Kloaken och det sanitärt säkrade, del två

Apropå dagens tillställning om mediaevolutionen: Vi måste skapa nya ekonomiska former för gammelmedia.

Huvudpoängen i Den Barmhärtiga Entreprenören var att vi idag ser ett behov av nya ekonomiska former som kan säkra både allmänintresse och pluralism inom framförallt vård/skola/omsorg. Genom att förändra exempelvis legala ramverk och finansieringsformer kan vi främja framväxten av ny sektor av icke-vinstutdelande organisationer; en samling organisationer som gränslar traditionella gränsdragningar mellan offentligt, privat och ideellt.

Dessa icke-vinstutdelande strukturer, som ofta ägs av flera olika intressenter, återkom senare i tanken om att överföra Public Interest Company-tanken till Sverige – först i rapporten till Riksrevisionen, sedan i förra årets policypapper till De Gröna. Här diskuteras samma ”social enterprise”-idé i relation till statliga bolag och annan form av public interest-strukturer. I Riksrevisionstexten diskuterar jag exempelvis huruvida SJ, Svenska Spel och Vattenfall bör omstöpas till just PICs (eller ”Allmänintressebolag” som vi kallar det i mp-texten).

Förra veckan, i en debattartikel i New York Times, lyftes samma tanke i relation till stormedia. Två ekonomer skriver följande:

American newspapers shoulder the burden of considerable indebtedness with little cash on hand, as their profit margins have diminished or disappeared. Readers turn increasingly to the Internet for information ”” even though the Internet has the potential to be, in the words of the chief executive of Google, Eric Schmidt, ”a cesspool” of false information. […]

Although the problems that the newspaper industry faces are well known, no one has offered a satisfactory solution. But there is an option that might not only save newspapers but also make them stronger: Turn them into nonprofit, endowed institutions ”” like colleges and universities. Endowments would enhance newspapers”™ autonomy while shielding them from the economic forces that are now tearing them down.  

Med andra ord: ”Gammelmedia” gör anspråk på att fungera som en sanitär säkring av bloggkloaken. Problemet är bara att mediakoncentration och kortsiktigt ägande gör att traditionell media inte ens lyckas med detta. (Detta gäller kanske framförallt i USA, där oberoende publikationer alltmer köps upp av dubiösa mediakonglomerat.) Som ekonomerna påpekar i artikeln; detta är främst ett resultat av att stormedias affärsmodeller alltmer urholkats.

Vi kan nog alla hålla med om att traditionell kvalitetsmedia behövs. Sanitärsäkring-vs-bloggkloak-tanken är precis som katedral-vs-basar-tanken (och D&Gs tankar om stratifiering-vs-destratifiering): Vi behöver självklart både katedraler och basarer. (Vi får inte förledas att tro att en komplett ”destratifiering” av världen kan rädda oss.)

Frågan är bara hur vi kan se till att den sanitära säkringen verkligen leder till kvalitetsjournalistik – och inte allmänt fungerar som en hierarkisering av opinionsbildningen och segmentering av tankeekologier. Här ser jag att ekonomerna är någonting på spåren när de analyserar stormedia:

News organizations have cut costs, with grave consequences. Over the past three years, The New York Times, The Wall Street Journal, The Washington Post, The Chicago Tribune, The Los Angeles Times and The San Francisco Chronicle have trimmed their staffs. The number of American correspondents reporting from abroad fell by 25 percent from 2002 to 2006, and only a handful of American newspapers now operate foreign bureaus.

As long as newspapers remain for-profit enterprises, they will find no refuge from their financial problems. […] By endowing our most valued sources of news we would free them from the strictures of an obsolete business model and offer them a permanent place in society, like that of America”™s colleges and universities. Endowments would transform newspapers into unshakable fixtures of American life, with greater stability and enhanced independence that would allow them to serve the public good more effectively.  

Notera att ekonomerna inte föreslår att publicistisk verksamhet inte skall få utföras inom ramen för vinstutdelande företag, eller att viktiga tidningar skall förstatligas. Det fina med dessa tankar är ju – precis som jag hintade ovan – att man vill säkra såväl allmänintresse som pluralism och organisatorisk autonomi. För att uppnå detta social enterprise-ideal vill ekonomerna att publicistisk verksamhet skall ges samma legala status som ”endowments” inom universitetsvärlden. (Det finns idag exempel på kvalitetsmedia som har bygger på en liknande struktur – se The Guardian/The Observer, som kontrolleras av Scott Trust.)

Med andra ord skall man kunna skapa en ”endowment” av en stor summa pengar, och låta denna ligga som en grundplåt för verksamheten. Journalistiken blir autonom från kortsiktiga ägare, eftersom verksamheten går runt på basis av avkastningen. Kruxet är såklart att denna utveckling bara kan komma igång om resandet av detta kapital underlättas – vi måste ge incitament till en ny generation av filantroper som skjuter till pengar för att skapa morgondagens kvalitetsjournalistik.

Slutligen, en reflektion m.a.p. den kommande föreställningen: En intressant aspekt av ”endowment”-lösningen är att stormedia – inom ramen denna legala form – inte längre får lobba kring lagstiftning. Ett juridiskt system som står fritt från multinationella mediakonglomerat – är inte detta en vacker framtidsförhoppning?

11 tankar kring ”Kloaken och det sanitärt säkrade, del två

  1. Marcus

    Spännande! Men det finns några frågetecken för mig till att börja med:

    – Vad menas egentligen med kvalitetsjournalistik/kvalitetsmedia och finns det en marknad för det i Sverige som kan generera inkomster nog för att ens täcka kostnaderna? Svenskar läser mest tidningar i världen. Jag vill hävda att det beror på att vi har en världsunik tidningsmarknad med lokaltidningar och lokaljournalistik som bas. ”Kvalitetsjournalistik” har aldrig varit så efterfrågat som myten gör gällande…

    – Betyder det något för analysen att inkomsterna till medieföretag idag inte alls går via försäljningen av tidningar, utan av annonsplats? En stor del av problemet med i alla fall den svenska tidningsmarknaden är inte ägandet, utan att journalistik bara skenbart är den produkt som säljs.

  2. Marcus

    Och för att vara tydlig: Jag skulle gärna vilja se massmedieföretag drivas som public intrest companies, men vi måste se över problemformuleringen för att kunna nå dit.

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej M. M,

    borde kanske vara tydligare här – det fiffiga med att göra exempelvis en tidning till en ”endowment” är att den då inte behöver vara beroende av endera annonsintäkter eller prenumerationer / lösnummersförsäljning – endowmenten skapar en avkastning som finansierar verksamheten.

    (Se ekonomernas räkneexempel; ”How large an endowment would a newspaper need? The news-gathering operations at The New York Times cost a little more than $200 million a year. Assuming some additional outlay for overhead, it would require an endowment of approximately $5 billion (assuming a 5 percent annual payout rate). Newspapers with smaller newsrooms would require smaller endowments.”)

    Sedan kan man ju alltid plussa på med extra inkomster – men verksamheten hotas i mindre utsträckning av vikande annonsintäkter eller vikande försäljning. Det som uppstår är alltså en annan , mer långsiktig logik i styrningen av verksamheten.

    Som det är idag är det ju trots allt så att Schibstedt, Bonnier och Hjörne alltmer tar över pressen i Sverige.

    För att ta ett lokalt exempel – tänk dig hur sjukt mycket bättre publicistläget i Göteborg hade varit om Handels och Sjöfartstidningen inte försvunnit just på grund av vikande försäljning/annonsintäkter.

    Där var det ju till och med så att Segerstedts hårda linje mot nassarna knäckte företagets ekonomi – delar av näringslivet bojkottade ju tidningen för att han skrev kritiska kolumner om Hitler.

    (”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.” …. ”Det förefaller som om hr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket. Det förhåller sig, Gud vare lov, icke så.” etc etc etc.)

    Med andra ord – nog GBG-romantik – tänk inte ”täcka kostnaderna” för kvalitetsjournalistik, tänk ”vilka ramar skapar vi för att denna public service skall kunna uppstå”. Hur hårt skall publicistisk verksamhet beskattas? Hur mycket skall vi premiera filantroper som vill ge bort pengar till detta ändamål?

  4. Marcus

    Du har naturligtvis rätt. Jag svamlade lite innan. Men jag undrar i och för sig fortfarande vad kvalitetsjournalistik står för och om det är så självklart att vi behöver den i ett s k informationssamhälle. Google-katedralen borde kunna göra källkritiks-algoritmer till exempel…

  5. Kalle P Inläggsförfattare

    … och du har självklart rätt i att de tankar vi normalt pratar om kan vara svåra att omsätta i idéer om ”kvalitetsjournalistik”. Jag försöker bara sträcka ut en hand till alla de som tycker att vår vurm för basarer och copyleft och fildelning och och och underminerar kvalitetskulturen.. 😉

  6. Marcus

    Jo, jag förstår det. Men vill ju gärna riva vidare… 🙂

    Det är för mig viktigt att ”vurmen” du talar om är en konsekvens av teknologisk utveckling. Journalistik – inhämtning och bearbetning (granskning/dramatisering) av information – uppstod en gång ur en informationsteknologisk revolution, som möjliggjorde tillfredsställandet av ett då nyuppkommet behov: Att hålla sig informerad om angelägenheter för en själv, som försiggick på relativt långt avstånd från där man befann sig. Avstånd, tillgång till information, informationsteknologi; allt sådant har radikalt förändrats sedan journalistiken kom till.

    Det finns en tendens att betrakta oberoende journalistik som oundgängligt för ett demokratiskt samhälle. Jag tror faktiskt inte att den är det – den är oundgänglig för demokrati i ett visst informationsteknologiskt stadium. Men inte mer. Jag tycker att det finns visst fog att diskutera om vi nu faktiskt inte behöver något annat än ”kvalitetsjournalistik” för att upprätthålla demokratin?

  7. Victor A

    Marcus sista fråga här är verkligen intressant och förtjänar vidare diskussion.

    Jag tror att det är viktigt att göra klart för sig vad som skulle vara de värsta tänkbara följderna av att institutioner av typen NY Times gick under, och därmed också vad man ser som den centrala funktionen hos den typen av ”informationskatedraler”. Precis som Marcus säger så är många aspekter av det som kallas kvalitetsjournalistik överflödiga redan med dagens informationsteknologi. Den som redan har ett intresse för någonting har närmast oändliga möjligheter att fördjupa sig via exempelvis bloggar. Jag tror att den demokratiska funktion hos informationskatedralerna som är värd att rädda ligger just i arkitekturen (den panoptiska, om man så vill) med ett maktcentrum och en periferi.

    Det är otroligt viktigt som Kalle säger: vi behöver både basar- och katedralformade informationsmarknader. Men inte därför att katedralerna tillhandahåller mer kvalitativ information, utan vad jag ser som viktigt med dem är just deras hegemoniska funktionsdiagram: en stor dagstidning tvingar på sina läsare information som de inte letade efter, och fyller därmed en integrerande funktion (som naturligtvis också är disciplinär). Dagstidningar och andra breda mediekanaler är idag helt enkelt det enda som motverkar cyber-balkanisering.

    Om vi ändå Tarde vore med oss idag…

  8. Victor A

    Öh med det sista syftade jag alltså på hans tankar om tidningsväsendets avgörande betydelse för det moderna samhället. Det framgick nog inte riktigt.

  9. Marcus

    Kul att du gräver i arkiven, Victor! 😀

    Ja, frågan är alltjämt värd att diskutera (och jag tror att du har rätt i din analys). När du nu öppnar upp den här anslutningen på nytt vill jag koppla på en del funderingar jag har haft på sistone, om de s k papperstidningarnas postdigitala framtid… Två tankar:

    1. Under den digitala vågen handlade visionerna om papperstidningens eventuella framtid ofta om att satsa på längre, fördjupande, insiktsfulla – högkvalitativa – reportage, och lämna nyhetssnuttandet till nätet. (Det huvudsakliga – och mycket bisarra argumentet – var att det skulle vara så svårt att läsa långa texter på skärm…) Rent konkret har vi mest sett det motsatta, att fördjupningen alltmer sker på nätet och snuttifieringen pågår i papperstidningen (med några få, än så länge svårligen utvärderade undantag).

    Det bästa exemplet är utrikesjournalistiken, som aldrig varit så bra och omfattande som i den domedagsprofetiska korrespondentbristens tidevarv – om man bara söker den på nätet och gärna på något annat språk än svenska. Det här kan få tjäna som ett omedelbart exempel: Texten är typ tre gånger så lång som den korta notis som återfinns i papperstidningen, den innehåller två länkar till danska tidningars rapportering, en Läs mer-länk om det aktuella skeendet och en lång, lång ruta om temarelaterade artiklar… Och då tittar vi bara på en mediekatedrals nätupplaga och inte på nätet som sådant.

    Cut to the chase: Papperstidningar som vill ha en postdigital framtid bör enligt mig satsa på att ge en hastig överblick, publicera kortare texter om alltmöjligt som har hänt det senaste dygnet, för att morgontidningsläsaren ska kunna möta dagen med baskoll på läget. Och – vilket du är inne på, Victor – utnyttja sin ovanifrån-ner-logik till att presentera en bredare (men förvisso grundare) bild än vad läsaren själv skulle surfa fram.

    2. Lokaltidningarna går en ljus postdigital frmatid till mötes, tror jag. För i en tid när vemsomhelst kan publicera sig och sina förehavanden på nätet, i mördande konkurrens om uppmärksamheten där, är värdet av att passera ett urval och publiceras i en mer exklusiv form, en mindre reproducerbar, mindre kopiös form – den lokala papperstidningen – något som definitivt borde gå att kapitalisera.

  10. Kalle P Inläggsförfattare

    Vic och Mac: Hmm, ja, det måste kunna bli någon ordning i mina arkiv.. inte minst kommentarsarkiven. Skall se om jag kan återuppta mitt projekt att installera någon bra ”sök bland kommentarer”-plugin.

  11. Victor A

    Kalle: Låter som en bra idé – mängden kommentarer här kommer antagligen bara att öka och öka tack vare det positiva och nyfikna diskussionklimat som du upprätthåller. En grej som borde vara enkel att implementera är valbara aviseringar om ytterligare kommentarer när man skriver något (t.ex. via e-post). Men det kanske bara är jag som saknar det.

    Marcus: Håller med dig på alla punkter. Tänker på detta mer än någonsin just nu, och det borde vara av största intresse för unga journalister. Jag tror verkligen på en renodling och uppvärdering av redaktionsrollen i allmänhet. Samtidigt är Kalles forskning ovärderlig om vi ska hitta ekonomiska modeller för integrerande medieinstutioner med långsiktiga intressen.

Kommentarer inaktiverade.