Om vår tids inre samhällsförhållanden: Lite citat och kommentarer

En liten fortsättning på föregående post om Geijer.

Texten är sammansatt av tre föreläsningar som hölls i Uppsala under hösten 1844. I mitt tycke är det den första, som hölls den 17e oktober, som innehåller det mest intressanta tankestoffet. (I den andra föreläsningen talar han inför konungen, och fokuserar därmed på tidigare svenska konungars värv; i den tredje talar han om stånden i relation till dagspolitik och 1809 års regeringsform.)

Geijer skrev som sagt mitt i sin samtid, framförallt under hans senare karriär, då hans texter alltmer kom att koppla till dagspolitiken. Om vår tids inre samhällsförhållanden kom till sex år efter hans avfall från konservatismen till liberalismen; bägge dessa händelser kan ses som en reaktion på vad han tyckte sig se hända i Europa, men även var på väg att ske i Sverige. Notera fokuset på inre förhållanden – detta är viktigt för hans framställning:

Vår tid har varit, mer än någon, utmärkt genom stora yttre välvningar. Det är likväl icke detta, som mest utmärker den, utan ännu mer, att dessa oerhörda, yttre förändringar tydligare än någonsin låta härleda sig ur inre orsaker. Det är den inre världen, som sviktar i sina grundfästen, i sin tro, sin övertygelse, sitt vetande. Vår tid är en tid, som lider av sina egna tankar. (sida 45 i Tidens Förlags nyutgåva 1980)

Det ”inre” som skapar en kris i ”det yttre” är personlighetsprincipen – tanken om individens rätt – som kommit att skaka det gamla samhället i grunden. Två referenser gör sig påminda. Ett: Rudolf Kjellén gör en liknande uppdelning, när han kritiserar sin tids statsvetenskap för att stirra sig blind på ”yttre mått”, istället för att undersöka statens ”inre liv”. Två: Marx och hans symtom-orienterade tänkande – hans referenser till saker ”som verkar vara…” men som i grunden är något annat.

Hur som helst – i föreläsningen ser vi en Geijer som kritiserar manchesterliberalismen. Det var till denna han först tagit sin tillflykt efter avfallet, sex år tidigare. Nu är han inte lika säker på att allt löser sig med mer konkurrens. Snarare pekar han på dess negativa effekter:

Den har framkallat resultater, som blivit allt betänkligare, och som synas tillråda, att man, om möjligt är, åtminstone stannar på halva vägen. (62)

Medelklassen har börjat bryta överklassens makt, men vart skulle detta leda? Geijer såg att den

allt mer med sig förenar även de högre klassernas verkliga intressen, men däremot nedåt allt skarpare bestämmer sig och blir uteslutande i avseende på massan av folket. Denna gräns har blivit förmögenhetens, och ett visst belopp av förmögenhet, såsom villkoret för allt utövande av politiska rättigheter. (62)

Att det gamla samhället var alltför mycket byggt på den starkares rätt, är vad vi förebrå densamma. Men vad vore den fria konkurrensen, om den blott bleve ett medel mera att förtrycka den svage, och att åter införa i samhället den starkares rätt? – Vad vore den firade arbetets befrielse, om den i sina följder skulle medföra arbetarens ofrihet? – Vad upplysningen, om den blott skulle lära den ständigt växande hopen av de, på det närvarande samhällets gränser irrande, försvarslöse och egendomslöse allt, vad de synas dömde att umbära? – Sådana äro de frågor, vid vilkas besvarande även den mest frisinnade, med ögat på tidens tecken, börjar studsa tillbaka och betänka sig. (66)

Lite längre fram i föreläsningen återkommer han till denna utveckling. Vad har hänt under det tidiga 1800-talet?

Det är borgaren, som slutligen vinnit på adelsmannen och prästen. Men nedanför borgaren i samhället är också ett folk – nämligen det så kallade folket – ett folk, vars arbete bereder skördarna och fuktar verkstäderna med sin svett […] (70)

Man tycker sig finna, att den fria, ohejdade konkurrensens närmaste verkan varit, att i samhället åter införa den starkares rätt. (72)

I dessa sidor är han inne på idéer som normalt kopplas till Marx. Produktion skapar ”ett plus” som tillfaller de besuttna – talar han om mervärde? Så,

vad i våra dagar ersatt adeligt herrskap, prästerlig myndighet och konungslig makt, är plutokratien – är rikedomens, är penningens välde. (73)

I dessa sidor gör han även en kort analys av fabriksproduktionens påverkan på arbetarna (73). Han diskuterar även proletärers önskningar, samt kommunismens och socialismens tanke (74). I förordet till 1980 års utgåva hävdas att läsning av von Stein var en gemensam nämnare mellan Geijer, å ena sidan, samt Marx och Engels, å den andra. Samtidigt: Geijer skriver om proletärer och kapital, men lägger aldrig fram en ekonomisk teori om ”kapitalismen”. Om vår tids… är alltså inte ett inlägg i debatten om klassisk politisk ekonomi. Samtidigt finns det som sagt många paralleller med sådana tankar – exempelvis tanken om att den tidens ekonomi bygger på ”frigörandet” av rikedom och arbetskraft, som sedermera kommit att samverka:

Vad vi upplevat är ett oinskränktare förmögenhetens eller egendomens välde, än världen hittills sett; och detta välde är tillika bestämt den rörliga egendomens välde över den fasta. (66)

Det är den fria konkurrensen, som lösgjort arbetet och därigenom förorsakat egendomens nya rörlighet. (72)

Låt oss hoppa tillbaka i texten, i anslutning till medelklassen. Varför har denna klass blivit så (inflytelse-)rik? Jo, för att den haft tillgång till ”bildning och medel till bildning”.

Detta förmögenhetens och intelligensens förbund är långt för detta ingånget. Industriens egen utveckling är ej annat än utvecklingen av det mänskliga arbetets gemensamhet. Detta, sig utvecklande, gemensamma är just intelligensens andel i arbetet, som oupphörligt tillväxer; liksom det enstaka arbetet representeras av den mänskliga kroppskraften, vars andel i arbetet tvärtom avtager. Det vill åter säga: intelligensen genomtränger allt mer hela det mänskliga arbetet. (63)

Detta är intressant – 1844 skriver alltså Geijer om en slags ”kunskapsekonomi”. (Anders Ehnmark är inne på detta i sitt bidrag till Ord & Bilds specialnummer.) Detta kunskapifiering av ekonomin är emancipatorisk:

Uppfinningen och fullkomnandet av maskineriet liksom av alla vetenskapens industriella hjälpmedel, ifrån de första råa försöken på denna bana, tills vetenskapen slutligen i våra dagar blivit industriens största makt, är i själva verket – eller borde vara – en fortgående arbetets befrielse. (63)

Samtidigt föder denna upplysningen krav på politiska rättigheter.

Stridsämnena öka sig således nödvändigt i samhället med upplysningens framsteg. Lägger man till, att med denna stigande upplysning, som överallt är intelligensens växande andel i arbetet, människorna i avseende på tillfredsställandet av sina behov bliva alltmer beroende av varandra, och att detta stigande ömsesidiga beroende är civilisationens oundvikligaste resultat; så har man en nödvändighet för ögonen av i sanning förskräckande karaktär. – Och likväl är denna nödvändighet ingen annan, än intelligensens egen inneburna lag! (64-65; dessa sidor återpublicerades av Ord & Bild)

”Förskräckande”? Geijer menade helt enkelt att samhället stod inför en omvälvning, som mycket väl kunde bli plågsam. Hur som helst, de gamla korporationerna måste bort:

Man skulle […] kunna beteckna karaktären av den sociala omvälvning vi dagligen hava för ögonen […] med de orden: att staten är sysselsatt med utredningen av korporationernas bankrutt. Visserligen har han därigenom fått alltför mycket på händerna, och underhjälpes han ej i tid av en nylivad associationsanda, så blir han troligen uppgiften ej vuxen. Vi kunna tillägga: sprängningen av de i exklusiva rättigheter förhärdade korporationerna frigör just den naturliga associationsandan […] (76)

stånden […] äro, för sig tagna, blott uttryck av den ofullgångna associationsprincipen. (76)

Den associationsprincip han talar om fanns att beskåda i ”Alla dessa bolag, sällskap, föreningar för egna och allmänna ändamål, [som] höra till tidens tecken.” (76) Dessa bildar en ny ordning, som kristalliseras ut, och därmed får korporationerna att ”sprängas”. I den mån dessa korporationer fortfarande existerar, så är de alltså bara tecken på att utkristalliserandet av de associationssätten ännu inte fullbordats.

Mot slutet av föreläsningen återkopplar han till frågan om det yttre och det inre. (81) Han inser att han diskuterat det yttre, men påpekar att den inre orsaken är personlighetsprincipen som verkar. Förra posten pekade på att detta är den samhällsteleologi som leder hans resonemang. En ny individualitet – vilket för Geijer även betydde en ny kollektivitet – måste av nödvändighet växa fram. Frågan är, återigen, vad en sådan kan göra för oss idag. Vilka korporationer och vilka priviligier måste bort, och vilka är de nya associationssätten?

1 tanke kring ”Om vår tids inre samhällsförhållanden: Lite citat och kommentarer

  1. Pingback: 99, our 68 » Ehnmark om Geijer, Pettit om Hobbes, Marquand om Tawney

Kommentarer inaktiverade.