Om Deleuze, Foucault, werebuild.eu och den svenska allemansrätten i Cardiff

Rapport från minikonferensen ”Deleuze and activism”.

Gänget vid Cardiffs universitet har alltså arrangerat ytterligare en konferens på temat ”Deleuze and [you name it]”. Denna gång var det Paul Patton (författare till Deleuze and the Political, översättare av Difference and Repetition), som var det främsta dragplåstret.

I sitt anförande diskuterade Patton hur Deleuze och Foucault skiljer sig från varandra, utifrån perspektivet ”activism and philosophy”. Bland annat uppehöll han sig kring det faktum att Deleuze – i sitt kända postskriptum – gjorde någonting mycket mer strukturellt av begreppet ”diagram” än vad Foucault ursprungligen gjorde i Övervakning och straff. (Tanken att ett samhälle kan definieras av ett visst diagram finns inte lika påtaglig i Foucault.) Detta har dock tidigare kritiserats (av exempelvis DeLanda); även panspektrocism-projektet har ju utgått från tanken att flera diagram/logiker samexisterar. (Sedan är det ju så att panspektriska metodiker alltmer kan sprida sig, och att panoptiska metoder försvinner allteftersom exempelvis massproduktion etc flyttar elsewhere.)

Patton påtalade även en annan skillnad mellan Foucault och Deleuze. Foucault började alltmer – i samband med att han skrev om liberalism och governmentality – söka sig närmare makropolitiken. Exempelvis deltog han i ett projekt där vissa tänkare planerade hur det socialistiska partiet, om det fick makten, skulle kunna bygga ett alternativt Frankrike. Deleuze, å sin sida, allierade sig aldrig med något parti.

Närmare än så kom vi inte till aktivismens praktik. I allmänhet gick presentationerna ut på att filosofera kring Kapitalismens eventuella totaliserande effekter, och alltför lite fokus på faktiskt existerande initiativ till förändring. Rätt så tråkigt faktiskt. Hade nog väntat mig mer av representanter från en tanketradition som säger sig vara ett verktyg för samhällsförändring – en tanketradition som sägs vara en taktik snarare än strategi (se nämnda bok om Deleuze och det politiska).

Hur som helst, vissa pratade dock intressant om affekt, och tanken om att mobilisera affekt för aktivistiska ändamål. (Dessvärre sades det alltför litr om hur detta kan gå till, rent materiellt.) Mitt eget bidrag låg i detta spår – jag försökte ge åhörarna min bild av sagan om Telekompaketet och det ärorika werebuild.eu. Höll mig, så gott jag kunde, till den empiriska beskrivningen av fallet – den är ju så rik med intressanta detaljer (som inte minst illustrerar hur makropolitik och mikropolitik kan förhålla sig till varandra). Hur som helst – folk verkade gilla presentationen.

En intressant poäng kom upp i diskussionen – jag talade kort om att nätpolitikens imitativa strålar främst verkar ha påverkat svensk mainstream-media; utomlands rapporterades det inte lika friskt om sakfrågan. En engelsk åhörare hakade på – uppenbarligen hade brittisk media (BBC?) kört en grej på telekompaketet, och då vinklat det svenska intresset för det fria nätet som ett pikant och lite tokig story. De hade dessutom hävdat att vår passion för nätpolitik hade med vår allemansrätt att göra. Dock roligt att brittiska journalisterna drog den parallellen – det understryker ju den gröna aspekten av nätpolitiken – utplattandet av vilka ekologier som förtjänar att bevaras.

2 tankar kring ”Om Deleuze, Foucault, werebuild.eu och den svenska allemansrätten i Cardiff

  1. Marcus

    Synd att det inte blev så intressant som det kunde ha varit… Man tänker sig att Hardt/Negri och kopplingarna till autonomism kunde erbjuda ingångar (utgångar) även för de mer marxistiska deleuzianerna. Tråkigt! Jag trodde att ffa Hardt var på gång mot något större häromåret.

    Hursom: Werebuild är ju intressanta som exempel på ett protokollstyrt motstånd, och ditt slem rymmer ju en tanke på homosociala strukturer organiserade genom protokoll. Jag funderade häromdagen på om man skulle kunna tänka sig det vi brukar kalla härskartekniker som något slags makt- eller dominansprotokoll?

    Där har vi ju en upssättning mikrotaktiker som bygger faktiska situationer, som är enkla nog att kunna smitta och reproduceras i vissa mentala ekologier, och som på aggregerad nivå bildar strukturer.

    Det kanske är helt banalt. Och jag är inte så inläst på den faktiska teorin. Men det känns som att man i vulgärframställningen av den oftast låter strukturen (patriarkatet, säg) bestämma protokollet (härskarteknikerna), snarare än tvärtom?

  2. Per Herngren

    Tack Karl och Marcus för intressanta funderingar!

    Ett av Foucaults stora aktivistiska engagemang var, om jag fattat det rätt, för fångar och mot fängelser. Här deltog han i gräsrotsarbete (rhizome) och i olika aktioner.

    Men han lär ha deltagit i andra former av aktivism, någon som känner till vad?

    Det verkar som Foucault i slutet av sitt liv blev mer anarkistisk, samtidigt som han tydligen, utifrån det du Karl skrev, hade kvar kontakten med det socialistiska partiet ända till slutet av sjuttiotalet.

Kommentarer inaktiverade.