Idag glädjer vi oss åt Network Rail, britternas icke-vinstutdelande motsvarighet till Banverket, som gjort sin första vinst – och verkar ha kontroll på det kaos som dess föregångare Railtrack skapade. Gladast är dock de brittiska tågresenärerna.
I The Guardian kan man läsa att Network Rail gjorde ett överskott på 747 miljoner pund under första halvåret 2006. Dessutom ligger punktlighetssiffrorna på den högsta nivån sedan sju år tillbaka.
Eftersom företaget är icke-vinstutdelande kommer överskottet nu plöjas ned i ytterligare investeringar i tågrälsen. Ni som har åkt tåg i UK vet att detta behövs – dels efter årtionden av underinvesteringar av statliga British Rail, dels efter några kaotiska år då rälsen drevs av privata företaget Railtrack.
Nu ser passagerargrupperna fram mot ytterligare förbättringar av tågtrafiken:
This is good news for passengers. The more profit Network Rail makes, the more it will be able to invest in essential improvements for passengers, such as ensuring that more trains arrive on time and creating more capacity on the network to help ease overcrowding on many routes.
För oss som tror att vi måste skapa fler icke-vinstutdelande lösningar – för att skapa effektiva och rättvisa offentliga tjänster – är detta ett tecken på att den så kallade Public Interest Company-modellen fungerar. (Läs mer om detta i den text jag skrivit om ämnet för Riksrevisionen.)
Detta är bra av (minst) två skäl:
- När vi ser att britterna lyckas med dessa lösningar, blir det mer intressant blir det att göra om exempelvis Vattenfall och Svenska Spel till PICs.
- När vi ser att Network Rail är både effektivt och icke-vinstutdelande så blir det lättare för Sveriges enfaldiga ”liberala” ledarskribenter, Timbro-författare och ekonomiska kommentatorer att förstå att företag inte nödvändigtvis måste dela ut sina vinster för att vara effektiva.
Känns bra att se att det finns delar av New Labours reformer faktiskt slagit väl ut. Allt är förlåtet, Tony! (Giddens, inte Blair, alltså.)
Hur fungerar SJ? (Inte så bra, uppenbarligen, men jag syftar på hur det är konstruerat som bolag.)
SJ är ett vinstutdelande aktiebolag ägt av staten. Det är en mycket korkad konstruktion, i alla fall givet det det faktum att staten driver sina företag som ren vinstmaximerare.
Om staten bara använder de statliga bolagen som kassakor – under föresatsen att man ser efter skattebetalarnas tillgångar – kan dessa bolag lika gärna privatiseras. På detta sätt får skattebetalarna ut mest av sina tillgångar – staten kommer att få mer betalt för bolaget än vad man kommer att tjäna på framtida vinster. (Finansmarknaden är i allmänhet arrogant nog att vara säker på att privata ägare kommer att driva verksamheten mycket mer effektivt. Detta kan dock vara sant..)
Jag anser att det bästa sättet att se till att statliga företag som exempelvis Vattenfall börjar styras med allmänintresset i första rummet är att konstruera dem som så kallade Public Interest Companies (PIC). Detta innebär att de blir icke-vinstutdelande, och att flera olika intressenter får sitta med i företagets styrelse. På detta sätt motverkas risken att de statliga bolagen blir otransparenta, oansvarstagande lekstugor för politiker.