varje samhälle redan ÄR en sådan mångfald, med flyktlinjer, kopplingar och strömningar. Det handlar bara om att utnyttja dem.

  19. Per Herngren

    Marcus: ”En mer lokal, molekylär pragmatism åstadkommer samhällsföränding först genom att mängden pragmatiska handlingar når en kritisk punkt, och samhällsflödena bifurkerar.”

    Jag håller med om en radikal skillnad mellan strategism (paranoid, representativ) och pragmatism.

    Här är mitt försök till teori om pragmatisk brytning med instrumentalism eller vad du kallar strategism:

    Performativa handlingar (utföra) innehåller konsekvenserna i själva handlingen. De är alltså inte paranoida/strategiska där meningen skulle finnas någon annanstans, framåtpekad, utpekad.

    Perlocutionära handlingar som ex övertala brukar dock ses som instrumentella/strategiska. Men till skillnad från många andra hävdar jag att Austins perlocutionära handling bör förstås icke-paranoid/icke-strategiskt. Konsekvensen i övertalandet, övertygandet är fortfarande del av handlingssituationen. Strategiska handlingar ramlar då helt utanför Austins talhandlingsteori.

    Här är ev ett möjligt förslag till en mer performativ syn på samhällsförändring. Eftersom jag ser familjer, kollektiv, avdelningar, byar, stadsdelar som samhällen; och kopplar det till Gabriel Tardes imitationskedjor och förändring genom innovationer i dessa kedjor; då blir det möjligt att se varje samhällsförändrande handling (aktion, hacka, modda) som samhällsförändring. Samhällsförändring blir då en performativ handling som dessutom är ett erbjudande till imiterande/kopierande. Andra kan också utföra samhällsförändringen.

    Monstrera i ordet demonstrera har ursprunglig betydelse visa. Medan de-monstrera betyder peka. Förslag: Överge demonstrerandet som inte lever eller visar upp förslag på det samhälle man vill ha. Övergå till performativ samhällsförändring eller monstrerande – lev det samhälle man vill ha (några sekunder, en viss plats, i kooperativa). Då bryter man med strategiskt tänk och övergår till Tardes innovations och imitationskedjor. Själva levandet och visandet av det samhälle man vill ha leder till kritik och misstag. Innovationen kommer därmed snarare efter imiterandet, inte före.

    (så slipper vi ursprungs och orginal problemen hos tänkandet kring kopiering, imitering och reproduktion)

    Då kan man väl modifiera din mening ”åstadkommer samhällsföränding först genom att mängden pragmatiska handlingar når en kritisk punkt”. Och formulera om den meningen till ett specialfall av samhällsförändring, när det sker en acceleration och myllret av samhällen immiterar varandras samhällsförändringar snabbare.

  20. Marcus

    Per: Du har naturligtvis helt rätt! Min formulering kring samhällsförändring syftade nog mer på den vanliga (representativa) föreställningen om samhället, än en modell som bör (kan!) ingå i pragmatisk teori. I den meningen var det alltså en strategisk utsaga… 🙂

    Jag tycker annars att du ligger helt i linje med hur jag ser på saker och ting – vad mitt bifall nu skulle kunna vara värt… Kul i alla fall! Frågan som kvarstår är om du alltjämt uppfattar problemet, ”om dessa innovativa omkopplingar av samhälls-bilden räcker för att avskaffa Samhället”, eller om det så att säga var en retorisk fråga? Det där ”räcker” känns som om det syftar till något fjärran, någon representation.

Kommentarer inaktiverade.