Angående gårdagens GP-artikel om Ipred, publics och ett europeiskt demos: Om paranoida och schizofrena tankeekologier.

Var i helgen på konferens om “Fascism, fundamentalism och psychoanalysis” på University College London, arrat av bland andra Freud Museum. Såg Elisabeth Roudinesco prata om sina referenser, mer specifikt hennes relation till religion. Kommer nog att skriva ihop ett utförligt referat någon gång, men tänkte här ta avstamp i hennes kritik av praktiserande psykoanalytiker. Uppenbarligen tycker hon att de är för konservativa.

Pratade just med ChrisK om detta. Det finns ju något konserverande i tanke-kontexter som är slutna; i miljöer där endast ett litet antal mästare tillåts ta en viss tanketradition vidare. I sådana kontexter är det den paranoida/fascistiska logiken som tillåts styra över tankeekologierna - “jag är experten, detta är mina tankar, jag tänker inte dela med mig, folk skall inte kunna sko sig på mina idéer, mina tankar skall inte kunna förvanskas av mina fiender”.

I dessa miljöer reproduceras samma tankar. Mutationer sker sällan. Horizontal gene transfer är ovanligt. Kort sagt, smittor tillåts inte glida. Alla idéer måste följa den becoming-the-same-logik som Brian Massumi skriver om:

A social formation is defined by its particular mix of becoming-other and becoming-the-same, schizophrenia and paranoia, fascism and anarchy.*

Det finns även andra miljöer, där becoming-other-logiken tillåts ta större utrymme. I dessa hålls tankeekologierna nära den schizofrena/anarkistiska attraktorn. Här är begrepp som “jag är…” och “mina tankar” mer diffusa. Tänk alltså schizo såsom ett tillstånd av att inte bry sig fullt så mycket om var “jag” slutar, vad som är “mitt”. Eller - än mer relevant - tänk schizo som ett ointresse för att avgränsa sig från det som inte är “jag”; det som man definierar sig mot.

Här är - om jag förstått det rätt - Deleuze och Guattari på tvärs med det som inom psykoanalysen brukar kalla schizofreni. Intressant är dock att Roudinesco, i sin nya bok om bland annat Deleuze, verkar acceptera och använda detta språkbruk: Se denna recension i London Review of Books.

I schizo-tankeekologier är även nojan för att folk skall “sko sig på” eller “förvanska” mindre påtaglig. Det lånas fritt; det byggs. Mutationer uppstår. Den horisontella gen-överföringen är någonting som uppmuntras - halsbrytande kombinationer av tankar tillåts uppstå.

Det finns alltså en acceptans för att smittan i sig är en aktör. Det finns även en fascination för tankesmittans inneboende vilja att multiplicera sig i tusental. Detta kopimistiska territorium som så modigt utstakats av såväl Blay som Copyriot. (Bägge besökte GBG häromdagen.) I nästa nummer av Glänta skriver jag och ChrisK, i relation till den senares framtidsdefinition av “kopimi“:

Fleischers estetiska vitalism står i perfekt resonans med Tarde, för vilken varje innovation väntar på första bästa tillfälle att blomma ut i miljontals kopior.

En sommarhit, ett danssteg, en ritornell – alla har en potential att kopieras, och är själva kopior av andra replikatorer. Imitationen, kopian, är dock aldrig exakt. För Tarde innehöll imitationen ett potentiellt överskott, som när som helst kan göra att imitationen viker av för att bli en ny innovation. Sådana clinamen märks tydligt i olika remixkulturer – alltifrån tidig hip hop till dagens mash-up-genre – där mutationer och aparallella evolutionsprocesser ständigt skapar nya kompositioner.

Hur som helst - det kan även vara spännande att studera dessa miljöer epidemiologiskt. Schizo-miljön kan till och med må bra av ett erkännande av smittans aktörsskap. Ju längre miljön kan hållas borta från paranoia-attraktorns grepp, desto bättre.

Även här är ju delar av musikvärlden föredömlig, se exempelvis hur Daft Punk gör låt av sin referenslista. På samma sätt är det viktigt att nämna att Heiti smittade mig med tanken att suga näring ur Rothsteins prat om bloggar som kloaker, att ChrisK skrivit länge om FRA som publics-skapande sakfråga, och att exempelvis Isobel skrivit bra om Ipred i Expressen.

Visst är detta slemmigt - men det är samtidigt nödvändigt för att tankeekologin inte skall falla samman, som resultat av att dess ingående delar blir offer för den konformiserande paranoian. Visst kan det bli uteslutande - men bara då den slemmande gruppen som helhet utveckar en paranoia gentemot en viss påhittad utsida. Samtidigt, menar Massumi, är detta oundvikligt: Det paranoida och det schizofrena står i ömsesidigt beroende till varandra.

Fascism-paranoia and anarchy-schizophrenia are transpersonal drives in reciprocal presupposition.**

Med andra ord; ibland är det just det paranoida definierandet av en utsida som kan öppna upp en liten frizon för schizofrent kunskapsbyggande. (Jämför med hur katedraler alltid existerar i ömsesidigt beroende med basarer, och vice versa.) Samtidigt måste ju målet vara att paranoian hålls stången på alla nivåer. Endast så kan slemmandets produktivitet överkomma dess uteslutande natur.

(Note to self: Hmm, här har man nog lite att jobba på… hur var det nu… “verkligheten är på vår sida”… “textbesatthet”… “68-tänk”… borde nog lägga mig på divanen och börja gräva lite.)

—–

*: Massumi, B (1992) A User’s Guide to Capitalism and Schizophrenia. Boston, MA.: MIT Press. Sida 116
**: Sida 118