Flakans virtualitet och epidemiologi

Efter vindsurfingens konsistensplan och skejtandets probe head – något om brädtricks, Deleuze och evolution.

Vi har ju tokat loss med tankar om evolution och ekologi på senare tid – om teknologiska fyla, internationella relationer-/demokrati-ekologier, gubbslem, subjektivitetens epidemiologi etc. – men detta är helt i sin ordning. Nästa år fyller Darwin 200, så det kommer bli alltmer av honom framöver.

Dessutom verkar det som att just biologins (i synnerhet evolutionärbiologins) influenser i sociologin håller på att bli en viktig konfliktpunkt – å ena sidan finner vi folk som hakat på trenden att tänka posthumanistiskt kring samhället (dessa läser Deleuze, Latour, Tarde etc.), å andra sidan finner vi de som värjer sig mot denna trend och framhäver mänsklighetens och mänskliga civilisationens särart.

Ett extremt exempel är Steve Fuller, STS-forskare som i domstol vittnat för kreationisternas rätt att lära ut sina tankar om Intelligent Design: Han tycker att Darwin inte har kritiserats nog, och har just givit ut en bok om hur sociologin måste räddas från evolutionära influenser. Mer om honom en annan gång.

Ett av sommarens projekt har varit att lära mig flaka. Ett hopp, på mer eller mindre platt vatten, där man snurrar 180 grader, följt av ytterligare 180 graders slide. Ser ut såhär eller såhär, när man väl satt det. Jag är inte ens i närheten, men har fått det hela förklarat för mig:

Ligg på konsistensplanet, så att du har hyfsad fart. Fall av från vinden och lägg ned riggen i svängen, så att trycket i seglet minskar. Gör ett hopp, samtidigt som du vrider upp riggen och kroppen i snurr-riktiningen. Tryck ned nosen lite snett i vattnet så att den roterande slajden inleds. Detta gör även att hastigheten minskar, och trycket kommer tillbaka i seglet, denna gång på motsatt sida. Håll emot trycket, detta driver runt bräd-rigg-seglare-assemblaget. Se till att hålla fenan över vattnet, så att brädan glider runt snyggt. Tryck runt riggen så att vinden fyller från ”rätt” håll igen, och segla vidare.

När det väl sitter är det som att hela assemblaget faller in i en självgående process. Det är som om en abstrakt maskin triggas, och sätter igång manövern. I Deleuze-termer man man säga att tricket existerar i det virtuella – det ligger immanent i assemblaget, redo att aktualiseras. Som sådant har tricket alltid existerat. Det är först på senare år som dess existens i den virtuella delen av verkligheten manifesterats i den faktiska (actual) delen av verkligheten.

Om man som seglare vill sätta en flaka måste man alltså lära känna assemblaget – och dess samverkan med flödet av vind och vatten – väl för att denna process skall triggas. (Ett liknande exempel från Deleuze och DeLanda är vapensmeden som ”lär känna” det maskinska fylumet för att kunna bemästra materialet och deras.)

Här är några exempel på seglare som gjort just detta: Folk sätter flakas utan händer (här och här), folk sätter den direkt efter en shaka (= en flaka från större våg), och det finns även en slyngel som sätter dem utan att lämna det så kallade konsistensplanet.

Anledningen att jag kom att tänka på detta är att jag i söndags var med på ett prat angående Henrik Bäckbros Kungligt Dramatiska Dockteatern – han ställde ut på Candyland i Stockholm. (Mer om det en annan gång.) Med fanns även Olle Andersson, som även jobbat med skejtutställningen Hinder. Under ett av utställningens seminarier hade trender bland olika skejt-tricks diskuterats – exempelvis hur vissa old school-trick kommit, försvunnit, och kommit tillbaka; hur det är lite känsligt med vem som ”får” göra ett visst trick utan att vara töntig osv.

Detta fick mig att tänka på trick som epidemier – att utförandet av ett visst trick som imitative rays (eller mem). Här snubblar vi över en debatt mellan olika evolutionära biologer. Å ena sidan har vi Richard Dawkins, med hans tankar om själviska gener och memer, vilka följer Darwins ursprungliga modell – evolutionen drivs av mutationer och det naturliga urvalet. Geners och memers samverkan med andra replikatorer erkänns, men anses inte leda till några särskilda effekter. Å andra sidan har vi biologer som i allmänhet kopplas till komplexitetsteori, som är intresserade av just det som händer då replikationer hamnar i resonanser och samklang med varandra.

Antropologen Robert Layton skriver:

In genetics, Richard Dawkins (1976) advocates the ’selfish gene’, whose only ’goal’ is to ensure it is transmitted to future generations, regardless of its effects on the organism that carries it. Dawkins does acknowledge that genes interact with one another within the developing organism, but this is incidental to his general argument. Stuart Kauffman […], on the other hand, argue that the environment to which organisms adapt is transformed by other organisms. (Order and Anarchy, sid 81)

Intressant nog är DeLanda inne på samma tankar, i A Thousand Years of Nonlinear History. Som vanligt är han påläst – ser att Kauffman befinner sig mitt emellan de båda lägren*:

the idea that natural selection can sculpt plant and animal bodies that are optimally adapted to their environments has been losing ground. In particular, the introduction of theories of self-organization and nonequilibrium, nonlinear dynamics into the formalism of neo-Darwinism, has made it clear that selection processes cannot achieve optimal results […] On the other hand, some scientists (Brian Goodwin and Francesco Varela, for example) are so impressed by spontaneous morphogenesis that they err in the opposite direction, denying any important role to natural selection. (sid. 275-276)

Det intressanta i fallet old school-trick bland skejtare är hur de som replikatorer överlever genom symbios med andra replikatorer – men också dör ut då den ekologi som skapas av alla replikatorer blir ogynnsam. Ett visst trick kanske inte längre passar med föreställningen om vem som är den bäste skejtaren, eller med den dominerande bräddesignen – då dör utförandet av tricket ut. (Dock inte helt – det kan återkomma, och börja multiplicera sig, vid gynnsammare förhållanden.) Det är genom samverkan mellan replikatorer (såväl memer som icke-människoburna replikatorer) som vi skall förstå trickets epidemologi. Som Kauffman beskriver det hela:

In the simplest image, a meme is a bit of behavior that is replicated in a population. […] In this limited sense, memes are ”replicators,” which are invented and then imitated in complex patterns of cultural transmission. But this sense of meme is too limited […], a mere replicator that may spread in a population. Are there collectively autocatalytic sets […] of memes? Can cultural patterns be thought of as self-sustaining and mutually defining sets of beliefs, behaviors, roles? (At Home in the Universe, sid. 300)

Självklart gäller allt ovanstående även för vindsurfing-kontexten, i fallet flaka – efter förra posten vet vi ju att det som vi tidigare kallade Naturen lika gärna kan kallas mekanosfären. (Även ”naturen” består av maskiner – det faktum att vindsurfare lever i vind-/vatten-mediet, och skejtare lever i stads-mediet spelar ingen roll.) Även replikationen av tricket flaka följer en epidemiologi (precis som skejt-tricks kan ses som aktualiseringar av virtuella ”singulariteter”).

Mer specifikt är det mer stabila segel som funkar i symbios med – faktiskt möjliggjort användningen av – bredare brädor. Bredare bräda är lika med bättre ”pop” – lättare att hoppa med på plattvatten. De mer stabila seglen, å sin sida, är resultat av en egen evolution – tämjande av kolfibers egenskaper i master, aerodynamiska beräkningar i datorer etc. – alla egna teknologiska fyla.

Aktualiseringen av flakan är alltså en händelse som uppkommit i korsningen mellan olika teknologiska fyla, såväl som mellan människo-burna replikatorer (memer). Förhoppningsvis kommer alla dessa sammanfalla för mitt assemblage, någon gång i höst.

*: Här är vad Kauffman själv säger om saken

I believe that we are entering a new era in which life will be seen as a natural expression of tendencies toward order in a far from equilibrium universe. […] Yet I, too, am a Darwinian, persuaded of the efficacy of natural selection. We stand in the deepest need of a new conceptual framework that will allow us to understand an evolutionary process in which self-organisation, selection, and historical accident find their natural places with one another. (At Home in the Universe, sid 149-150)

5 tankar kring ”Flakans virtualitet och epidemiologi

  1. Olle Andersson

    Lite om skateboard och förbjudna trick.
    Tydligaste exemplet på skateboardtrick som varit inne och sedan har blivit helt förbjudet . Skulle ju vara Benihana. som ni ser på bilderna här och här
    Benihana var under några år i början av 90 talet väldigt inne och överexponerades. Och är i dag ett trick som görs som ett skämt.
    Anledningen till det är kanske att det är ett ganska oväntat och konstigt trick jämfört med de traditionell tricken som vanliga flippar som kickflip men fick extremt mycket uppmärksamhet.
    Skateboardvärlden är en sluten värld med mycket integritet och är det nått som är förbjudet så är det trick med mycket effektsökeri som mer liknar cirkustrick än skateboardtrick. Man ska göra trick för de som förstår skateboard inte för den världen utanför.

    De senaste åren med Youtube och en skatboardvärld där inte skateboardföretagen och media har samma kontroll över vad som får uppmärksamhet. Har det kommit fram alla möjliga sätt att använda skateboarden som för den traditionella skateboardvärlden inte är accepterade men som får extremt mycket uppmärksamhet på tuben.

    Tydligaste exemplet är kanske ett klipp med
    William Spencer även kallad Skate ninja som blandar akrobatik och parcour med skateboard.
    Skate Ninja

    Om man inte är insatt i skateboardvärlden kan man se ett mer traditionellt klipp med Mike Carroll. från förra årets stora film Lakai fully flared. Som jämfört med Skate ninja följer alla normer och regler. Kanske inte like spektakulärt i första ögonkastet. Men för de som kommer från skateboardvärlden och känner till dess historia. Så har man en helt annan bild av Mike Carroll del och det han gör är inte bara imponerade för att det håller hög tekniks nivå utan även för de trick han väljer att göra också och den stil han gör trick på.
    Mike Carroll är tillskillnad till William Spencer inte en nykomling utan har varit proffs ända sedan tidiga 90 talet och har hållit sig på den högsta nivån. Mike Carroll har gått den hårda vägen och det skateboardvärlden säger när den ger han respekt, och inte accepterar skate ninjas klipp, är att man inte accepterar effektsökeri. Skateboard vill inte ses som en cirkussport eller ett slags deardevil nummer och är ett sätt att definiera vad skateboard är.
    Orsaken till denna inställning som kanske kan ses som trångsynt, kan kanske förklaras genom att skateboard är en subkultur som har utnyttjas enormt mycket av det kommersiella krafterna genom tiderna. Genom reklam och hyper där en felaktig bild av skateboard visas upp ofta liknade ett cirkusnummer som på nått sätt stjäl skateboards själ. Skateboards popularitet har gått i vågor, och kommersiella företag har snabbt lämnat skateboard för en ny trend som t ex hoppstyltor, sparkcyklar, inlines mm. Skateboarvärlden har för att överleva därför slutit sig och blivit väldigt hardcore för undvikit att bara bli en trend. Detta har fungerat och har till skillnad från hoppstyltor och sparkcyklar lyckats bygga en stabil grund och är i dag en av det snabbaste växande sporterna som i USA har växt om Baseball i pengar.

    För att dra en koppling med Richard Dawkins och memetiken. Så kan man inom skateboard se tendenser på en memekedja som genom sin kärlek till sporten, försöker undvika effektsökeriet och då även det kommersiella som blir väldigt tröttsamt och snabba trender. Mike Carroll kommer vara skriven i skateboardhistorian som en av de skateboard åkare som utvecklades skateboard medans skate ninja kommer bara vara ett roligt youtube klipp. Skateboardvärlden visar på det här sättet och genom sin hardcore anda att man kan värna om sin själ och leva utanför med den kommersiella världen och på det sättet bygga upp en stabil egen industri styrd av skateboardåkare för skateboardåkare, i stället för att bara bli en trend.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Olle,

    tack för detta – spännande – finns det mer skrivet av dig på detta tema? Kul att se båda klippen – Spencer är rolig, men precis som du säger, frågan är om hans stil kommer att överleva (replikera sig bland tillräckligt många skejtare)?

    Men – kanske några enskilda av hans trick smyger sig in i mainstreamskejtandet? Jag menar, när Rodney Mullen drog in massa freestyle-trick i street-miljö fanns det kanske folk som tyckte att en del av tricken såg malplacerade ut… men icke desto mindre har flera av dessa trick blivit standard nu. Fast det är klart, Mullen hade ju cred när detta hände.

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    Glömde att lägga till ett par klipp från Mullen – här och här. Galet.

    Han är för övrigt den enda store skejtaren jag träffat: Han gjorde en demo ute på Backaplan i GBG – tog requests från massa kids. Jag var typ elva och bad honom göra en ollie one-foot. Han ställde någon fråga tillbaka blev alldeles ställd. Jag svarade bara ”ja”. 🙂

  4. Stefan

    Hej! Kul när en sociolog för en gångs skull intresserar sig för en del av den intressanta forskning som görs inom biologin just nu! Pluggar själv sociologi vid GU, e väldigt ny inom biologin, men har suttit över sommaren och läst in mig lite på framförallt forskningen inom evolution och genetik och funderar mer och mer på om det inte är så att samhällsvetenskapen måste ta itu med dessa områden. Men, med något undantag så är dom som jag har snackat med på sociologen antingen ointresserade av området eller känner avsmak inför det, men inga är särskilt insatta. Två områden som jag tycker e intressanta och som sociologer borde ta tag i e evolutionspsykologin och beteendegenetiken som säger sig kunna visa att det finns, inte bara sociala, utan också biologiska förklaringar till människors beteenden och uppfattningar om verkligheten. Och detta måste ju sociologer kunna säga något om tänker jag mig, antingen genom att på vetenskaplig väg förkasta sådana förklaringar eller inkorporera dom i sina studier. Jag drar åt det senare av dom två (tror jag i alla fall, e lite osäker och förvirrad ;). Men har t.ex. läst en del om de tvillingstudier som görs inom beteendegenetiken som visar på stora likheter i enäggstvillingars beteende och uppfattningar om världen, att dessa är lika stora vare sig de växer upp i samma familj eller ej samt att de är större än hos tvåäggssyskon och ännu större än hos adoptivsyskon (d finns t.ex. denna typ av studier gjorda inom statsvetenskapen som studerar grova ideologiska uppfattningar som någonting åtminstone delvis genetiskt betingat, men också såklart med stor social påverkan).

    Allt detta verkar ju iofs skilja sig från det du e inne på i ditt inlägg som väl mer handlar om cultur-evolution om jag förstår dig rätt, men har du koll på områdena osm jag snackar om? Och e detta något som deleuze och latour har tagit upp?

    Tack för en riktigt bra blogg!

    / Stefan

Kommentarer inaktiverade.