Psyko-konstverk 2: UKON och imitation

För ett par veckor sedan såg jag en dikt-uppläsning av UKON. Kom att tänka lite kring det omedvetna i relation till vår distribuerade hjärna.

När FRA-debatten pågick som värst frågade jag mig några gånger vilket subjekt som formas inom ramen för det panspekriska diagrammet. Jag har ännu inte kommit mycket längre på denna punkt – jag tänker fortfarande att den panspektriska subjektiviteten springer ur tanken att någon känner dig bättre än du känner dig själv. Man behöver nog inte vara alltför nojig för att känna så – som jag redan nämnt, affektvändningen har slagit igenom som starkast inom Staten, de bästa tardianska studierna bedrivs idag av storföretag.

Flera forskare har redan skrivit om denna utveckling. Brian Massumi pratar om i sin affektbok Parables for the Virtual (2002) om den icke-medvetna half-second-delay som påfunnits av neurovetenskapen. Vårt medvetna är uppenbarligen alltid en halv sekund efter vår perception. Om vi skall tro Nigel Thrift (2004) så har denna glitch blivit föremål för power-knowledge. Han skriver att denna delay har

become visible and so available to be worked upon through a whole series of new entities and institutions.

Här kan man förmoda att dessa institutioner kan vara såväl företag som stater. Här ser vi alltså uppkomsten av det som William Connolly (2002) kallar ”neuropolitics of the subliminal”, en slags mikrobiopolitik. Återkommer till detta senare i texten.

Ett annat sätt att närma sig panspektrocismens subjekt är att se vad konsten kan göra med panspektriska verktyg. Jag har redan nämnt Peter Pillers arkivsökningar – exempelvis på sökbegrepp som ”Stein des Anstosses”. Men det finns fler exempel.

För några helger sedan tittade jag in på ABF-GBGs litterära symposium om psykoanalys och litteratur. Där såg jag UKON framföra en dikt sammansatt av objet trouve-satser, ihopkrattade från webben genom sökningar på Google och andra verktyg. Temat var ”mitt liv” – mitt liv som pingvin av Katarina Mazetti, mitt liv såhär långt av Jane Fonda, mitt liv har gått som på räls säger Kjell Lönnå, mitt (i) liv(et) av Bill Cosby, mitt liv med transport av Hans Ericsson, mitt liv som tjock et cetera et cetera.

Detta är ju vad DeLandas ur-panspektron gör – den dammsuger världen på information, och möjliggör sedan att denna datamängd skivas, strimlas och sätts samman på olika sätt, i syfte att finna olika mönster. I detta fallet är datamängden den veritabla semiosfär som vi kallar webben. Samma intappande på ett flöde av replikerande textsnuttar hade man kunnat uppnå genom Twitter-sökningar på ”mitt liv”. (Ni kan för övrigt följa även UKON på Twitter – rekommenderas!) Poängen är att det finns flera register för semiosfären – och att fler och fler av dessa är nu loggade och sökbara.

Användandet av panspektriska verktyg och påvisandet av semiosfärens vara är – som Latour redan påpekat, i relation till Tarde – högst relaterade. Det är först när alla tankesmittor loggas och görs sökbara som vi ser att samhällets strukturer blir till genom just dessa smittor. Bloggosfären och twitter-sfären visar ju att det finns en verklighetsdomän som inhyser de imitativa strålar som sammankopplar våra distribuerade hjärnor. Existensen av semiosfären är det som kan styrka Tardes tes om att vår intra-psyken uppstår ur våra inter-psyken – tesen om att psykologi och sociologi är samma vetenskap. Det finns ingen insida för det mänskliga subjektet som skall studeras av psykologer, det finns heller ingen utsida som skall studeras av sociologer.

Tillbaka till UKON: Dikten om ”mitt liv” var inte en mekanisk återgivning av ”mitt liv”-satser. Råmaterialet må vara ”found” men sammansättningen var högst medveten – och uppläsningen lika suggestiv, medryckande och hysteriskt rolig som vanligt. Dessutom är ju dessa objet trouve-satser mycket genomtänkta in the first place. Att sätta titel på sin bok är ingenting man gör spontant och obetänkt. Att försöka fånga sin existens i samband med frasen ”mitt liv” – inte minst på en blogg – är inte heller ett uttryck för spontanitet eller obetänksamhet. Snarare är UKONs ”found” material någonting som producerats av högst medvetna subjekt.

Av detta skäl föreslog författaren Mara Lee – som också deltog i diskussionen om psykoanalys och litteratur – att UKONs dikt är motsatsen till automatism. (Se diskussion i föregående post om psykokonst.) Textens tillblivelse bygger på ”motsatsen till” omedvetet material.

Men kan man tänka sig att även omedvetna imitationer kan spåras genom Google? Tänk om det går att nå någon form av icke-medvetet material genom att söka efter mönster i semiosfärer? Hur skall vi se på automatism-diktande, om vi accepterar att en det mänskliga psyket – även det icke-/o-/för-/whatever-medvetna – inte längre är innestängt i ett mänskligt subjekt, i en mänsklig kropp. (Denna upplösning av subjektets insida/utsida måste, såklart, appliceras på både diktare och de ”universellt modulerade” subjekt som ger upphov till ”found material”.) Tanken på en domän av distribuerat icke-medvetet torde ju öppna upp för nya konstnärliga ansatser. Som tur är har social theory-världen redan börjat diskutera existensen av en sådan domän.

Jag har tidigare skrivit om det specialnummer av Economy & Society som handlar om Gabriel Tarde, och specifikt hans Psychologie Economique. I detta nummer finns en text av Lisa Blackman betitlad ”Reinventing psychological matters: the importance of the suggestive realm of Tarde’s ontology”. I denna öppnar Blackman upp för en ny dialog mellan psykoanalysen och social teori, just genom Tarde. Men för att detta skall ske måste man undvika den fälla som – menar hon – Massumi och andra fallit i: Att låta affektvändningen hängas upp på samtida neurovetenskap, och därmed återigen upprätta en insida och utsida för det mänskliga subjektet.

Låt oss ta det från början. Blackman skriver:

In Psychologie Economique, Tarde (1902) stresses the importance of understanding the subjective aspects of the economy through engaging with understandings of psychological matter which were prevalent at the time of his writing. This was not a matter of studying individual psychology, characterized by the abstracted, self-contained individual, but rather an ”˜inter-psychology”™ (ibid.: 94) which recognized that subjects were open to affecting and being affected. Economic Man, which epitomized for Tarde the alien and abstract concept that economists were mobilizing, was one that created ”˜a man with nothing human in his heart”™ (p. 95). It was the question of the heart; of the realm of feeling, affect and desire which was central to Tarde”™s formulations and which led him to take seriously the interplay and interpenetration of the psychological and the sociological. (Blackman, 2007: 576)

Här får ni en känsla för Tardes utsuddande av gränsen mellan inter-/intra-psykologi, man kanske främst för bokens kanske främsta bidrag till den politiska ekonomin: Ekonomin bör, redan vid slutet av 1800-talet, förstås i termer av immateriella smittor av kunskaper, trender och begär. Den traditionella politiska ekonomins fokus på arbete och realkapital underskattar – menar Tarde – den roll som bacill-kapitalet (germ capital) spelar. (Idag skulle vi säga intellektuellt kapital, eller motsvarande.) Ackumuleringen av ”vanligt” kapital skapar repetition, och varje ytterligare ökning av bacillkapitalet skapar skillnad. Bacillen slår rot i geniets huvud, vilket är inget mer än det ställe där hundratals imitativa strålar råkar mötas – och spilla över till att bli en innovation.

Blackman hävdar att denna ontologi över imitation och innovation förutsätter en viss tilltro till att vi människor imiterar varandra, såväl medvetet som omedvetet. Tarde, menar hon, tänkte sig att vi är mottagliga for suggestion:

Tarde”™s concepts of invention and imitation were made intelligible through particular understandings of suggestibility and ”˜mental contagion”™ derived from his interest in hypnotic trance. It is this aspect of his work which has been forgotten and elided, replaced by the central importance of Tarde”™s focus upon association as the principle of social change and social unity […] The positing of suggestion or a ”˜suggestive realm”™ as an ontology of the social was one that formed the backdrop to the writings of Tarde as well as his contemporaries, William James (1898) and Henri Bergson (1920). (579)

I sin artikel trejsar Blackman hur tanken på en suggestionens verklighetsdomän försvann in i socialpsykologin, för att sedan komma att associeras med instinkter inom människan – inte imitationer mellan människor. Suggestionen förknippades med djuriskt primitiva egenskaper hos människor, och antogs vara lokaliserat i specifika delar av hjärnan och centrala nervsystemet. Med andra ord: Suggestionen ”låstes in” i ett mänskligt subjekt med en distinkt insida och utsida. Detta följde en generell trend inom samhällsvetenskaperna, där den mimetiska modellen för subjektet alltmer trängdes undan av en ”anti-mimetisk” modell där subjektet är sammanhållet och avgränsat. Blackman citerar Ruth Leys:

at a certain stage in the development of the social sciences there arose a fundamental methodological requirement to substitute for a self defined as continually permeable to the influence of others, a self conceived as having fixed boundaries and a stable centre (Leys 1993: 281)

På senare tid har instinktsspåret – och därmed tanken om det inneslutna subjektet – kommit till uttryck i ett intresse för vana (habit). Det är här Massumi kommer in i bilden:

the main alternative to the idea of contagion or imitation as an explanatory concept within social psychology was the invocation of instinct and habit. […] Massumi”™s (2002) more Deleuzian account of becoming also mobilizes a concept of habit to explain obstacles to movement and change. Massumi draws a lineage with the work of William James and Henri Bergson to specify the importance of a vital force, but as with much work within this tradition also silences their interest in hypnotic suggestibility. (Blackman, 2007: 584)

Problemet med att släppa tanken om en smittsam suggestion – och istället fokusera på det neuro-hormonella, nervsystemet, perceptions-systemen och hjärnan – är att man återigen upprättar den insida/utsida som Tarde ville utrota. Blackman erkänner att även de ”hårda” sidorna av de biologiska och psykologiska vetenskaperna förstår att det mänskliga subjektet inte kan reduceras till det som finns ”på insidan”, men detta förändrar inte problemet med uppdelningen av inre och yttre. Frågeställningen förskjuts ju bara – hur kommer ”det yttre” in i de nämnda ”inre” systemen?

Det som Blackman vill åt är alltså en annan ontologi kring subjektet. Återigen låter hon Leys förklara hur en sådan ontologi bör se ut.

the malleability and radical heterogeneity of the ”˜subject”™ that is internal to the mimetic theory will be countered by an anti-mimetic concept of the self as the sum or aggregate of more or less fixed component parts […] whereas the mimetic paradigm expressly holds that no ”˜real”™ self exists prior to mimesis, the concept of the self as a multiple of component traits or dispositions tends itself to the commonsense idea that there exists a ”˜real”™ or ”˜normal”™ self that can be identified and recuperated. (Leys, 2000: 71)

Med andra ord – i den mimetiska teorin finns det inget subjekt förrän smittor, imitationer och kopierande blåser liv i det. Och om man skall tro Blackman, så är flera av detta smittande, imiterande och kopierande något som pågår i en domän som kan sägas tillhöra det icke-/omedvetna.

Utforskandet av denna domän skulle öppna upp nya teoretiska möjligheter – både för social theory och psykoanalysen. Blackman nämner kulturteoretikern och psykoanalytikern Jan Campbell, som i boken Psychoanalysis and the Time of Life kopplar upp psykogrejen med Bergsons filosofi, och hamnar i en beskrivning av det omedvetna i termer av suggestion. Utforskandet av en ”suggestive realm” kanske främst bör ses som ett politiskt projekt: I en värld av microbiopolitics och power-knowledge kring halvsekundsfördröjningar – Blackman hänvisar till såväl Connolly (2002) som Thrift (2004) – kan vi inte kosta på oss att avvisa tanken kring suggebilitetens vara.


Referenser

Blackman, L. (2007) ”Reinventing psychological matters: the importance of the suggestive realm of Tarde”™s ontology ”, Economy & Society, vol. 36, no. 4.

Connolly, W. E. (2002) Neuropolitics: Thinking, Culture, Speed. Minneapolis: University of Minneapolis Press.

Leys, R. (1993) ”Mead’s Voices: Imitation as Foundation, or, the Struggle against Mimesis”, Critical Inquiry, vol. 19, no. 2.

____ (2000) Trauma: A Genealogy. Chicago: University of Chicago Press.

Massumi, B. (2002) Parables for the Virtual: Movement, Affect, Sensation. London: Duke University Press.

Thrift, N. (2004) ”˜Intensities of feeling: towards a spatial politics of affect”™, Geografiska Annaler 86B(1): 55# 76.

9 tankar kring ”Psyko-konstverk 2: UKON och imitation

  1. monki

    Bra läsning framförallt i sista delen! Känns inte som någon du refererar till når helt fram dock. Så forskning bör insertas. Inte minst känner jag att den mimetiska teorin känns platt i den bemärkelsen att den ställer upp en enkel imitation som det grundläggande sättet som affektering sker. Här skulle säkert psykoanalysen kunde säga en del om de modifieringar, mutationer, sammansmältningar, förskjutningar, blockeringar som också sker. Av den anledningen gillar jag tanken på smittor bättre än kopieringar och imitationer. För det första handlar det inte om att helheter avläses och upprepas utan en smitta kan drabba olika entiteter på olika sätt beroende på vilket system de interagerar med.

  2. monki

    Angående paranoian så tycker jag man kan se en tydlig tendens att rädslan flyttar från individen, dvs paranoia för att någon ska upptäcka vad man gör, vem man är och straffet till sammankopplingen och undersökningen. Tänk en sån sak som öppna trådlösa nätverk. 90% som har stänga nät kommer säga att anledningen är att de inte vill att grannen ska använda nätet till barnporr. De är inte rädda för att någon ska se deras data, men att bli förknippade med annans data. Vad de är rädda för är inte själva straffet, de tror inte att de skulle åka dit för det, men bara att bli undersökt, få datorn beslagtagen.

    Det är precis vad Henrik Pontén säger. Visst, öppnar du ditt nätverk kan du inte fällas för fildelning, men vi kommer slå in din dörr och behålla din dator i månader innan du blir frikänd. Rädsla för smitta med andra ord. Motåtgärden blir att leva ett kliniskt liv med desinfekterade kontakter och säkerhetsmiljöer i karantän.

  3. monki

    JAg måste fundera mer på det där med känslan av att någon vet mer om dig än du själv. Kan man jämföra det med att någon vet att du blivit exponerad för en smitta trots att du inte visar symptom? Du vägrar erkänna att du är smittat innan du märker det på egen hand, men då är det försent för behandling.

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Hello monki – bra tankar där. Om mimetiska teorin: Ja, man bör absolut akta sig för att tänka i termer av enkel kopiering av beteenden, gester, tankefigurer etc. Tarde hade ett rätt utvecklat tänkande kring det där:
    – dels talar han om ett imitativt begär; vi är inte tomma mottagare av smittor
    – dels talar han om att imitationen och innovationen intimt hänger samman. Som vi skriver i Glänta-artikeln: ”För Tarde innehöll imitationen ett potentiellt överskott, som när som helst kan göra att imitationen viker av för att bli en ny innovation.”

    Jag håller med dig – hela suggestions-grejen känns lite spekulativ. Vi pratar ju om en hel domän av verkligheten som inte kan se eller ta på. Det känns lite enklare med medveten imitation – sådan går ju att spåra lite enklare. Så – ja – jag tror att vi måste forska mer på detta. Sedan kommer ju vi ligga efter underrättelsetjänster, militära forskningsenheter osv, som säkert redan har funnit intressanta resultat…

    Det som är roligt med Blackmans artikel är ju dock att hon återigen öppnar upp för en konversation med psykoanalysen, vilket jag tycker verkar lovande. Det känns spännande att öppna upp mot den scenen – inte minst i GBG finns det en kärna av Freud/Lacan/Zizek-läsare som man eventuellt kan kontaminera med ”våra” intressen för panspektrocism, smittontologi och nya media.

    Visst, deras tankar kring det omedvetna är inte i samklang med ovanstående, jag vet – men jag tror att båda sidor skulle få ut någonting av ett samtal. Om inte annat skulle vi kunna utveckla en annan läsning av Tarde; en som inte följer Latour till punkt och pricka.

  5. monki

    Håller med om att det kan vara en intressant öppning. Det är ju heller inte fel att det finns massa begåvat folk som går ner sig i F/L/Z som vi kan ge bra input.

  6. krigstid

    Vi som gått ner oss i F/L/Z är ju knappast ointresserade av de här frågorna, så liknande tips mottas tacksamt förstås. Både tematiskt och idéhistoriskt-kontextuellt finns det mycket att lära sig av att ställa produktionen inom D&G-zonen mot det Lacan, Zizek och t.ex. Badiou (eller varför inte Catherine Malabou) gör. Jag tycker t.ex. att Kordelas intervention kring Lacan och Spinoza var oerhört tankeväckande:

    http://www.sunypress.edu/details.asp?id=61404

    F.ö. så kan det kanske vara värt att fundera över begreppet ”den store Andre” i samband med paranoian. Kanske också Lacans tanke kring ”blicken” som ett begärsobjekt i psykoanalytisk mening (Kordela gör rätt mycket med det i samband med Spinoza). Ett stycke social theory på lacaniansk-zizeksk botten som Zizek själv brukar hypea och som specifikt berör paranoian är Eric Santners ”My Own Private Germany”.

  7. Kalle P Inläggsförfattare

    krigstid – my favourite F/L/Z-läsande kommentator – roligt att du känner så. Vore roligt att bygga någonting där allt detta hänger samman.

    Skall ta och printa ut Jan Campbells bok nu – den finns som e-bok i göteborgs universitets bibliotekssystem…

  8. krigstid

    Kalle: ”vi” (vilka det nu än är, förutom du och jag) ska självklart ägna oss åt kreativ utforskning av vår gemensamma värld och ta vara på vad vi kan lära av varandra. Det är nog inte nödvändigt att saker och ting ska hänga samman – kanske är det till och med mindre önskvärt. Men lästips är ju alltid välkomna – jag ska omgående ta en titt på Campbells bok.

  9. Kalle P Inläggsförfattare

    Roligt – jag behöver nog hjälp med att förstå allt… Det finns en hel del Bergson i den, och jag vill ju gärna fatta honom lite mer… precis som jag är i skriande behov av att fatta psykogrejen. Uppskattar ditt engagemang!

Kommentarer inaktiverade.