Smakprov från nya Glänta: Smitto(nto)logi

Det snälla gänget på Glänta har tillåtit mig och ChrisK att lägga upp utkastet till vår ”Tarde möter panspektrocism”-text som HTML och PDF. Numret som helhet – tema ”Estetik och politik” – är dock värt att kolla upp: Eric Alliez skriver om D&G och relationell estetik, Fredrika Spindler skriver om Spinoza och multituden.

17 tankar kring ”Smakprov från nya Glänta: Smitto(nto)logi

  1. Kalle P Inläggsförfattare

    PS. Den slutgiltiga, publicerade versionen är tajtare. Exempelvis är ingressen mer slagkraftig:

    Panopticismens dagar är förbi; panspektrocismen är över oss. FRA och Heineken, Echelon och Wal-Mart – alla söker de mönster och skapar ordning genom datorbaserade förutsägelser av subjektets beteenden. Gabriel Tardes smittotänkande har plötsligt fått förnyad aktualitet.

  2. Rasmus

    Tyckte du att Eric Alliez text var bra? Jag kan ha läst slarvigt men hittade verkligen ingen poäng. Möjligen om den vore skriven för tio år sedan. Enda anledningen till att han idag orkar lägga så mycket kraft på den relationella estetiken, tycks vara att han förtörnas över att Bourriaud tydligen har tillägnat ett kapitel till Guattari. Relationell estetik utprovar ”nya kriterier för livets varublivande” – ja, men vem ifrågasätter egentligen det?
    Överlag en alldels för konst-ig text som tycks operera med en planerad oklarhet i hopp om att bli ”uttolkad”. Eller är jag för elak nu?

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    Har faktiskt inte läst ännu – vet dock att Alliez brukar vara intressant. (Bland annat har han varit med i återutgivningen av Tarde i Frankrike – se här.) Ser därför fram emot just hans text. Återkommer!

  4. anders

    verkar som att herr HTML och professor PDF imiterar er text olika. södertörns högskola tränger sig fram i texten, tex. undrar vem som har rätt? 🙂 hursomhelst, mycket bra text! har nog inget mer att säga än så såhär på morgonkvisten.

  5. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej Anders – good point! Såg detta först nu. Jag skyller på ChrisK, som har gjort om utkastet i word till HTML… 😉

    Detta är faktiskt rätt intressant, och panspektriskt:
    Någon i Glänta-gänget, som var med i redigeringsprocessen, skrev från en dator på Södertörns Högskola. (Vem kan detta vara?) Denna information kommer ju med som metadata i Worddokumenten då man håller på med ”track changes”-funktionen.. och det är en rest av denna data som nu hamnat i HTML-filen.

    Med andra ord kan vi trejsa tillblivelsen av denna text tillbaka till olika källor – inte bara mig och ChrisK, utan till Södertörn. Roligt!

    Oavsett vilket – härligt att höra att du gillar texten! Vi hade säkert kunnat fila på den ytterligare, men ändå. Bra att kunna nå ut lite via de mer etablerade kulturtidskrifterna. Tack för att du tittade in!

  6. Kalle P Inläggsförfattare

    @Rasmus: Har nu läst. Nej, du är inte för elak. Håller med… jag fick inte heller ut så mycket av Alliez-texten. (Men jag kanske är för korkad för att förstå den.)

    Dels är den rätt så textig – diskussion om en viss ”diskursordning” utan korresponderande diskussion om hur denna hänger samman med materiella ”komponenter”. (Dock visst tal om ”utställnings-dispositifs”.)

    Framförallt är den – givet Alliez intresse för Tarde – förvånande icke-Tardeig: Man får en känsla av att ”Den Samtida Populismen” är någon slags Durkheimsk social miljö vi alla är nedsänkta i.

    Han talar visserligen om att ”hoppa rakt ned i det ’populistiska’ subjektets fabrik” – vilket ju vore det rätta sättet att förhålla sig till ett eventuellt samhälligt fenomen – men så mycket mer skriver han inte om denna fabrik.

    Förutom rätt så slap-dashiga referenser till ”en globaliserad postmodernitet” finns det bara en typ av konkreta fabriker som omnämns – Bourriauds och Sans utställningar. Det känns lite förmätet att mena att det är dessa som ”producerar” den samtida populismen. (Fullt så inflytelserika är Bourriaud och Sans inte.)

    Hur som helst – det kan som sagt vara jag som är korkad. Och det kan vara så att jag går in och gör ”sociolog-missförstår-estetik”-grejen – läser in för mycket i det som sägs. Men ändå. Jag är på din sida.

  7. chrisk

    Yo. Yes, mitt fel. Jag bara ful-exporterade från open office.

    Det är intressant att läsa, men jobbigt i längden kanske. Jag gör om 🙂

  8. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja, jag tror att ChrisK gjorde så bara för dig – minns att du pratade om detta på post-demonstrationen i lördags…

  9. Marcus

    Jag är sen, men ändå… Jag har hittat två utstickande handtag att haka mig fast vid och hänga andra saker på, vilket naturligtvis inte förtar textens relevans och sammanhang på övergripande nivå – den är ju kalas! Hursomhelst:

    1. Ni skriver :

    ”En samhällsförändring, eller innovation, har alltså alltid en fundamental och avgörande startpunkt, och kan endast komma upp på ett generellt konsistensplan genom att det repeteras.” (PDF)

    ”En samhällsförändring, eller innovation, har alltså alltid en startpunkt, och kan endast etablera ett generellt konsistensplan genom att repeteras.” (I Glänta 4.08, s 98)

    Vad betyder ”konsistensplan” för er? Jag får inte riktigt ihop det med min förståelse av begreppet här, vilket dock lika gärna kan bero på att ni inte utvecklar kopplingen till resonemanget, utan mer nämner det i förbigående.

    2. För att förstå smittor bättre måste vi utveckla vår förståelse av hur de fungerar. I ”Laws of Imitation” hänvisar Tarde ofta till ”konkurrensen” som något slags förklaring till varför vissa smittor/repetitioner upphör. Ni nämnder detta. Jag vill påstå att konkurrens sällan duger som förklaring till någonting som helst – det behöver definitivt utvecklas i det här sammanhanget.

    Egentlig konkurrens måste iscensättas kring en ändlig resurs, där en konkurrent lägger beslag på resursen och tvingar övriga konkurrenter antingen till undergång eller att söka sig vidare (upprätta nya nischer exempelvis). Jag tycker att det är svårt att relatera ett sådant perspektiv till Tardes epidemologiska samhällsteori.

    Konkurrens har dock också väldigt många mer vulgära användningar. Det nationalekonomiska begreppet ”perfekt konkurrens” är en sådan, som bland annat hänger samman med frånvaron av monopol på en viss marknad. Det är dock knappast en sådan användning Tarde tänker sig: I laws of Imitiation skriver han exempelvis på s 187 rent ut att ”competition ends inevitably in monopoly”. Det antyder att han ändå menar någon slags utslagningmekanism – men hur fungerar den för imitationsstrålar? ”Konkurrens” tycks mig vara ett molärt fenomen, en representation i diakron form av synkrona fenomen (precis som ”evolution”, för övrigt), och något som således behöver förklaras snarare än tillgripas som förklaring.

    Relativ friktion och tröghet i de medier som vidarebefodrar repetitionerna är bättre förklaringar, liksom interferens- och resonansfenomen. Sådant är nämligen alltid förankrat i den synkrona (och immanenta) tillblivelsen – man kan dyka ner och studera dem på affekt-nivå – medan ”konkurrens” bara konstaterar att två eller flera repetitioner möts (i tävlan om en oundgänglig resurs?) och bara en kommer ut på andra sidan… Med andra ord återformulerar konkurrensförklaringen bara det fenomen vi sökte en förklaring till.

  10. chrisk

    Marcus:

    1. Konsistensplan är lånat från D&G och kommer ju i ett paket med de relaterade begreppen ”immanensplan” och ”organisationsplan”. Att befinna sig på ett konsistensplan är att något är varaktigt, åtminstone för stunden, och att det är inordnat i någon form av sammanhängande system. Ett organisationsplan har en ”organiserad form” och ett immanensplan är utan extern referent, något som hänger samman utan att vara orsakat av något annat än sig själv (ex Spinozas gud).

    2. Ang. konkurrens har du rätt. Det handlar inte om ”egentlig konkurrens” (sådan finns ju bara i specifika assemblages). Du har rätt i att interferens och resonans är bättre än konkurrens. En bättre liknelse vore ju två radiosändare som sänder på samma frekvens. Den som är starkast ”konkurrerar” ut den svagare, men detta har ju inte med ändlighet att göra, utan snarare med kraft.
    Konkurrensbegreppet borde därför skippas helt, precis som du säger.

  11. Marcus

    1. Själv har jag förstått konsistensplanet mer som det vidsträckta fält av odeterminerade möjligheter där den attraktor, som för tillfället är engagerad i en aktualiseringsprocess (differentiering), är kopplad till andra attraktorer genom bifurkationer. Det som skänker ”varaktig[he]t, åtminstone för stunden” är den enskilda attraktorn, en ”gravitationspunkt” på detta fält, detta plan. Konsistensplanet är för mig ”platsen där allt är [consistent] med, det vill säga kan transformeras till, allt annat” (http://tinyurl.com/bk5l9m). Vad jag förstår tänker sig dock exempelvis Brian Massumi – som definitivt är en auktoritet även för mig – mer något i närheten av er läsning.

    Så… Vad gör vi nu? 😉

    2. Ang. radiosändar-analogin: Det är ju inte ens så att den starkare signalen konkurrerar ut den svagare; den svagare går upp i den starkare, fast i försumbar utsträckning så att våra förlåtande radiolyssningsapparater inte förnimmer bruset…

    Men om jag förstår kontentan rätt: Du, som har läst honom närmare, har inte heller sett någon bra utveckling av konkurrens-resonemanget hos Tarde?

  12. chrisk

    1. Well, det är vi och inte auktoriteterna som definierar begreppen 🙂

    2. Just konkurrensgrejen är nog inte central för Tarde, även om jag inte har suttit och lusläst hans texter. Men jag ska ge mig i kast med dem igen snart och ska hålla tanken i bakhuvet. Tror att han är mer inne på radiation i dess fysikaliska bemärkelse, snarare än att ekonomisera imitationerna.

  13. Marcus

    1. Sannerligen! Ska hursomhelt bli intressant att se om våra olika förståelser får konsekvenser på annat håll (här spelade det mindre roll). Mycket kan hända när man sätter såna här begrepp i rörelse…

    2. Jag har själv bara skummat Laws of Imitation, där begreppet används relativt frekvent, men jag får inte något grepp om vilka processer det egentligen syftar på. Kalle?

  14. Marcus

    Jag vill fortsätta diskutera begreppet ’konsistensplan’, men naturligtvis inte i syfte att utreda ordets ”rätta” betydelse eller den mest auktoritetsnära uttolkningen. Jag vill försöka beskriva hur min förståelse av begreppet kan användas, vad som gör den användbar. Jag gör en Palmås:

    Kalle drar iväg på sin vindsurfingbräda. Först är hastigheten och intensiteten så låg att hans vindsurfingsammansättning hela tiden stångas mot vattnets – visserligen låggradiga men ändå – stratifierade organisationsplan: dess yta med friktion, vågor, små turbulenser. Även i detta tillstånd befinner sig Kalles vindsurfingsammansättning på ett konsistensplan av ett odeterminerat antal, av bifurkationer sammanbundna attraktorer, men har för låg intensitet för att så att säga ta sig ur den aktuella attraktorns ”gravitoriska” grepp, tröskeln är för hög.

    Men så kommer han upp i fart och vindsurfingsammansättningen börjar plana. Från detta högintensiva tillstånd är trösklarna lägre, bifurkationerna närmare till hands. Vindsurfingsammansättning kan med större lätthet färdas över konsistensplanet, det vill säga byta attraktor, och inte bara slugga sig fram över organisationsplanet. Kalle bestämmer sig för att byta attraktor, ja till och med koppla upp vindsurfingsammansättningen mot en rad attraktorer i en specifik sekvens. (Varje byte av attraktor, varje bifurkation, är för övrigt en ’event’, en händelse, med Deleuzisk terminologi)

    Kalle faller av från vinden och lägger ned riggen i svängen, så att trycket i seglet minskar. Så gör han ett hopp, samtidigt som han vrider upp riggen och kroppen i snurr-riktiningen. Kalle trycker ned nosen lite snett i vattnet så att den roterande slajden inleds. Detta gör även att hastigheten minskar, och trycket kommer tillbaka i seglet, denna gång på motsatt sida. Han håller emot trycket, som driver runt bräd-rigg-seglare-sammansättningen, ser till att fenan är över vattnet, så att brädan glider runt snyggt. Han trycker till sist runt riggen så att vinden fyller från “rätt” håll igen, och seglar vidare – det vill säga: återkopplar upp sig mot den (starka) attraktor som han utgick ifrån.

    Han har gjort en flaka, en viss sekvens av singulariteter på konsistensplanet för en vindsurfingsammansättning. (Och han fylls på detta av lycka: Det är nämligen första gången han klarar en flaka…)

    Man kan enkelt tänka sig här att trejsa Kalles väg över organisationsplanet, men också att rita en karta över den platta rhizosfär som är konsistensplanet. Där ser man också närheten till andra attraktorer som kan utnyttjas för andra vindsurfingtrix. Och långt, långt borta i rhizosfären av attraktorer/singulariteter och bifurkationer/kopplingar ser man saker som man aldrig trodde att Kalle skulle kunna göra med en vindsurfingbräda…

  15. Pingback: Laboratory urbanism |

Kommentarer inaktiverade.