DFWs tematiker i ”This is water”

Det är säkert ocoolt men jag gillar David Foster Wallace tal till 2005 års avgångsstudenter vid Kenyon College.

Det finns en touch av självhjälp i det hela som får mig att tro att man inte bör gilla talet. Samtidigt har jag fastnat vid det – inte minst för att det anknyter till min egen undervisning. Just frågan om högre utbildning som att ”lära sig att tänka” är en bra ingång i att fundera över poängen med universitetsutbildning. Har alltså bakat in detta i en liten artikel som jag sannolikt sänder iväg idag.

Har såklart även lånat Infinite Jest, får se om jag orkar göra ett seriöst försök i sommar. Om inte annat kan jag ju läsa tennistexten som publicerades i Gläntas sportnummer. Lyssnade häromdagen på BBC-dokumentär om DFW, och insåg då att hans Kenyon College-tal ”This is water” faktiskt summerar upp flera av de tematiker som hans fiktion behandlade.

En viktig tematik är spänningen mellan 1) det faktum att vi har solipsism som vår ”default setting” och 2) att vi söker efter samhörighet. Ironin i det hela är att ”solipsism binds us together”. (Uppenbarligen märks detta i Infinite Jest – har som sagt inte läst ännu.) I ”This is water” ägnas mycket tid åt detta, speciellt i kontexten av liberal arts-utbildning: En sådan kan vara en väg att komma bort från just default-solipsismen.

En andra tematik är frågan om hur vi hanterar tillvarons tristess. I talet uppstår en del skratt kring den leda som väntar studenterna på andra sidan examen, men det finns ett allvar här. Ledan kom sedan att bli ett centralt tema i den postumt utgivna The Pale King.

Slutligen – i BBCs ”Endnotes” om DFW sägs en hel del intressant om ironi, som anknyter till föregående poster om nittiotalet. Jag har redan konstaterat att ironi och cynism inte är det som definierar Slacker bäst, utan snarare en slags kärlek till tankeslott: När inget står på spel blir man fri att vara naiv. Hos DFW finns en mer uttalad kritik av hur ironin gått från att vara ett kritiskt verktyg till att utgöra samtidskulturens främsta problem.

Med andra ord har vi att göra med ett slags missförstånd här; samma typ av missförstånd som föreligger för de teoretiker som skrev om det postmoderna tillståndet, och nu beskylls för detta tillstånd. Nittiotalets främsta röster var inte främst ironiker; de var intresserade av inonin som problem. Angränsande problem berör cynism, naivitet, och idealism. (Vänta nu, borde man även återupptäcka åttiontalets böcker på detta tema? Sloterdijks kritik av det cyniska förnuftet? Rorty om ironi?)

(Det slår mig att mitt intresse för detta kanske stärkts nu när ett bokprojekt på temat realism-idealism har tagit någon slags slutgiltig form. Vi lever i mörka tider; tiotalet har tvingat oss att bli mer mörka i sinnet. Under arbetet i realismlandet har jag alltid känt att balanserandet på cynismens rand kan vara skadligt. Åtminstone i långa loppet. Dags för en omorientering av blicken.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.