Om kriget: Vad kämpar vi vänsterliberaler för?

The Observer kunde man igår läsa ett utdrag ur Nick Cohens nya bok What”™s Left: How Liberals Lost Their Way. (Ursprungligen postad i Frihetligt Forum.)

Nick Cohen har gjort sig känd som vänsterkolumnisten som kritiserar den liberala vänstern. I hans ”Without prejudice”-kolumn brukar Cohen göra gällande att vänstern i allmänhet, och liberaler i synnerhet, den präglas av en otrevlig mjäkighet inför diktaturer och radikal islamism. (Notera: Cohen använder anglo-amerikanskt språkbruk, inom vilket liberaler är vänstermänniskor, ”vänsterliberaler”, och Timbro/fp bör betecknas som konservativa.)

På senare tid har Cohen blivit lite mer aktiv i sin opinionsbildning – han var med i att skriva Euston-manifestet, och nu är alltså hans nya feta bok ute hos handlarna på Charing Cross Road. I The Observer-utdraget (del 1 och 2) berättar han om hur han hamnade i sin anti-auktoritära vänsterhållning, om hans syn på vänsterns/liberalernas motstånd till Irak-kriget – och allmänt om hur dagens vänster låtit sin anti-amerikanism få dem att glömma kampen mot auktoritärism. Han citerar Ian McEwans Saturday, som kommenterar upprymdheten under anti-krigsdemonstrationen i London den 15 februari 2003 på följande sätt:

All this happiness on display is suspect. Everyone is thrilled to be together out on the streets – people are hugging themselves, it seems, as well as each other. If they think – and they could be right – that continued torture and summary executions, ethnic cleansing and occasional genocide are preferable to an invasion, they should be sombre in their view.

Här tror jag att vi kan lära något av Cohen (och McEwan). Som det skrivs iWhat”™s Left?: Vänstern har stirrat sig så blind på vad den är emot (Bush och multinationella bolags makt) att den glömt att formulera vad den bör jobbaför (frihet, jämlikhet osv.).

Notera att detta inte behöver betyda att vi liberaler faller in i Cohens inställning till kriget, som luktar lite – för att använda ett svenskt uttryck – bombhöger. (Han är, i mitt tycke, alldeles för säker på att krig är effektiva och legitima sätt för att befria diktatur-offer från förtryck.) Cohen ser nämligen krigsmotståndarnas poänger – men beklagar att liberalerna inom vänstern valt fel strategi.

Liberalerna hade, menar Cohen, kunnat motsätta sig kriget, vara fortsatt ”hyperkritiska” mot Bush-administrationen – men sedan givit byggandet av demokratiskt Irak sitt fulla stöd. Detta gjorde inte den liberala vänstern, för detta tycktes innebära att man implicit erkände att störtandet av Saddam Husseins regim var legitimt. Principfasthet kring krigets illegitimitet – och anti-amerikanism – gjorde att vänstern/liberalerna vände irakierna ryggen.Vänstern/liberalerna gjorde

the wrong thing for the right reasons. [”¦] allow[ed] justifiable anger to propel them into ”˜binges of posturing and ultra-radicalism”™ as the Sixties liberals had done

Med andra ord – den liberala vänstern hade rätt i sin kritik av kriget, av Bush-administrationens inkompetens och uppenbara jäv, av västs tilltagande kontroll av oljereserverna, av USAs planer för genomgående privatiseringar av ekonomin, av provokationen gentemot militanta islamister, av Abu Ghraib, av Guantanamo, av användandet av tortyr, av inskränkningar av medborgerliga friheter. Men dessvärre höll man på en poserande principfasthet som gjorde att man inte samarbetade med de krafter i Irak som också var kritiska mot alla dessa saker. Att markera att kriget var fel och att Bush är ond blev viktigare än att se efter de irakiska offren.

Så långt Cohen. Denna analys kanske inte håller hela vägen (jag är ingen expert på Irak), men den lyfter fram en paradox: Detta agerande, där principer blir viktigare än människoliv, är det som vi ofta kritiserar bombhögern för. Uppenbarligen har vänstern en del tankearbete framför sig. Hur skall vi hantera liknande situationer framöver? Vad är vi liberaler (i anglo-amerikansk mening) egentligen för? Hur skall vi kämpa för en framtid med mindre förtryck?

Här kan vänsterliberaler spela en viktig roll. Ferdinant Mount, f.d. redaktör för Times Literary Supplement, skriver i senaste Prospect om att vi behöver en ny formulering av internationella politikens villkor. Det kalla kriget kom, efter publiceringen av George F. Kennans ”long telegram” i Foreign Affairs, att bli en kamp mellan kapitalism och kommunism – en kamp där frågan om vad man kämpar för (och hur man gör detta) var relativt klart specificerad. (Utifrån denna specifikation hade Sovjet en postion, och Sverige en annan position.)

Efter -89 är denna klarhet borta. Nu startas krig ”mot terrorism”, ”mot skurkstater”, ”mot spridningen av massförstörelsevapen”, för att motverka etnisk rensning osv. – på ett till synes inkonsekvent sätt. Denna oreda beror på att olika parter i världspolitiken inte riktigt vet vad de står för, och vad de anser är legitima sätt att främja sina mål.

Mount försöker bringa lite klarhet vad han står för genom att lägga fram lista över nya utrikespolitiska käpphästar – som ett stöd till den som vill skriva nästa ”långa telegram”. Vi vänsterliberaler borde göra detsamma.