A powerful nostalgia for the time when history no longer existed

Det är elfte september och jag borde försöka skriva ned lite minnen från den dagen, men det känns mer intressant att anteckna något om en av alla de saker som gick i kras då.

Jag har kollat lite på Netflix-serien Vändpunkten, som pekar på den liknöjdhet som präglade nittiotalet. Mot slutet av årtiondet ”blinkade alla röda varningslampor”, men ingen var villig att acceptera att något kunde hota det trygga tillstånd vi i väst då befann oss i. Dessutom var USA alltför upptaget med inrikestrams, som Clintons otrohet. Lyssnade lite på BBC Radio 4s 9/11-inspirerade program ”the arc of history”, som började från samma liknöjdhet, men då i anslutning till Fukuyamas ”slut på historien”-tes.

Det är värt att diskutera denna liknöjdhet mer – men det är klart, jag älskar att älta nittiotalet. Ett ställe att börja på är 30-årsjubileet av alla de musikalbum som kom att definiera grunge och slacker-sentimenten. Det är allmänt känt att hösten för tjugo år sedan var legendarisk i det hänseende – Nirvana, Pearl Jam, Soundgarden, well, det är bara att googla så finner man otaliga listor på album från 1991.

Dock vidhåller jagessensen av 1991 finns i Spike Jonzes Video Days, mer specifikt Jason Lees persona. Tillsammans med Linklaters Slacker från 1990 är detta den bästa referensen för den Weltanschauung som växte fram under nittiotalet. Senast skrev jag följande om filmen:

Det talas om ”the propaganda of the deed”, men bland filmens karaktärer verkar det finnas en underliggande känsla av att inga faktiska deeds är förestående. Tankeslott finns till för att tänkas, för att förundras över, och för att skrattas åt.

Med andra ord – ingenting står på spel. Vid närmare eftertanke – är inte Linklaters film precis det museum som Fukuyama diskuterade i slutet av sin kända artikel från 1989? Progagonisterna är intresserade av politik, ideologier, konspirationer, men de behandlas som artefakter på ett arkeologiskt museum. Här är FF, i National Interest-artikeln:

In the post-historical period there will be neither art nor philosophy, just the perpetual caretaking of the museum of human history. I can feel in myself, and see in others around me, a powerful nostalgia for the time when history existed.

Now: Det som jag brottas med är min egen nostalgi i relation till tiden då historien inte existerade. Rationellt vet jag ju att det hela var en dröm – en problematisk dröm. Man kan bara leva i den drömmen om man befinner sig i Sloterdijks Crystal Palace – en plats som är priviligierad, luftkonditionerad, säkrad. (Man kan leva den drömmen från ett aluminiumrör på tiotusen meters höjd, men det är ju inte hållbart, någon gång måste man landa.) Icke desto mindre, det är något i slackermentaliteten som jag ändå inte kan skaka av mig.

Jag gissar att jag inte är ensam. Slackergenerationen börjar nu alltmer växa in ledarroller. Många av oss har nog svårt att processa tanken att nittiotalet var en parentes i världshistorien – just för att det var det årtiondet då vi fyllde tjugo.

Läste i FT att etablissemanget i USA nog ser fram emot ett nytt kallt krig, som skall ersätta ”the forever wars”. Det stämmer nog. Ganesh påpekar att det nya kalla kriget mot Kina innebär en viss förutsägbarhet, och dessutom passar USAs ledarskikt:

… an era of non-state enemies was always going to be awkward for the US. A superpower tussle is a beguiling return to the familiar. Washington’s enthusiasm for the China contest is not just a clear-eyed recognition of a real opponent. It is the relief of a governing class finding its métier again.

Dessutom kan det nya kalla kriget ena nationen:

… the grim distinction of the past 20 years is the collapse of the national cohesion after 9/11. For all its heinous violence, terrorism was too diffuse a threat to give Americans that sense of besieged togetherness that past eras conferred. A conventional superpower, with four times their population, just might. A nation that has often defined its identity against an Other was never going to find it in Afghanistan.

Samtidigt – känslan av att vara tillbaka i någonting välkänt gäller kanske främst de som är födda innan sjuttiotalet. Vi som är dömda till livstids mentalt slackerskap kommer nog fortsatt känna oss desorienterade, nu när artefakterna på museet börjar leva igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.