Var igår på Who Makes And Owns Your Work, och hade ett speciellt uppdrag: Att bidra till kunskapsskapandet, men inte genom ett traditionellt föredrag. Här följer en (hyfsat utförlig) redovisning av mitt arbete.

WMAOYW, som hölls i Årsta Folkets Hus, bestod av en samling aktiviteter – seminarium, filmvisning, presentation av konstprojekt osv. – men samlade temat var följande:

Vem äger rätten till konstnärligt arbete i dagens informationsbaserade ekonomi? Hur kan man som konstnär eller kulturproducent positionera sig i förhållande till ägande och distribution av materiella och immateriella produkter?

Mitt uppdrags syfte

Jag var inbjuden att delta i delprojektet “The Employed Among Us”, arrangerat av Michele Masucci. Spännande upplägg: Vi vill ofta dessa tillställningar som ställen där några inbjudna talare överför sin visdom till åhörare. Därför får dessa talare betalt, medan åhörarna ofta betalar för att tillgodogöra sig denna kunskap. Samtidigt är ju den kunskapsproduktion som dessa events ger upphov till komplexa än så. Även besökarna – eller rättare sagt deltagarna – bidrar ju till kunskapsskapandet. Borde inte alla, eller ingen, få betalt?

För att komma åt denna problematik var tre av besökarna på WMAOYW betalda för bidra med sitt arbete, men som besökare/deltagare. Dessa var inte utannonserade – jag ytterligare två inbjudna var alltså betalda för att delta i denna process. Det var sedan upp till oss att hantera denna situation:

  • Hur skulle vi agera som “hemligt betalda” kunskapsskapare?
  • Behöver vi speciella incitament för att ge något till processen; för att vara kreativa?
  • Skulle vi, som betalda kunskapsbyggare, agera annorlunda än alla andra, obetalda kunskapsskapare?

Min strategi

Efter att ha sett över programmet tänkte jag att min roll i sammanhanget skulle vara att bygga något på mitt arbete med Otto von Busch, där vi försökt att “abstrahera” diskussionen om copyrights inom kulturell produktion och konsumtion (musik, film osv.) till att beröra annan produktion och konsumtion (exempelvis kläder, bilar osv.).

I någon mån hade jag även en agenda att sprida ett avmarxifierat budskap på tillställningen – ett för snävt fokus på arbete-kapital-relationen leder också till att vi missar viktiga aspekter av allt det som står på spel i debatten om immateriell rättigheter. Ville alltså sprida ett mer DeLanda-inspirerat (och viss mån Latour-inspirerat) perspektiv på dessa frågor.

Av dessa skäl gjorde jag ett antal “interventioner”, med syfte att lyfta dessa frågor med deltagarna. Med mig hade jag även några ex av abstract hacktivism och av publikationen från The Dale Sko Hack – tänkte att jag skulle göra något med dem i mina betalda diskussioner med andra deltagare. Här kommer en kort redovisning av dessa interventioner.

Redovisning

- Intervention 1, 12h52: Hamnar just i en diskussion om möjligheten att abstrahera detta tänk från diskussionen om musik, film och visuell konst. Personen ifråga, som jag redan känner, håller på med scenkonst, och planerar ett antal projekt om hur teatern kan stöpas om utifrån dessa tankar. Vi pratar lite klädhack; han får ett ex av The Dale Sko Hack (se bild nedan).

- Intervention 2, 14h57: Ny diskussion om att abstrahera detta tänk, denna gång främst till att diskutera den katedraliserade bilindustrin, och dess möjlighet att stänga ned den DIYiga kunskapsproduktion kan blomma upp utanför företagens väggar. Även denna person är någon jag känner; även denna person vill ha en skohacksbok.

- Intervention 3, 16h26: Inspirerad av Ottos projekt Syntax/144 beslutar jag mig för att parasitera på/fördjupa ett av de officiella konstprojekt som utgör WMAOYW. Det råkar bli Stockholm Green Map (som för övrigt verkar mycket intressant och viktigt) som blir värd åt mitt parasiterande - de har en framträdande plats i lokalen. Lägger alltså helt enkelt upp exakt fem ex av skohacksboken på deras bord. Besökarna plockar upp och börjar läsa skohack tillsammans med gröna kartor, några lägger tillbaka boken. 51 minuter senare (17h17, se andra bilden) finns bara ett ex kvar.

- Intervention 4, 17h08: Diskussion om Ottos utställning “Hackers and Haute Couture Heretics” på Garanti Gallery i Istanbul med två nya – mycket trevliga – bekantskaper. Vi beudrar utställningsflyern och pratar om när en småskalig DIY-produktion av droger/läkemedel blir otrevlig. (De nya bekantskaperna tycker att redan den småskaliga krämarsituationen är otrevlig; jag gillar inte när en sådan verksamhet hierarkiseras/stratifieras/katedraliseras.)

- Intervention 5, 19h17: Jag måste lämna Folkets Hus för återfärd mot Göteborg; gör ett sista desperat försök till parasitering/fördjupning. Värddjuret blir WMAOYW-programmen. (Kunde dessvärre inte följa upp spridningen, men har hört från trovärdiga källor att exen senare under kvällen var utspridda i lokalen.)

Analys

OK, så till frågeställningen: Vad gjorde jag egentligen annorlunda, jämfört med om jag hade varit där oavlönad? (Sannolikt hade jag tagit mig dit ändå.)

För det första: Under detta uppdrag fick jag för mig att jag borde dokumentera mitt arbete – vilka jag pratat med, när, och vilken kunskap delade med mig av. Därav ovanstående dokumentation; därav denna tråkiga text (”Syfte”, “Dokumentation”, “Analys”). Antagligen ville jag visa att jag verkligen utfört ett arbete.

Alltmer började jag känna mig som småföretagaren som samlar kvitton åt Skatteverket, i syfte att överföra sina aktiviteter från civilsamhällessfären/”den informella ekonomin” till näringslivet/den formella ekonomin – för att visa att det inte var subjektet/människan som agerade, utan att det var den naturlagsdrivna företagaren som agerade.

Den moderna ekonomin bygger ju just på denna separation av den förment naturlagsdrivna marknaden från allt det där subjektiva som pågår i “samhället”. Det är bland annat av detta skäl som mittfåre-ekonomer inte ser att innovationer är resultat av politiska kamper - att marknadsekonomiernas framgång har minst lika mycket att göra med förenings- och yttrandefrihet som med “rent ekonomisk” frihet. Innovation och politisk kamp, entreprenörskap och aktivism, är samma sak. Det är bara så att det saknas kvitton som kan dokumenterar att - för att ta ett exempel - bilsäkerhetsindustrin växte fram som resultat av några läkare och sjuksköterskors aktivism.

Paradoxen är att jag sannolikt skulle pratat med människor ändå, och att jag skulle tagit med mig böcker upp för att distribuera – även om jag inte hade varit avlönad. Någon gång gjorde jag ett långt och svamligt inlägg i en av debatterna: Ett instick om hur tanken om den förgudade Auteuren, som skapar någonting ur ingenting, verkligen måste skrotas – speciellt som denna föreställning nu börjar smyga in i näringslivet, som ett nytt sätt att legitimera katedraliseringen av ekonomin. Detta gjorde jag inte som en del av mitt uppdrag, utan för att det känns gött att dissa Arty Management-gänget på Handels i Stockholm.

Alltså, om man skall vara krass: Förutom pengar i min ficka, genererade betalningen inte så mycket mer än just redovisning; kvitton.

För det andra: Betalningen skapade även en del besynnerliga relationer till mina medarbetare, samt mina gamla och nya vänner. Mina interventioner byggde ju mycket på att sprida exempel och experiment som utförts av Otto, inte mig. Dessutom är ju själva texterna i publikationerna skrivna av både mig och Otto.

Detta är normalt sett inga problem; vi brukar försöka sprida dem så mycket vi kan, oavsett vem av oss som råkar representera vårt gemensamma arbete. Detta samförstånd rubbas något när jag får betalt för att bara hänga. Otto bryr sig säkert inte, men jag känner att det inte är helt cool… Nåväl.

Ett annat problem är mina vänner: Personerna i intervention 1 och 2 var människor som jag känner sedan tidigare. Det var kul att ses, och diskutera våra respektive projekt. Vännen talade om sitt, jag talade om mitt, och mitt i all mysigheten kändes det bra att ge bort en bok. Någonstans när jag får för mig att dokumentera det hela har vår relation blivit en transaktion. Det som skulle kunna ha varit en gåvoekonomi övergår till att bli en marknadsekonomi. Jag är ju betald för att vara trevlig och ge bort böcker – även till mina vänner, som i ett kort ögonblick blir någonting… annat än vänner.

Man kan dra detta ett varv till: Jag hade kunnat strunta i att dokumentera, och bibehålla det vänskapliga (gåvoaspekten) i handlingen. Samtidigt hade jag då haft mindre att dokumentera till min arbetsgivare – så jag valde att kallt offra vänskapen en sekund, för att säkra mitt arvode.

Betalningsaspekten påverkade även min relation till de “nya” vännerna i intervention 4. Vår diskussion drog åt flera håll – vi pratade inte bara klädhack och krämare. Exempelvis diskuterade vi hur det är att arbeta som kreatör i konstellationer med andra kreatörer, att bygga upp gemensamma jobbkontakter och portfölj, och sedan skapa en schysst uppdelning av arvoden.

Hur som helst – mycket trevligt – men någonstans kände jag mig oschysst som satt där och fick betalt för att prata. Nämnde detta för dem – röjde alltså min identitet för dem – men de verkade inte ta illa upp av det faktum att jag hade betalt för samtalet. Hmm – kanske hade jag just stött på de andra två “employees among us”?