Det har blivit en del Arendt på sistone; tematiker som märks här och här.
Det började med en skoluppgift och utvecklades till en ganska långdragen process av att skriva något om Arendt och hennes syn på omdöme. Ny version av artikel sändes in i fredags; förhoppningsvis kan jag nu gå vidare i mitt liv. Denna vecka: En text i vilken jag tänkte skohorna in Camus Fallet. Kom över den någon gång förra läsåret, och råkade resa förbi Amsterdam (på väg hem från Aachen) i den vevan. Inga promenader i den helvetiska stadsplanen hanns med den gången.
Det slog mig just att Fallet handlar om samma begrepp som jag just skrivit in om i anslutning till Arendt: ”Judgement”. Samtidigt är det ju två olika betydelser av det engelska ordet som Albert och Hannah skriver om. Fallet handlar om att ställa sig till doms, om domare, om att (för)döma – och är ytterst en varning mot alltför ihärdigt dömande av den moderna människan (som inte kan vara oskyldig). Arendts arbete handlar om omdöme som något eftersträvansvärt.
Båda skriver om tillfällen då saker ställs på sin spets, ”when the chips are down” (Arendt), där frågan om judgement aktualiseras. I Arendts fall är det just när chipsen är nere – när ”everybody is swept away unthinkingly by what everybody else does and believes in,” – som “those who think are drawn out of hiding because their refusal to join in is conspicuous and thereby becomes a kind of action”. Omdömet är kopplat till detta ögonblick, i så motto att det
- kan uppstå i ett specifikt tillfälle som inte kan reduceras till generella schemata och därmed
- förutsätter en process där tänkandets interna dialog-med-sig-själv ersätts av en “erweiterte Denkungsart”.
Det är här som vi – förhoppningvis – triumferar som tänkande och omdömesgilla människor.
Intressant nog verkar Camus instinkter vara de motsatta. Fallet antyder att vi i allmänhet kan gå genom livets absurditet och tro att vi lever efter våra principer, och att dessa verkligen är a) moraliskt vattentäta och b) applicerbara i den verklighet vi verkligen lever i. Sedan händer något – exempelvis att man råkar vara på en plats där någon form av God uppoffring erfordras av en – och då faller detta luftslott samman. De krav vi ställer på oss själva visar sig vara orimliga (givet en absurd värld), men vi uppfattar det inte så, utan känner istället skuld inför vår otillräcklighet. De flesta, antyder Camus, gör som Jean Baptiste-Clement – börjar därför istället inta en position där man dömer både sig själv och andra. En hycklande lek av utmätande av skuld uppstår – en destruktiv sådan som hade kunnat undvikas om det absurdas imperativ hade accepterats. Oskuld är en omöjlighet.
Denna jämförelse säger måhända något om Arendts och Camus olika temperament. Samtidigt verkar det som att vissa menar att de båda bor på samma plats rent politiskt. Samtidigt: Camus Fallet publicerades 1956, medan Arendts fokus på judgment uppstår efter Eichmann – chipscitatet ovan är från 1971. Om man skall tro Berman händer något särskilt denna tid: Camus bok tillkommer under en särskild tidspunkt då moderna författare valt att ignorera den moderna miljön omkring dem. (Tidigare hade ju modernismen varit ett svar på, eller ett samtal med, moderniteten.) Visst är det så – det finns ingen teknologi eller särskild infrastruktur i Fallet. Boken hande kunnat utspela sig lite när som helst. Arendts arbete – redan i The Human Condition (1958) – kan placeras i det som Berman ser som nästa våg; då författarna återigen börjar intressera sig för de nya maskiner som omger dem.
Återvänder till detta framgent.