Om att teoretisera, modellera och förutse upproret.
I veckan gick International Studies Associations årliga konferens av stapeln. Denna gång var det i New York – precis vid Times Square – som internationellt intresserade samhällsforskare samlades.
Temat var ”nu är det tjugo år sedan muren föll”, och således tyckte jag att det var lämpligt att presentera mitt work-in-progress om måndagsdemonstrationerna i Leipzig – ni vet, de där rytmiskt återkommande demonstrationerna som kom att innebära början på slutet för DDR. Jag presenterade på en av Resistance Studies två paneler – kul att det går så bra för Vinthagens nätverk.
Inte så mycket att säga om mitt papper (som jag skall ladda upp snarast); det är ju skåpmat. Texten är fortfarande ett försök att beskriva uppkomsten av uppror (eller formandet av en multitud) i materialistiska termer – Leipzig blev under måndagsdemonstrationerna ett system som hamnat i resonans. En serie feedback-effekter skapade denna ”phase transition” – fick staden att övergå i ett nytt tillstånd, precis som när vatten börjar koka. Flera faktorer bidrog till att denna feedbackprocess kunde sättas igång – mediaekologin kring staden, smittan av vissa memer, och stadsrummets layout.
Denna beskrivning av upproret står i motsättning mot mer etablerade sätt att se på skeendet: Tidigare har strukturdetermnistiska forskare talat om att vissa strukturella faktorer ledde till DDRs nedbrytande – att upproret var ett oundvikligt utfall av detta, att strukturen bestämde agensen. Andra forskare, mer influerade av ”rational choice”, har pratat om måndagsdemonstrationerna i termer av individers incitament – deltagande i upproret blev en rationell slutsats för nyttomaximerande homo oeconomicus-agenter.
Dagen innan jag skulle prata kunde man se en näraliggande presentation – en datorstödd Agent-Based Modeling av uppror. En ung forskare hade skapat en virtuell värld som han kallade RebeLand. Detta ställe populeras av en massa agenter som alla har en potential att utvecklas till rebeller, upprorsmän, terrorister. I denna datormodell var även staten en viktig aktör. Hela simuleringen gick just ut på att staten gör sitt bästa för att tillgodose medborgarnas behov, och därmed förhindra att de inte vänder sig mot regimen. Basic Spinoza, alltså – vad gör regenten för att hålla multituden i schack?
Upproret, och rekryteringen till den statsfientliga rörelsen, bestämdes av en främst tre faktorer – om folk var nöjda med sin ekonomi, sina förnödenheter, och sin personliga säkerhet. Modellen – som implementerats i den java-baserade miljön MASON (avsevärt mycket mer avancerat än StarLogo) – hade körts om och om igen, med olika parametrar. Här hade doktoranden funnit tre ”attraktor”-tillstånd, som RebeLand kan gravitera mot:
- Ett ”stabilt” tillstånd där staten hela tiden lyckas möta medborgarnas behov, även i kristillstånd (ex naturkatastrofer).
- Ett ”semistabilt” tillstånd där staten hela tiden ligger lite efter i att se efter medborgarnas välmåga – upproret ligger där och lurar, men stävjas hela tiden av att en stark polisiär och militär makt upprätthåller säkerhetsläget. (Tänk polisstat.)
- Ett ”ickestabilt” tillstånd där staten inte ens lyckas upprätthålla säkerhetssituationen. (Tänk inbördeskrig och annat jävelskap.)
Två tankar som slog mig: För det första, för att bygga roligare modeller kan man introducera fler icke-mänskliga agenter. Vi kan exempelvis låta memer och andra replikatorer ”leva” i dessa världar. (Precis som de ”lever” i offlinevärlden.) Då skulle man kunna närma sig den ”posthumanism” som finns i min förståelse av måndagsdemonstrationerna. Kanske kan man även fånga den radikala ”kontingens” som finns i dessa processer – i vilka partikulära agencements (av stadsrum, människor, memer etc.) kan något ”börja koka”?
För det andra – visst är det intressant – är inte detta State science par excellence? Går det att skapa allt bättre modeller för att inte bara förstå, utan kanske även förutse uppror? Vad hade hänt om Stasi suttit med liknande verktyg när det begav sig – back in the summer of eightynine?
Det första jag tänkte när jag såg doktoranden ifråga var att ”här har vi någon från Staten på besök”. Men icke – yngligen ifråga jobbade inte alls för militären. Han var en ung doktorand på George Mason University – en datorintresserad samhällsvetare, precis som jag. Borde pratat med honom om civilsociologins utmaningar, men kom inte till.
Diskussionen State-science vs. civil sociology måste hela tiden lyftas, precis som i panspekrocismens veliga tillstånd mellan å ena sidan gilla de nya sätten att socialisera på webben och å andra sidan huttra inför FRA.
Jag tror att det enda vi kan veta med säkerhet är att dessa saker inte bör hamna helt i händerna på militärakademier och företag. Hellre att man råkar vara lite statsapparatssociolog än att det inte finns någon sociolog alls som vet något.
Absolut!
”Vi kan exempelvis låta memer och andra replikatorer “leva” i dessa världar. (Precis som de “lever” i offlinevärlden.) ”
Det är ju onekligen en intressant tanke; däremot är jag tveksam till hurvida det skulle tjäna som någon slags approximation över verkligeheten – som kan användas för någonting så ”konkret” som förutsägelser.
Att icke-mänskliga aktörer, memer osv. står i relation med oss och att det sker en ”dubbelartikulation” på rent materiellt basis är väl egentligen självklart – men spontant känns det som att sådana simuleringar egentligen skulle benämnas som social ingenjörskonst 2.0 – ”uppgraded version with mems and non-human entites” 🙂
Och v.2.0 har väl ändå samma brister som d.ä. versionen? För verkligehen är mer komplex – ja ännu mer komplex än den moderna epistemet postulerade, i och med att vi tar med icke-mänskliga aktörer.
Jag är lite inne på att de neomaterialistiska tankarna kan användas som delar för att kompletera en palett av verktyg – man kan komma till många nya och spännande insikter.
”Går det att skapa allt bättre modeller för att inte bara förstå, utan kanske även förutse uppror?”
Förstå kanske, men jag har svårt med förutse 🙂
Nej – precis – jag är inte heller så sugen på att låta något av det vi håller på med fungera som förutsägelser.
>> Det är roligt att vara realist och materialist – att försöka visa på att världen kan komma till genom immanenta morfogenetiska processer.
>> Det är tråkigt – och vanskligt – att behöva instrumentalisera detta tänk till förutsägelser.
Inte minst är det lite lurigt om vi utvecklar verktyg som kan användas av olika regimer för att styra över medborgare och motverka deras eventuella dissent…
Jag skall försöka förtyliga min alltför korta kommentar:
Först tycker jag att G. Bateson gör en intressant definition av vad information är (”en skillnad som gör skillnad”); han går via Alfred Korzybskis berömda (?) tanke om kartan-och-landskapet. Kartan är inte landskapet och vice versa; det som går från landskapet till kartan är underrättelser om skillnader, där underrättelser är synonyma med information (Bateson 1988:29). Sen gör Bateson en intressant (analytisk) åtskillnad mellan det Kantianska tinget-i-sig världen (som är oåtkomlig på ett direkt/omedelbart sätt för våra sinnen) och den värld [semiotiska] som vi lever i – dock föreligger det inte någon dual-stisk åtskillnad (!) mellan dessa ”världar”. (Här tyck Batesons idéer få stöd av moderna eko/bio-semiotiker ).
Bateson lånar några begrepp från Jung: ”Pleroma”, den råa fysiska värld som bara styrs av krafter och påverkan, och ”Creatura”, den värld som styr av distinktioner och skillnader.
Han skriver (Ibid.):
”Även om det föreligger en märkbar dualism i denna dikotomi mellan Creatura och Pleroma
är det viktigt att vara klar över att dessa två inte på något sätt är separata eller oskiljbara,
förutom som nivåer av beskrivningar.”
Ja med denna synsätt så bryts den dualistiska tanken mellan Mig och Min Omvärld; vilket också innebär att vi aldrig kommer att kunna ”se världen” på ett ”caresianskt” objektivt sätt: världen är ständigt påverkad av vårt subjekt: filtrerad via vår relation till vår omvärld. Den epistemologiska grunden som Bateson pläderar för tycks sympatisk (även om detta sätt att se det så kanske det egentligen – på ett plan – inte föreligger någon egentlig skillnad mellan ontologi och epistemologi). Det är alltid organism plus omgivning – man kan aldrig prata om ett enskild ting –samma sak med tankar: som ekosystem.
Sen ontologi: även om Bateson inte diskuterar så mycket ontologiska spörsmål (för honom är det nog en monism), då kan vi ju försöka kika lite på den Deleuze/Guattari/Delandianska ontologin som har sina rötter i modern fysik, som Göteposthumanismen då och då pratar om.
Så mina funderingar blir:
(1) Epistemologin blir alltid undflyende med denna ontologi – den är till en viss mån irreducibel och icke-linjär. Vilket måste tyda på att förutsägelser blir svåra, om inte än omöjliga.
(2) En modell i en dator – är egentligen en karta av en karta – som än mindre kan bli en karta – vilket ihop med de ovan nämna epistemologiska satserna gör att förutsägelserna blir än svårare.
(3) Att sluta ett ”system” i en modell tillskillnad mot en ”verkligt” system lång-i-från-balans är att göra det som Bateson kallar för ett epistemologiskt misstag. Verkligehen: ekosystemet, staden, gruppen av människor, familjer, materia etc. genom flödas ständigt av energi och befinner sig ständigt lång-ifrån-jämvikt (prigogine). Dvs. att sluta ett system i en dator-modell är att göra våld på detta
Så egentligen kanske vi inte behöver vara rädda i egentlig mening – snarare vara rädda för de som tror på att man kan förutse saker med sådana modeller – dvs. rädda för en ingenjörskonst som är mer ”arrogant” och ”självsäker” än d.ä och som kan få till ödestigna konsekvenser (T.ex. Minority Report)
Däremot skiljer ju allt detta från den civilsociologiska projektet som FRA kör: datamining, little-sisters, sensorer, datasamkörning och mönsterigenkänning – becoming Terrorisk – detta sker ju post-pre-con; det vill säga du måste ha tillgång till ”riktigt” information för förutsägelser”¦.
Jag hoppas att jag makade lite sense, skriver snabbt och slarvigt ïŠ
Vad tror du? Ni?