Om årets film och århundradets plagg.
Slumdog Millionaire är onekligen en tearjerker av rang. Jag är den förste att gråta över cheesy romantik, men framförallt blir man ju rätt tagen av barnens prekära situation. Speciellt när man just kommit tillbaka från samma miljöer; samma gathörn där synskadade barn står och ber om pengar, vatten eller vadhelst man har på sig. ”Fattigdomsporr” eller inte – filmen visar ändå att Indien har en lång väg att gå vad avser fattigdomsbekämpning.
Samtidigt är ju filmen just ett uttryck ett Indien on the rise. Såhär efteråt känns det självklart att Slumdog Millionaire – som trots allt accepteras alltmer som en ”indisk” film – skulle stjäla showen på Oscarsgalan. Vilket bättre tecken på att årsskiftet 2008/2009 innebar övergången till det ”riktiga” 2000-talet? Det århundrade där Indiens integration i västländernas ekonomi och kultur blir alltmer påtaglig, där Kina återfår sitt historiska inflytande, och där det tidigare så inflytelserika USA tvingas retirera alltmer?
På tal om att ”stjäla” förresten – visst är det lika självklart att M.I.A. skulle användas som soundtrack? London it-girl (och tillika dotter till en tamilsk aktivist) som slår Bono på fingrarna… Känns som att Thomas Friedman skulle kunna skriva en ny världen-är-platt-bok om endast MIA-fenomenet.
Jag antar att Friedman även skulle ha mycket att säga om filmens format. Berättelsen är ju strukturerad utifrån ”Vem vill bli miljonär?”, en av de standardiserade format som i allmänhet hittas på i Nederländerna, och sedan replikeras till punkt och pricka runt om i världen. Studions layout, fanfarerna, den grafiska formgivningen, och – och ”ring en vän” såklart – detta assemblage av specifika spänningstriggers har inom loppet av enstaka år blivit en global standard. Även Gabriel Tarde skulle sannolikt fascinerats över just snabbheten i imitationen.
Självklart skall vi komma ihåg att det territorium i vilket imitationen sker alls inte är ”platt”. Det är inte för inte som det är just ett västeuropeiskt format som sprids, och det är inte för inte som just en film från en brittisk ex-koloni gör så bra ifrån sig på Oscarsgalan. Detta är ju för övrigt konsistent med hur replikatorer i en biologisk kontext fungerar – de rör sig inte heller på ett platt terrritorium. Bara de smittor som fungerar i symbios med andra smittor kan förmera sig.
En av mänsklighetens kanske mest framgångsrika smittor syns i slutscenen. Latika bär den närmast universella protes som vi människor kallar ”jeans och vit t-shirt”. Jämför denna smitta med ”Vem vill bli miljonär?”-formatet. Den senare är en snabb epidemi som täckt en betydande del av jordklotet på mindre än tio år; den förra har tagit hundratals år på sig för att nå fram till det den är idag. Samtidigt har jag en känsla av att teve-formatet är efemärt i relation till jeansen. Jeansen har en hyfsad chans att vara med oss om ytterligare hundra år.
Kom att tänka på detta igår, när jag tittade in på öppningen av Blå Ställets utställning om indigo; världens mest använda färg. Om vi skulle få hit marsmänniskor på expedition, så skulle de sannolikt definiera det mänskliga släktet i stil med ”två ögon, mellan en och två jordmeter långa, och underkroppen täckt av blått bomullstyg”. Låt marsianerna besöka oss regelbundet under en längre tid – 10, 50, 100, 500 år – och de skulle säga ungefär samma sak. De skulle till och med kunna släppas ned lite var som helst på jorden, och ändå se samma indigoblå underkropp. Typ.
Självklart överdriver jag en aning, men ändå – min poäng är att vi faktiskt kan prata om indigoblåa bomullsplagg, och mer specifikt jeans, som en del av vår fenotyp. (Tusen bedömare har säkert gjort denna observation innan mig.)
Fenotypen är den effekt som skapas av genotypen. 1982 publicerade Richard Dawkins boken The Extended Phenotype, där han menar att vi tar fel om vi tänker att den enda effekt som uppstår ur vissa gener är den sammanhållna organism som bär på generna. Genotypens effekt kan ju även märkas i organismens omedelbara omvärld. Det är detta som är den ”utökade” fenotypen.
Exempelvis: En myras gener lyckas fortplanta sig genom att den ger upphov till en myrkropp, som kan fortplanta sig och därmed säkerställa att replikatorn (genotypen) förmerar sig. Men samtidigt är ju även den myrstack som alltid uppstår kring myrans kropp viktig för att säkerställa replikationen: Myrstackens uppkomst är närmast ett nödvändigt villkor för att myran skall överleva. Alltså bör gränsen för var fenotypen börjar och slutar ligga på myrstacks-nivån, inte myr-nivån.
Jeans är inte som myrstackar – de är inte nödvändiga för mänskliga genotypens förmerande. Låt oss dock inte ta denna tanke så långt som att tala om selective pressure på någon jeansbärargen; det är tramsigt att behöva fråga sig huruvida de som bär blåjeans får förmera sig mer än de som inte gör det. Låt oss bara slå fast att jeansen är vår kanske mest använda ”protes”. Dessutom: Vi återskapar uppenbarligen denna protes, generation efter generation.
Samtidigt är ju själva jeansen – som redan hintats – ett uttryck för samverkande replikatorer. För det första skall vi tänka oss att vi människor uppenbarligen lärt oss att leva tillsammans med den växt som skapar indigo-färgen. Vi har (inte minst på ställe som Indien) alltså utvecklat en form av symbios med såväl den som den bomull som vi gör tyger av. Sedermera har vi även lärt oss att skapa samma färg med hjälp av kemikalier (som i sin tur kommer ur vissa biomaterial).
Dessutom krävs det replikatorer som är av mer diskursiv art. (För att prata DeLanda: Jeans-assemblaget kräver alltså både materiella och expressiva komponenter.) Exempelvis är färgningen med indigo – ”naturlig” eller kemisk – en teknisk process, som förutsätter ett kunnande som spridit sig, och en praktik som imiterats över tid. Indigofärgning har pågått i flera hundra år, men man skall komma ihåg att detta är prekära processer: De bomullsodlare som idag skall börja med ekologisk produktion måste nu lära sig på nytt, trots att deras föräldrars föräldrar bar på samma kunskap. (Nya ”green revolution”-tankar smittade generationen emellan, och stoppade därmed kedjan av överföring av kunskaperna kring traditionell odling.)
Självklart är dessa diskursiva replikatorer inte bara av teknisk art – vi får inte glömma den typ av diskursiva replikatorer som sprids av mänskliga ”berättelser”. Dean och Brando, Born in the USA och Top Gun – det finns ju en jeans-och-vit-t-shirt-myt som är very much alive and kicking. Detta är rejält omdiskuterat i cultural studies; idag är det snarare viktigt att framhäva att kulturens tillblivelse är mer än bara denna typ av replikatorer (och att dessa är overksamma utan de materiella komponenter som de kan skapa emergenta helheter med).
Kanske mer intressant: Replikationen av det blåa kan, om vi tillåter oss att spekulera lite, även operera nere på en psycho-nivå. Vilka omedvetna processer är invävda i det blåa? Är dessa processer föremål för smitta? Varför, exempelvis, har 80% av befolkningen i Sverige blått som favoritfärg? Även dessa aspekter, som ligger på en nivå ”under” det mänskliga subjektet spelar roll.
Så – för att upprepa – vår extended phenotype, vår bärare av replikatorer (våra gener), är sammansatt av andra replikatorer, i samverkan. Detta gäller ju även för den del av vår fenotyp som är vår kropp – vi är ju i symbios med bakterier etc. Allt är en ekologi, kontingent uppkommen, utan mening eller mål.
— — — — —
Kommer lite då och då att dyka ned i detta ämne, som en del av mitt projekt om modesmittor. (Posterna kommer att taggas ”indigo”.) Over and out för denna gång.
Intressant! Om man tar jeans-fallet, så kan man fråga sig om det är helt riktigt att det skett ”utan mening eller mål”; för jeansen föddes väl ur ett konkret behov: arbetskläder av slitstarkt tyg (där tyget i början användes för tältbyggen) – eller så är det vi förväntas att ”tro” (precis som att vikingar har hornbeklädda hjälmar – vilket är århundradets falsarium); Jeansen har förvisso växt fram via ett komplicerat samspel av mänsklig subjektivitet, icke-mänskliga aktörer, och sociokulturella fenomen – men kan man tänka sig att någonting fick systemet att ”bifurkera” (naturligtvis kanske inte enbart ett ”faktum”, utan snarare ”faktum” i relation till andra ”faktum”).
Great stuff! Det ska bli spännande att följa det här…
Jag undrar bara om man alls kan prata om extended fenotyp när vi inte har en korresponderande genotyp? Är kanske jeans+t-shirt en fenotyp som från början hängt ihop med en viss (amerikansk) working-class-hero-mem, men som ”övertagits” av andra smittor på vägen? Det är ju inte så ovanligt i naturen heller, att ett beteende eller egenskap genom evolutionen får en ny användning.
En bisats, apropå affekt-begreppet: En affekt är fär mig det som via indigo-blommans förmåga att affektera och bomullstygets förmåga att affekteras försätter tyget i ett blivande-indigoblått; kort sagt, affekten är färgämnet. En affekt är också det som skapar en positiv känsla inne i vårt psyke inför denna blå-ish färg, det – vad det nu än är – som triggar ett system av signaler som vi uppfattar som en positiv känsla… 🙂
Heiti och Marcus:
Kul att ni hakar på – jag försöker finna ett sätt att skriva upp ett sådant här projekt på ett sätt som inte blir för traditionellt. (Sedan vet jag inte hur nytt det är – både DeLanda och den där Guns, germs and steel är inne i samma domäner.)
Heiti: Ja, jo, det är sant – jeansen är ju mobiliserade av oss människor i våra aktiviteter. Helt riktigt.
Marcus: Just det! Oerhört lyckat. Självklart är det affektbegreppet som skall in när vi pratar just affekt. Känns som att det är ett återkommande tema – både modemässa-besökarna i Paris och entreprenören i Bombay repeterar verkar affekterade på liknande sätt av tygets textur och färg.
Någonting jag lurar på är just hur stor poäng det är att tänka i termer av fenotyp, just när denna är ett assemblage av flera genotyper. Ju mer man börjar glida över i att tänka att en mångfald av replikatorer som samverkar blir det så komplicerat… enklare i det typfall då det bara finns _en_ genotyp som skapar _en_ distinkt fenotyp.
Kul definition Mac!
Är man alltför experimenterande ifall man definerar ”Affectus” enligt Batesons informationsteori: ”skillnad som gör skillnad”?
Kan vara ett sätt att komma bort från den kartesianska dualismen mellan materia-tanke….
Affekt kan vara ”rörelse” – motion (emotion)….dvs. skillnaden (intensiteten, kontrasten) som skapar ett tryck för rörelse – kanske liv?
Äh, lite spekulativt 🙂
Kalle: Absolut! När vi har ett komplext system är det per definition omöjligt att urskilja ett primat i startpunkten för en genetisk axel genom systemet (se även rhizome-platån, f ö…). Har vi en mångfald komponenter och relationer och en återkoppling från en emergent helhet kan fenotypologi bara bli en aspekt av fenomenets tillblivelse – det vill säga inte ens en aspekt av fenomenets beteende här och nu.
Det är nog rätt att ifrågasätta vad fenotyp-begreppet kan ge här. Kanske är affekt-spåret intressantare!
Heiti: Jo, jag tror att Deleuze uttolkning av Spinozas ”affectus” föga förvånande ligger nära Batesons spekulation om skillnadgörande. Deleuze och Guattari var erkänt influerade av Bateson – refererar ju till Steps to an Ecology of Mind i Tusen Platåer – och det finns vad jag har hört anledning att tro att Bateson tidigt läste i alla fall Deleuze’s Difference and Repetition.
Ja, Mac – skall låna Dawkins bok och se vad han har att säga om saken…
Väldigt kul artikel Kalle!
Heiti: ”Affekt kan vara “rörelse” – motion (emotion)”¦.dvs. skillnaden (intensiteten, kontrasten) som skapar ett tryck för rörelse”
Precis!!! För att inte hamna i kausal reduktionism tänker jag mig affekt lite som vind, och handling kanske som segelbåt. Man kan använda vinden och segla med vinden, snett emot, vinkelrätt. Determinismens/vindens kraft ökar alltså våra möjligheter att använda den, att bryta mot den. Man kan nästan vända sig helt emot den (med en bra köl).
En annan sak: Jag köper intensitet som skillnad. Men eftersom täthet i tid eller rum ofta ökar intensiteten så verkar det som man behöver använda aproximation och fler begrepp för att se hur skillnaden verkar???
Jag funderade lite vidare… Apropå ”det är tramsigt att behöva fråga sig huruvida de som bär blåjeans får förmera sig mer än de som inte gör det”
Så är det förvisso! Men kanske kan man ta den sexuella selektionen som processmodell för jeanssmittan, snarare än koppla jeans+t-shirt till sexuell selektion. Kan man inte analysera hur jeansen är en fenotyp till en viss memotyp, en egenskap/ett attribut som hänger samman med andra mer eftertraktade egenskaper? Blåjeansen associeras med ett helt paket fenotyper, som ingår i en mycket frekvent reproducerad memotyp, en amerikansk sedermera västerländsk frihetsdröm kanske (det här är väl mer spekulativt, men det går säkert att spåra smittan relativt väl till Dean, Brando, cowboys etc och just en sådan myt).
Tänk alltså att blåjeans och vit t-shirt är det visuella uttryck – som till och med kan vara provocerande och öka risken att utsättas för predation=repressalier i vissa ekologier (!) – som signalerar att bäraren också bär på andra egenskaper, som är mycket eftertraktade, de egentligen eftertraktade.
Eller har jag gått alltför långt från empirin nu?
I epidemologiska termer: Jeansen kanske inte alls är smittan, utan ett symptom. Å andra sidan kanske det först var ett symptom på en smitta, men blev sedan mer ”ytligt” imiterade om man kan säga så. Och kanske kan man ofta studera modecykler på det viset: Först ett symptom på en mer djupliggande smitta, för att sedan reproduceras ”för sin egen skull”, för att sedan antingen ebba ut eller cirkulera vidare av olika orsaker, kanske associeras till en ny smitta…
Marcus: ”I epidemologiska termer: Jeansen kanske inte alls är smittan, utan ett symptom”
Finns inte risken att man börjar tänka meta-smitta? (blir paranoid)
Per: Det finns absolut en sådan risk. Det är därför det är viktigt med empirin här, att spåra de historiska tillblivelseprocesserna för det givna fenomenet, och det är därför jag slänger in brasklapparna om spekulation… Dessutom var nog det där med ”symptom” lite snett. Tänk mer så här:
Det är ju alltid möjligt att spåra något enskilt uttryck (jeansen), deras smittvägar och spridning etc, och detta är värdefullt i sig. Det hindrar dock inte att jeansen är (eller har varit) en komponent bland andra i en sammansättning. Jag menar att det bör vara relevant att undersöka om denna sammansättnings emergerade möjligheter att affektera är större, dvs om sammansättningen är mer ”smittsam”, än komponenten (jeansen) för sig.
Frågan är exempelvis om jeansens praktiska tålighet och indigons förtrollande affekter räcker för att förklara den enorma spridningen över världen? Man kan ju faktiskt sejeansen pluggas in och ut i olika sammansättningar, vilket påverkar deras spridningsmönster. Ett exempel är sammansättningen med kavaj eller blazer som blev populär på 90-talet och tillät spridningen av blåjeansen in i en helt ny population.
M a o: Stryk ”symptom” men tänk gärna sammansättning och emergerad smittsamhet. Funkar?