Från ”data mining” till ”mind mining”

Om Inception-skrivande, om hur man kan prata om popkultur, samt om Kritikerna som ropar efter mer ”materialism”.

Sitter och funderar på vad jag skall prata om på STS-mötet i Linköping. Temat är som sagt ”STS och populärkultur”. Funderar på att presentera något om film. Har redan skrivit om Point Break, Fight Club, The Matrix, Ruben Östlunds grejer (Gitarrmongot och De ofrivilliga), och diverse smågrejer om övervakning (Minority Report, A Scanner Darkly, Caché) – kanske vore lämpligt att fylla på i detta textbibliotek?

Uppslaget just nu är att säga någonting om Inception, i relation till ”den samtida rädslan” inför hur ”data mining” alltmer börjar bli ”mind mining”. (Googlade runt för att se vilka som använt begreppsparet tidigare – fann detta dokument – förstår det inte riktigt, men gillar’t.) Vet inte riktigt hur jag skall få ihop det hela – får åter komma kring detta.

Har skrivit ”den samtida rädslan” inom citationstecken, för att det är lite suspekt att som sociolog inta rollen som uttydare av breda trender i samhället. Sådant blir lättare om man är en sociologist-of-the-social. Det är dessutom är enklare att dra stora växlar av popkultur om man håller på med ideologikritik. Då kan man ju jobba med grand claims kring vilka (mer eller mindre) hegemoniska ideologier en viss film är ett uttryck för. Om man inte ser sig som den Kritiker som ser igenom det som ”vanliga människor” missar – ja, då kan filmer främst användas som snygga och slagkraftiga pedagogiska verktyg.

Samtidigt skall man inte helt dissa frågor som ”varför ser filmen X ut som den gör?”, ”varför låter albumet Y som det gör?”, och ”varför blir filmen Z alls till?”. Det centrala i sammanhanget är att hela tiden hålla sig till den konkreta, materiella produktionsprocess som producerar ett visst verk. Ordet ”materiell” är inte här – som så ofta – ett shorthand för att prata ”klassanalys” eller ”kapitalism” på ett slap-dashigt vis. Visst kan produktionsprocessen av en viss film påverkas av dessa strukturer, men då måste detta visas, konkret och materiellt, för varje enskilt verk – och Kritiker verkar sällan orka vara fullt så materialistiska.

Istället väljer de att peka på någon slags luddigt ”socialt” som får det hela att bli som det blir. Ofta ser man att analysen kryddas med lite tänk kring vad Kritikern tycker sig se att verket ”representerar”, gärna med referenser till något ”konflikt”-perspektiv – vilket i praktiken tar analysen bort från det materiella. Trots allt detta tycker sig Kritikern vara mycket mer ”materialist” än de som inte väljer att hänga upp sin analys på detta luddiga, spöklika ”sociala”. (Notera hur denna fråga debatterades av Durkheim och Tarde: Bägge menade att motparten var mysticist.)

Vad menas då med den ”konkreta, materiella produktionsprocessen”? Jo, att vi har att göra med faktiska ting och apparater. Uppkomsten av nya apparater, eller nya sätt att använda dessa apparater, spelar en roll – acid house låter som det gör på grund av en viss användning av 303an. Analysen måste dock även inkludera maskiner av ett annat slag: Vi har även att göra med ekonomiska apparater och verktyg. (Ett företag är ju en maskin för att producera maskiner.) Så: Hur ansamlas resurser till en filmproduktion som Inception? Hur rör sig idén/bacillen, hur (om-)formas och knådas den, på vägen till att blomma ut som faktisk produkt? Återigen, här kan säkert dominerande föreställningar (”ideologier”) spela en viss roll – men då måste den Kritiker som säger sig vara ”materialist” lyfta fram hur just detta sker, i relation till filmen ifråga.

Nåväl, skall inte älta detta nu. Tycker bara att det är fascinerande att såväl etablerade professorer som unga skribenter lyckas med konststycket att kalla sig materialister, men samtidigt vara så fulländat omaterialistiska. OK – färdigbloggat – tillbaka till ordbehandlaren.

1 tanke kring ”Från ”data mining” till ”mind mining”

  1. mlowdi

    Spännande! Jag håller verkligen med om att Kritiker tenderar att missa skogen för alla kategoriska uttalanden de kan göra om hur den Onda Dominerande Ideologin gör det ena eller det andra. Speciellt idén om representation är mycket problematisk — tanken är i grunden användbar som ett verktyg för att peka på vissa tendenser, men representationsaspekten får ofta överskugga mer intressanta aspekter, t.ex. vad ett verk säger om just relationen mellan en viss typ av instrument och en kulturell idé.

    Det är ju lite det här spåret jag försöker koppla in mig på genom retoriken, fast jag samtidigt försöker hålla mig kvar i någonting vi kan kalla ”socialt”. För det är strålande korkat att ignorera det faktiskt materiella — som t.ex. är populärt inom mitt område när ”internetretorik” ska studeras. Samtidigt har vi alltid relationer till våra apparater, relationer som smittar, imiteras och citeras (och protesteras mot!) fram och tillbaka. En ideologi är ju bara ett nätver av upprepade handlingar och uttalanden som bär en viss relation till någonting materiellt.
    På så sätt står ju vår doxa (i prof. Rosengrens användning av ordet) mellan våra förnimmelser av världen och våra handlingar i den. Doxa ger oss en kontinuitet i den mellanmänskliga världen; den låter oss förstå oss själva och andra i ett ramverk som upplevs som koherent och diakront, inte minst i avsaknaden av en direkt kontext (när vi läser, ser en film o. dyl.) Men jag tror också att doxa/doxologi i första hand är en analytisk konstruktion som måste bäras som ett verktyg, inte som Det Slutgiltiga Svaret. Och det är det väl få Kritiker som vågar erkänna om sin favoritteori!

Kommentarer inaktiverade.