Frimarknadsstalinism, vinstuttag och NPM

Sökte runt lite på temat ”frimarknadsstalinism”, och fann nedanstående text – en transkribering av saker jag sade på ett seminarium i Almedalen 2013, betitlat ”Efter new public management”.

I stort tycker jag samma sak då som nu i frågan, så kan lika gärna posta om det hela.

—-

Diskussionen om NPM är inget vi kan separera från diskussionen om vinstuttag, åtminstone inte när det gäller verksamheter som vården och skolan. Det säger jag utifrån min egen erfarenhet. För tio år sedan doktorerade jag i London. Då befann sig England i en tid där nya Labour hade kommit till makten och försökte tänka nytt kring vad det är att vara socialdemokrat nu för tiden. Innan dess fanns det en stor kritik emot Thatchers privatiseringsprogram och de nya NPM-metoderna, som vi nu börjat diskutera här i Sverige, hur de nya mätmetoderna och den centralisering av makt som det innebär har kringskurit professionernas autonomi.

När Thatcher satte igång privatiseringsvågen fanns dels förhoppningen att det skulle skapa mångfald och dels effektivitet i verksamheterna. Och effektivitet var något man skulle uppnå genom att ge mer autonomi åt utförarna. Makten skulle komma närmre de som kunde någonting om verksamheterna i fråga, till exempel läkare, sjuksköterskor, lärare. Det är precis därför man tänker att det privata näringslivet är effektivare, för man har decentraliserat det operativa ansvaret för saker och ting.

Sedan kan man då följa vad som hände under privatiseringsivern i Storbritannien. Det finns vissa extrema exempel som privatiseringen av järnvägen. Man tog bort två tredjedelar av personalstyrkan och gjorde en rejäl vinst i det nya privatiserade bolaget som hette Railtrack. Men det som kom som ett brev på posten var en samling tågolyckor, som det blev väldigt mycket diskussion om. Det pågår fortfarande en diskussion i media om detta, huruvida det var farligare att åka tåg i England under Railtrack än under Brittish rail. Det är en diskussion som liknar den vi har fått om Carema i Sverige.

Vad gör politikerna då? Jo, de säger såklart att det inte är något problem utan att det bara handlar om att vi måste kontrollera det bättre. Det blev en absurd situation där upphandlingskontrakten blev 6000 sidor långa. De förhållningsregler som de operativa människorna – läkarna eller lärarna – skulle förhålla sig till hade krångliga matematiska formler i sig. Det här var någonting man drev på just utifrån privatiseringen som hade skapat den här populistiska rädslan för att vinstutdelningen på något sätt har kompromissat med allmänintresset. Så det blev en glidning mot någonting man ibland kallar frimarknadsstalinism. Man har alltså privatiserade utförare som gör allting men det är minst lika toppstyrt och centraliserat som tidigare.

Det liknar en grekisk tragedi här – man ville skapa autonomi och effektivitet men vi har fått någonting annat eller samma situation som när vi började. Det var i och med den här diskussionen som britterna började experimentera med icke-vinstutdelande former. Delvis storskaliga former som Public interest company-modellen som nu fungerar som modell för hur tågen och deras motsvarighet till banverket fungerar – en icke-vinstutdelande struktur – som delvis bygger på kooperativa tankar där man försöker ge mer röst åt medborgarna. Den småskaliga varianten är det som kallas Community company – det finns 6000 sådana i Storbritannien nu.

Tanken var där att det är först när vi tar bort vinstintresset som vi kan återge de offentliga professionerna sin värdighet – att de inte bara producerar en vara som vilken som helst. För att göra det på ett bra sätt måste vi släppa taget en aning. Vi behöver inte de här 6000-sidiga kontrakten om det inte finns möjlighet till vinstutdelning. Det är tyvärr någonting som jag tror vi missar i den svenska debatten. Den svenska debatten om vinstutdelning har på något sätt handlat om huruvida det är omoraliskt att göra vinst eller ej. Men det är ju inte det det handlar om, det här är en pragmatisk fråga om hur vi skapar autonomi för utförarna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.