Som svar på en fråga i kommentarsraden, i posten om DN Debatt-artikeln - lite mer utveckling om panspektrocismens subjekt.

Per skriver:

Jag har bara en Foucault-fundering. Poängen med Foucaults Panoptikon är om min läsning är rimlig att ingen ser oss!

Men att möjligheten att vi är sedda gör att vi börjar se oss själva, och därför disciplinerar oss själva. Det är en agnostisk övervakar teori. Övervakaren finns kanske inte, eller kanske. Tornet är mörkt och sannolikheten att någon tittar på oss är närmare noll. Vi är alltså inte sedda eller övervakade i panoptikon - men det finns mörka torn eller kameror så vi konstruerar möjligheten av att vi är sedda.

Detta blir väldigt tydligt när vi i plogbillarna går in i militärbaser eller krigsfabriker. Det finns mängder med kameror på väggarna. Men även om vi hoppar och vinkar så är det sällan de upptäcker oss. Men i början agerade vi som att någon faktiskt såg oss.

Absolut, det är främst genom tron på en potentiell övervakare som ordningen skapas - det handlar om att skapa den typen av subjekt. Just därför är frågan om vilket subjekt som skapas i panspektrocismen viktig - indeed, det är därför jag efterlyser bidrag om detta i mitt call for papers till GBG-konferensen i november. Om panopticismen skapade subjektet som tror sig vara övervakad, som atomistisk individ, och därmed agerar enligt en viss (förväntad) ordning - vilket subjekt skapas av panspekrocismen?

Tror att det var nångång under Deleuzekonferensen, under en oerhört djup konversation med Fredrik, som jag började tänka att det subjekt som skapas i panspektrocismen är ett subjekt i någon slags identitetskris. Om panopticismen skapade en person som såg sig själv som en individ - “det liberala subjektet” - så skapar panspektrocismen en krypande känsla att vi inte alls är individer.

Mer specifikt: Vi krisar en aning när vi börjar se att vårt handlande skapas semiotiskt, genom vilka vi känner (jmfr “sociogram“) eller vilka icke-mänskliga aktörer som har format oss - vad vi läst, var vi varit, vad vi konsumerat etc. - vi subjektivitetsskapande “plug-ins” som råkat hamna i våra huvuden. Vi börjar se att vi bara är resultat av sådana “smittor” av subjektiviteter - eller rättare sagt, vi börjar se att någon verkar kunna förutspå våra beteenden genom att se dessa mönster bättre än vi själva kan.

Notera att vi kan ha en symmetri med Foucaults panopticon här - det spelar ingen roll om någon verkligen har tillgång till denna “synlighet”/”visibility”; om övervakaren “därute” verkligen kan förutspå ens beteenden. Det viktiga är att vi lever i tron att det går.

På ett intressant vis passar ju då “våra” egna forskningsintressen om mänsklig agens samman med panspektrocismen - den till och med möjliggör den. Vi måste nog acceptera att vi är i panspektrocismen; en del av hela rörelsen mot den. Ju mer idéer från Tarde, Deleuze, ANT etc. blir mainstream, desto mer kan vi säga att de faktiskt utgör en generell världsbild/zeitgeist som passar hand i hanske med panspektriskt ordningsskapande. (Hur var det nu skallige mannen sade: “Perhaps, one day, this century will be known as Deleuzian”) Med andra ord, ju mer accepterade dessa idéer blir, desto kan folk hamna i tanken att den förmodade övervakaren faktiskt kan se något stort mönster som de själva inte kan se - men som icke desto mindre verkar genom mig.

Så, om man skall skapa någon form av schema över detta, så kan vi prata om panspektrocismen (dess “assemblage”) i följande termer:

Arkitektur*: Framförallt två teknologiers evolutionära utveckling (jmfr “teknologiska fyla“) som korsar varandra - digitalisering av alltfler aspekter av mänskligt beteende (jmfr “universell modulering”) och data mining (för mönsterigenkänning). (Här är det lite svajigt, vet inte riktigt om det är utvecklingen av lagringsutrymme, Kryder’s Law, processorkraft, Moore’s Law, samt framsteg inom programmering/algoritmer som är de relevanta parametrarna.)

Diskurser**: Tankar om att handling skapas just semiotiskt (ANT); att subjektiviteter är någonting som inte kommer inifrån, utan smittar “memetiskt” (Tarde/Dawkins), att de kan laddas ned som “plug-in” (se Latours Reassembling the Social) - och framförallt tanken om att det är möjligt att spåra alla denna semiotik och dessa smittor, i syfte att förutspå handlingar.

Subjekt: Personen som inte bara tror att någon förmodad övervakare ser ens handlingar, utan att någon kan förutse ens handlingar. Personen som insett att den inte är en individ, utan en summa “divider” som cirkulerar i samhället. Personen som inte bara ser över sina egna handlingar, utan ser efter att inte hamna i “fel sammanhang” - som inte laddar ned vissa dokument, som inte vistas på vissa ställen, inte konsumerar vissa saker. Inte för att någonting det är olagligt att ladda ned/vistas/konsumera, utan för att det kan skapa en konfiguration som ökar ens förmodade sannolikhet att bli ett hot mot ordningen. 

Motsvarigheten inom panopticismen var panoptikon-arkitekturer (det kända Benthamska fängelset, masstillverkningsfabriken etc.), olika begreppsbildningar (kriminell/laglydig, sjuk/frisk etc.) respektive “den som tror sig vara övervakad”.

Nåväl, det var det hela. Detta är work in progress. Kommer säkert att ändra mig.

—

* = Det som enligt Foucault “gör något synligt”, det som Deleuze kallar “content”, det som DeLanda kallar “komponenter som spelar materiell roll i assemblage”
** = Det som enligt Foucault “gör något uttalbart”, det som Deleuze kallar “expression”, det som DeLanda kallar “komponenter som spelar expressiv roll i assemblage”