Apropå dagens tillställning om mediaevolutionen: Vi måste skapa nya ekonomiska former för gammelmedia.

Huvudpoängen i Den Barmhärtiga Entreprenören var att vi idag ser ett behov av nya ekonomiska former som kan säkra både allmänintresse och pluralism inom framförallt vård/skola/omsorg. Genom att förändra exempelvis legala ramverk och finansieringsformer kan vi främja framväxten av ny sektor av icke-vinstutdelande organisationer; en samling organisationer som gränslar traditionella gränsdragningar mellan offentligt, privat och ideellt.

Dessa icke-vinstutdelande strukturer, som ofta ägs av flera olika intressenter, återkom senare i tanken om att överföra Public Interest Company-tanken till Sverige - först i rapporten till Riksrevisionen, sedan i förra årets policypapper till De Gröna. Här diskuteras samma “social enterprise”-idé i relation till statliga bolag och annan form av public interest-strukturer. I Riksrevisionstexten diskuterar jag exempelvis huruvida SJ, Svenska Spel och Vattenfall bör omstöpas till just PICs (eller “Allmänintressebolag” som vi kallar det i mp-texten).

Förra veckan, i en debattartikel i New York Times, lyftes samma tanke i relation till stormedia. Två ekonomer skriver följande:

American newspapers shoulder the burden of considerable indebtedness with little cash on hand, as their profit margins have diminished or disappeared. Readers turn increasingly to the Internet for information — even though the Internet has the potential to be, in the words of the chief executive of Google, Eric Schmidt, “a cesspool” of false information. […]

Although the problems that the newspaper industry faces are well known, no one has offered a satisfactory solution. But there is an option that might not only save newspapers but also make them stronger: Turn them into nonprofit, endowed institutions — like colleges and universities. Endowments would enhance newspapers’ autonomy while shielding them from the economic forces that are now tearing them down.  

Med andra ord: “Gammelmedia” gör anspråk på att fungera som en sanitär säkring av bloggkloaken. Problemet är bara att mediakoncentration och kortsiktigt ägande gör att traditionell media inte ens lyckas med detta. (Detta gäller kanske framförallt i USA, där oberoende publikationer alltmer köps upp av dubiösa mediakonglomerat.) Som ekonomerna påpekar i artikeln; detta är främst ett resultat av att stormedias affärsmodeller alltmer urholkats.

Vi kan nog alla hålla med om att traditionell kvalitetsmedia behövs. Sanitärsäkring-vs-bloggkloak-tanken är precis som katedral-vs-basar-tanken (och D&Gs tankar om stratifiering-vs-destratifiering): Vi behöver självklart både katedraler och basarer. (Vi får inte förledas att tro att en komplett “destratifiering” av världen kan rädda oss.)

Frågan är bara hur vi kan se till att den sanitära säkringen verkligen leder till kvalitetsjournalistik - och inte allmänt fungerar som en hierarkisering av opinionsbildningen och segmentering av tankeekologier. Här ser jag att ekonomerna är någonting på spåren när de analyserar stormedia:

News organizations have cut costs, with grave consequences. Over the past three years, The New York Times, The Wall Street Journal, The Washington Post, The Chicago Tribune, The Los Angeles Times and The San Francisco Chronicle have trimmed their staffs. The number of American correspondents reporting from abroad fell by 25 percent from 2002 to 2006, and only a handful of American newspapers now operate foreign bureaus.

As long as newspapers remain for-profit enterprises, they will find no refuge from their financial problems. […] By endowing our most valued sources of news we would free them from the strictures of an obsolete business model and offer them a permanent place in society, like that of America’s colleges and universities. Endowments would transform newspapers into unshakable fixtures of American life, with greater stability and enhanced independence that would allow them to serve the public good more effectively.  

Notera att ekonomerna inte föreslår att publicistisk verksamhet inte skall få utföras inom ramen för vinstutdelande företag, eller att viktiga tidningar skall förstatligas. Det fina med dessa tankar är ju - precis som jag hintade ovan - att man vill säkra såväl allmänintresse som pluralism och organisatorisk autonomi. För att uppnå detta social enterprise-ideal vill ekonomerna att publicistisk verksamhet skall ges samma legala status som “endowments” inom universitetsvärlden. (Det finns idag exempel på kvalitetsmedia som har bygger på en liknande struktur - se The Guardian/The Observer, som kontrolleras av Scott Trust.)

Med andra ord skall man kunna skapa en “endowment” av en stor summa pengar, och låta denna ligga som en grundplåt för verksamheten. Journalistiken blir autonom från kortsiktiga ägare, eftersom verksamheten går runt på basis av avkastningen. Kruxet är såklart att denna utveckling bara kan komma igång om resandet av detta kapital underlättas - vi måste ge incitament till en ny generation av filantroper som skjuter till pengar för att skapa morgondagens kvalitetsjournalistik.

Slutligen, en reflektion m.a.p. den kommande föreställningen: En intressant aspekt av “endowment”-lösningen är att stormedia - inom ramen denna legala form - inte längre får lobba kring lagstiftning. Ett juridiskt system som står fritt från multinationella mediakonglomerat - är inte detta en vacker framtidsförhoppning?