4 tankar kring ””99 var vårt 68” som Pecha Kucha

  1. Thomas SVensson

    Jag känner inte igen mig i din beskrivning. Var hittar du dessa 68-nostalgiker? Bland mina vänner från den tiden träffar jag egentligen ingen som tycker att vi var bättre än ”dagens ungdom”. Vad serien ”Upp till kamp” beträffar tycker jag att det var ett alldeles utmärkt tidsdokument, jag är imponerad över Birros research. Speciellt skildras r-arna i Gbg riktigt bra.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej, Thomas,

    självklart var mitt tal om dem på denna tillställning lite skruvad. Samtidigt var det många på Nefertiti som kände igen sig. (Det fanns dock inte så många på tillställningen som tillhörde sextioåttorna, de var på fest med Medieakademin istället.)

    Min beskrivning av 68 som motortänk bygger närmast på idéhistoria. Marx-motor + Freud-motor = Kritisk teori. Ny syntes, men fortfarande motortänk.

    Sen är det viktigt att komma ihåg att jag inte har något emot den generation som genomlevde 68. Det ju så att 68-grejen egentligen var en rätt perifer historia. Många som jag talat med från denna generation kände inte igen sig i seriens beskrivning av Göteborg. Detta för att det trots allt var en liten klick av människor som var en del av 68. Denna lilla klick har dock fått rätt stort inflytande – sextioåttorna finns utspridda lite här och var, inte minst inom media, och bland opinionsbildare. (Därav denna konstruktion av begreppet ”68”.)

    Om du vill ha ett exempel på en sådan som älskade serien, och ogillar dagens ungdom – se denna artikel av Nils Schwartz. Jag citerar lite godbitar:

    ”Det närmaste ett ungdomsuppror västvärlden har sett efter 1968 är dagens fildelning, vilken dock inte drivs av någon annan idé än att det är rätt att med minsta möjliga ansträngning stjäla andras arbete.”

    ”Och det var precis så det var. Jag vet – jag var själv med.”

    Jag har skrivit om denna förmätna 68-nostalgi här, om du vill läsa mer.

    Det tråkiga är ju att många, även från min generation, tvingas ju in i samma syn på vad politik är. Detta är ju synd, nu när nittionio-generationen har så mycket andra spännande vägar att utforska.

  3. Thomas Svensson

    Jag håller med dig om ditt omdöme om Schwartz, men vad kan man vänta sig från slaskpressen?

    Om jag skall slå ”oss för brösten” en aning så skulle jag vilja påstå att den 68-rörelse jag själv fångades av inte alls var grundad på marxism eller ens ungdomlig protestmentalitet. Den grundades snarare på vår upprördhet över USAs angreppskrig i Vietnam. Större delen av vår verksamhet de första åren var också inriktad på att sprida upplysning om Vietnamkriget och att samla in pengar till FNL. Att denna, inte oväsentliga, rörelse uppkom kanske beror en hel del på att nyhetsförmedlingen passerat någon tröskel vid denna tid och att bilder från kriget nådde fram genom TV. Förklaringen med franska studenter och deras efterföljare i Stockholm känns inte som tillräcklig.

    Efter några år, när socialdemokratin och den allmänna opinionen svängt och så småningom USA tvingades ut ur Vietnam så övergick många av oss 68-or till bokstavsvänstern. Detta berodde, tror jag, till stor del på att vi under Vietnamrörelsen lärt oss att traditionell media ljuger och att det endast går att lita till det ”vi” tar reda på själva. Och de ledande personer som var våra auktoriteter lockade över aktivisterna till kommunismen. Huvudpersonen i Birros serie, den musicierande tjejen, är ett praktexempel på detta.

    Själv var jag dock en av de få, tror jag, som dessutom anammade Marxismen genom teoretisk övertygelse och det skäms jag över idag, vilket också förklarar min allmänna skepsis över politisk teori. Men Vietnam-engagemanget är jag fortfarande stolt över och jag tycker mig se liknande engagemang också hos dagens ungdomsgeneration.

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej,

    ja – Vietnamprotesterna tycker du skall vara stolt över. Och det finns absolut kopplingar till dagens krigsmotstånd.

    Att ha gillat Marx: Äh, du skall nog inte vara så hård mot dig själv. Marx skrev ju viktiga grejer. Problemet är väl vad vissa av hans läsare senare gjorde med hans teorier. Det finns fortfarande goda skäl att läsa Marx – men sämre skäl att vara Marxist (såsom den -ismen utvecklats).

    Som sagt – mitt intresse är främst kopplat till den ”counterculture” och de intellektuella strömningar som växte fram inom akademi, aktivism och konst under denna tid: Critical theory (a la Frankfurtskolan), situationism osv. (Sen fanns det ju olika former av kommunism och bokstavsvänster, men de är inte på samma sätt en 68-innovation.)

    Min 68-diss är främst riktad mot dessa teorier, inte minst eftersom de dessvärre är populära än idag: Stora delar av konstvärlden har fortfarande inte gått vidare i sitt tänk. Framförallt finns det många kulturnissar som är fast i samma teorier som då.

    (Dessutom finns det ju exempel på hur detta 68-tänk finns i vår mittfårekultur – boken The Rebel Sell radar upp flera exempel.)

    Vidare finns det flera exempel på hur just detta 68-tänk legat till grund för många av de problematiska aspekter av dagens akademiska diskussion. Både ”textbesatthet” och ”the science wars” kan härledas från samma tänk.

    Alltså finns det många goda skäl att gå vidare.

Kommentarer inaktiverade.