Vad bör sociologer göra med ordet “ontologi”? Rapport från gårdagens konferens i Oxford.

STS-nestorn Steve Woolgar jobbar sedan några år tillbaka på Said Business School i Oxford, och har under sin tid där arrangerat ett par intressanta seminarier. För ett par år sedan arrades ett symposium kring frågan “does STS mean business?” - hur radikalt kan STS vara om disciplinen nu flyttat in på handelshögskolorna? Igår var frågan om vi nu ser “a turn to ontology in STS“, och huruvida det är en bra eller dålig utveckling. Denna fråga, menar Woolgar, är aktuell eftersom ordet ontologi används allt flitigare inom STS(-relaterade) texter.

Ted Schatzki var först ut i talarlistan, och pratade lämpligt nog om vad man kan lägga in i ordet “ontologi”. Kort sagt, menar han, är begreppet någonting som har att göra med föreställningar om “vad som finns”, vad som existerar. Exempelvis har Bruno Latour, i sitt värv, konstruerat en ontologi:

Latour has developed an ontology that boasts concepts such as actant, network, enlistment, and hybrid. These concepts are used to analyze states of the world that encompass humans. […] Latour’s work offers a dramatic example of how an alternative ontology informs novel descriptions and explanations of the world.

Latour har själv talat om sitt arbete som en ontologi - exempelvis när han skriver om att “återkalla“ actor-network teori, och tanken om att byta ut förkortningen ANT mot ARO - Actant-Rhizome Ontology. Dessutom kan man ju säga att hans senaste arbete med att ombesörja Gabriel Tardes återkomst i sociologin säger en hel del om “vad som finns” i världen - Tardes ontologi är ju rätt så välutvecklad. (Världen består av associations, imitations, inventions - imitatitive rays skapar intereferens etc.)

Samtidigt har STS-disciplinen, rent historiskt sett, varit rätt försiktig med att skapa grandiosa teorier om världen. Målet är att utgå från “så lite ontologi som möjligt”, och istället studera hur aktörer använder teorier. (”Follow the actors!”) Som Ros Gill skriver i sitt svar till Schatzki:

yes it may be true that all accounts of social life rely upon implicit ontologies (even Latour’s!) — not least because our available language makes it very difficult not to engage in claims making. But is that any reason to celebrate them by turning (or returning) to ontology and embracing it? “How I learned to stop worrying and love ontology” Surely what STS does best is precisely to question and interrogate ontological claims, to view them critically and sceptically? Ontology should surely be our object of study rather than something we aim to articulate? 

I sitt papper - talande nog betitlat “deflating ontologies” - gav Mike Lynch uttryck för samma önskan. På ett välartikulerat sätt förespråker han att vi sociologer inte bör hålla på med ontologi, utan ontografi - vi bör mappa aktörernas ontologier (föreställningar om vad som finns/existerar); vi bör studera de (makt-)spel som uppstår då olika ontologier krockar. I god STS-/ANT-anda bör detta göras genom detaljerade empiriska studier, med fokus på det lokala och situerade:

Ontography would involve the same sort of mundane, deflationary transformation as suggested by epistemography and ethigraphy. To put it in practical terms, the first step is to establish the salience of ontology to some case under study. This step presupposes that ‘ontology’ is not always and everywhere salient, and that when it is salient it remains to be determined just how it is salient.

Lynch menade att Latours papper om “why critique has run out of steam” är en bra utgångspunkt för vart STS bör ta vägen framöver. Latour försöker ju komma ifrån den typ av “dekonstruktion” av vetenskap som ANT ibland associeras med, och istället studera hur aktörer samlas i kunskaps-byggande “publics” kring saker som berör dem. Lynch förklarar:

Those of us in STS have acquired an almost reflexive (in the knee-jerk sense of the word) tendency to de-construct facts […] by raising questions about their pragmatic conditions of their possibility and sustenance. Latour advises us to disavow debunking strategies, and instead elucidate (or even create opportunities for) the way networks generate and form around ‘matters of concern.’ 

Ontografi, menar Lynch, kan användas för att studera just dessa “matters of concern”.

 

Här startades en intressant diskussion om STS-disciplinen: Latours papper om att omformulera vad som är “kritik” skrevs i en kontext där STS-inspirerad kritik av vetenskap hade börjat användas av Bush-administrationen för att klä av forskning om klimatförändringar. (På bilden ovan talar Lynch om Doonesbury-cartoonen om “situated science” i kontexten av klimatförändringarna.) Och, absolut, församlingen enades om att världen har förändrats under de fyrtio år som disciplinen utvecklats:

  • Dagens forskare tränas på att vara mer öppna med vad de håller på med; de har blivit mer öppna mot media.
  • Staten satsar nu stora summor på att kommunicera vetenskap, på “the public understanding of science”.
  • För fyrtio år sedan var den typiske vetenskapsmannen en ond kärnkraftsforskare, idag är det en hjälte som skall stoppa klimatförändringarna.
  • Vetenskapen har alltmer fått konkurrens av religionen.

Allt detta har gjort att en traditionell “kritik” av vetenskapen känns lite mindre relevant idag. Någon formulerade det i termer av att STS-metoderna kan inte längre tjäna den radikala vänstern, utan endast den radikala högern, därför måste de förändras.. vilket är ett kasst argument - vi jobbar ju inte på det sättet.

Så, när vi ändå är inne på politik, Lynch vill alltså lämna den klassiska kritiker-rollen. Samtidigt vill han behålla den distanserade positionen - han menar att STS-forskare inte bör ta ställning i politiken kring de frågor de studerar. (Åtminstone inte i egenskap av STS-forskare.)

STS scholars have particular difficulty, in my view, because far from authorizing strong advocacy, their theoretical bent tends to disavow occasionally effective polemical devices such as professions of disinterestedness, postures of ‘letting the facts speak for themselves’, and conceptions of ‘sound science’. 

Med andra ord bör forskaren bara beskriva politiska dispyter - hur “publics” skapas av “issues”. En annan forskare som arbetat en hel del med att mappa issues är Noortje Marres. I hennes presentation talade hon om tre sätt att se på begreppet ontologi - som en…

  1. social teori - en grammatik för att beskriva (den “sociala”) världen
  2. form av konstruktivism - STS/ANTs arbete men att beskriva hur technoscience förändrar vad som finns, vilka världar som är möjliga
  3. empiricism - om hur events, objekt och olika miljöer skapar stabila världar (mindre fokuserad på hur diskurser ordnar världen)

Hon hävdade att STS främst har - inom ramen för ontologi 2 - varit väldigt effektiv i att skapa “deflation” (referens till Lynch) av teori och föreställningar. Men nu, menar hon, är det dags för STS att börja tänka på sätt att skapa “inflation” - att blåsa upp, att bygga. Här tror jag att även hon kan gå längre - exempelvis, med vilken ontologi kan vi materiellt beskriva hur “issues spark publics into being”?

Jag håller med: Det känns alltmer som att STSarnas rädsla för säga att “jag tror att världen hänger ihop på detta sätt” alltmer blivit ett hinder för dem. Jag pratade med Mariam Fraser om detta efter tillställningen - som deleuze-läsare kände hon (precis som jag) att ontologi-rädslan var påtaglig under hela dagen. Inte minst är det Deleuze som spökar för dem. Notera att Ros Gill avslutar sitt papper med att skriva att

ontology seems antithetical to radicalism. Where ontology lurks, essentialism never seems far behind and then before long you’re in a Deleuze reading group being asked to embrace the ‘turn to affect’ and accept that some things are outside of (prior to?) the social… 

Ouch - I am hit! ;-)  Hur som helst, här har vi knäckpunkten. STSarna och ANTarna har aldrig accepterat tanken om en virtuell del av verkligheten, eller om abstrakta maskiner, eller om emergens. (Detta är ju alldeles för mycket “vetenskap” för dem.) I detta avseende är de - som Fraser noterade - i allra högsta grad oreformerade humanister. Med denna ontologirädsla i faggorna är det svårt att argumentera för att en Deleuze-inspirerad ontologi är just ett sätt att komma ifrån Platonska essenser - och samtidigt ett sätt att faktiskt engagera sig i debatter, inte bara referera till dem.

Jag känner inget behov av att vara “radikal”. Men jag tror att om man vill vara relevant nu, om man vill påverka dagens värld, så tror jag man bör investera i en ontologi - dock med STS lärdomarna i bakhuvudet.