Såg om Finisterre

Gjorde just en sökning på bloggen, och hittar inget om Finisterrefilmen som släpptes 2003 som en slags förlängd musikvideo för St. Etiennes album med samma namn.

Minns att jag såg den något år eller så efter det att den kom ut, har alltid älskat konceptet. Kollar på den någon gång vartannat år.. på DVD som nu ser rejält grynig ut. Minns att någon av St. Etiennarna pratade om poängen med att dokumentera de delar av ”gamla” London som skulle försvinna under de kommande åren. En uppföljare till Finisterre fokuserar än mer denna tematik – specifikt de förändringar som London-OS medförde i östra London. I slutändan blev det en trilogi.

Filmen gör en del för att signalera sin genre. Precis som Ruttmanns storstadssymfoni visar den staden under ett dygn. (I Too Late for History to End lät vi för övrigt filmens tredje del flirta med detta.) Någon gång ser man en måne som rör sig över himlen, med en man-made structure i förgrunden – det ikoniska Koyaanisqatsi-motivet. Figuren replikeras även med luftballonger bakom the Barbican. (Såklart finns det en måne även i Too Late.)

Här en liten inventering av sekvenser och grepp som jag gillar:

  • Den sublima soluppgångstågfärden in mot stan. Dimman över naturen utanför stadskärnan. Kameraåkning på British rails.
  • City vaknar. Rörelse. Logistik. Transport. Bra klippning i synk med uptempo-musik. Fångar känslan i finansdistriktsmorgnar.
  • Council estates. Enda gången då ansikten filmas. (I resten av filmen filmas människor på avstånd, sällan igenkännbara, oftast bakifrån.) Sekvensen lyfter då det hårda går över i dur. Avväpnande leenden. Man blir ömsint.
  • Modernism. Arkitekturpärlor som Isokon och Highpoint I gör sig alltid väl på bild. (Precis som Tempelhof och Crystal Palace gör sig väl på bild.) Här funkar det också finfint med det poetiska manuset, som verkar vara samplat från Nairn’s London. Michael Jaystons röst är helt rätt för sammanhanget.
  • Primrose Hill. Alltid Primrose Hill. Bästa platsen i London, bästa sekvensen i filmen. Sannolikt bästa låten också – den finns inte på albumet, men väl på bonusboxen. Genialt med perspektivet ut över kullen, söderut mot staden – samma perspektiv som alla som knallar upp längtar efter – och sedan observera besökarna bakifrån. Jag har alltid tänkt att denna Primrose Hill-ritual är en slags trosförklaring till staden. Trösterikt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.