Lovsång till… lärare

Vill tipsa om Richard Sennetts skrivtips till samhällsvetare.

För inte så länge sedan brukade jag se tillbaka på min gymnasietid och se det olyckliga i att man var för omogen för att ta in alla de godbitar man faktiskt serverades av lärarna. Nu börjar jag känna likadant för min tid som doktorand. Har ett minne av att jag satt med på någon seminariekurs med Richard Sennett på temat ”social writing”, men minns inte vad som sades. Högst omoget.

Som tur är får man, som alumn, ett utskick om vad som händer på ens alma mater. I senaste numret av LSE Connect finns en finfin text av nämnde sociolog – en kortad version av How I Write: Sociology as literature – som publiceras apropå hans pensionering. Även här är temat ”social writing”; hur skriver man samhällsvetenskap med en stil som närmar sig det litterära?

Sennett har ju gjort sig känd för just detta: Att fånga sociologiska teman med en stil som känns skönlitterär. Därmed inte sagt att det är skönlitteratur: Hans böcker är inte som Tardes Underground Man, där en sci-fi-hittepå-berättelse används för att illustrera sociologiska poänger, utan snarare välskrivna etnografier. Därmed inte heller sagt att Sennett hävdar att världen kan reduceras till narrativ eller text. Han är mer pragmatisk än så: Han vill att sociologerna skall bli mindre isolerade från det offentliga samtalet, och att deras kunskap skall kunna kommuniceras på ett djupare vis.

Today, many social scientists are menaced by exclusion from this public realm, due to their feeble powers of expression. This feebleness is not simply a personal failing. The history of academic institutions seeking to protect their freedom, the specialisation and bureaucratisation of knowledge, are general sources of intellectual isolation; the feebleness of shared intelligence is but one tangible result. The depth of what researchers know becomes incommunicable, due to a lack of expressive tools; the public is left with the husks, the surfaces of knowledge.

Här finns en viktig poäng: Å ena sidan fäster vi sociologer stor vikt vid kritiska kategorier som kapital, identitet och makt, å andra sidan låter vi detta arbete utmynna i snävt specialiserade texter som sällan når utanför det byråkratiserade akademiska publiceringssystemet. (Detta diskuterades i anslutning till Rage against Sage.)

Hur som helst, Sennett diskuterar olika aspekter av att skriva väl: Vilken eller vilka röster skall man tala med? Hur konstruerar man en berättelse som hjälper läsaren framåt? Hur skapar man intresse? Mest intressant är kanske hur han tänker kring generalisering. Här jämför han med en kammarorkesters samspel:

In rehearsing, the players have to achieve a coherent collective sound yet equally must preserve the distinctiveness of each instrument. I draw in my sociological work on just this experience of musical rehearsal, even when I interview people individually. Typically, I will try to interview in depth about 30 to 50 people who share something in common, such as the middle ranking computer programmers I interviewed for my book ”The Corrosion of Character” [”När karaktären krackelerar”]. I then ask them to talk about this shared condition. In writing about their varied interpretations, I try to stage something like a group rehearsal on the page, one in which individual beliefs or experiences mean more when played together with others. Hopefully, the reader later joins the rehearsal. If the writing works, it does not, I want to emphasise, beget generalisations about all programmers; rather, it activates the process of symbolisation, in which their experience acquires more than individual meaning through association.

En symfoni där ”individuella erfarenheter betyder mer när de spelas tillsammans” – kontrapunktiskt, alltså. Ett ledmotiv, som framförs i en bok, är alltså en bra generalisering om varje tillkommande röst från intervjuerna ligger i kontrapunkt till de övriga. Det är först då som generaliseringen börjar resonera, och det är även då som en individuell röst kan resonera med de övriga rösternas harmoni.

Sociologi som samkomposition, sociologi som ett utforskande av tidigare ej utskrivna ledmotiv: Kan man tänka sig något mer medryckande?

2 tankar kring ”Lovsång till… lärare

Kommentarer är stängda.