Suspicious minds

Fler tankar om distribution och offentlighet.

De senaste två posterna om otium/negotium samt intellektualism är skrivna utifrån ett intresse som nämnts tidigare – om slackerism och nostalgin inför en tid då historien inte existerade. Mitt problem här är någonting i stil med följande: Såklart älskar man ju Fishers hauntologi-analys, tanken om en framtid som togs ifrån oss vid historiens slut, tanken om en failed future, och tanken om en instannande (musik-)kultur som endast refererar bakåt – till en tid då det fanns en framtid, och då kulturen ännu skred framåt. Samtidigt är det något i detta avstannande ögonblick i tiden som är befriande. Därav nostalgin.

Slackerismen sägs ju präglas av en politisk cynism och därmed politisk apati. (Samtidigt: ”Withdrawing in disgust is not the same thing as apathy.”) Samtidigt är finns det en cynism som verkar kvävande idag: En slags skepsis mot tankevärlden som sådan. Jag vet inte hur många som känner den; jag antar att jag inte är ensam – denna skepsis mot att alla tankar man möts av i den digitalt medierade offentligheten är förgiftade av mediets logik. Detta är såklart en gammal vånda – hej Frankfurt, hej media-/kommunikationsvetenskap – men jag känner ändå att jag vill rota lite i den.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.