747an och atmosfärens affordances

Imorse (japansk tid) besökte jag shinto-helgedom i Shinjuku, vid halv två lyfte jag från Narita. När jag skriver detta – tretton timmar senare – sitter jag på Schiphol, tidig kväll CET, och skriver för att hålla mig vaken.

Den Boeing 747-400 som flög hit mig fungerade utmärkt, på pliktskyldigaste sätt. 1400 av dessa trotjänare finns fortfarande i trafik, även om flygbolagen alltmer fasar ut dem. Om detta kan man läsa i Henk Tennekes The Simple Science of Flight: From insects to jumbo jets; ett reafynd som jag hittade i MIT Press-montern på 4S.

The Simple Science of Flight

Riktigt trevlig läsning faktiskt: Boken är en hyllning till såväl fåglar som 747an, och en diskussion om den konvergens som man ser i evolutionen av flygdon. Oavsett om selektionen skett inom ramen för fåglar som experimenterar inom flygkonsten, eller inom ramen för Kapitalismus – det är slående hur utvecklingen av vingar, i relation till vikt, hastighetet, friktion osv. är reflekterar luftens egenskaper.

”Egenskaper”; kanske borde jag skrivit luftens ”kapaciteter” istället? I senaste Kapital/\Identität/\Macht pratar vi om den ”objektorientering” som blivit poppis i vissa filosofkretsar. Inte minst diskuteras Graham Harman, och hans läsning av såväl DeLanda som Latour. Hans invändning mot dessa är att de båda faller in i det som han kallar ”relationism”: De förklarar världen utifrån hur olika entiteter blir vad de är i samspelet med andra entiteter; de beskriver hur kapaciteter och olika former av agens uppstår i sammansättningar.

Denna relationism yttrar sig på olika sätt. Latour följer ANT-diktumet att ”nätverket konfigurerar aktören”. (Läs mer om Harmans förståelse av Latours relationism i The Prince of Networks.) DeLanda, å sin sida, hakar på det deleuziansk-spinozistiska intresset för hur kroppars kapaciteter uppstår i sammansättningar med andra kroppar: Varje kropp besitter olika förmågor att affektera, och affekteras av, andra kroppar.*

Problemet, menar Harman, är att DeLanda – som så många andra deleuze-inspirerade tänkare – lämnar den faktiska världen när han diskuterar entiteters kapaciteter och affekter. Istället för att hålla sig kvar i ”det faktiska” hamnar man direkt i den virtuella delen av världen (singulariteter, phase spaces osv.), eller i ”det intensiva” (DeLandas eget bidrag). För Harman är detta lite av en cop-out: Varför flyta ut i diskussioner om ”abstrakta maskiner”, om det virtuella/intensiva, varför spekulera kring denna mystiska relation mellan entiteter? Varför inte zooma in på de faktiska objekten, och förstå dess egenskaper?

Invändningen mot DeLanda lyder alltså: Låt oss undvika att härföra allt till ”kapaciteter” som förlöses (beskrivna i intensiva/virtuella termer), och fokusera på ”egenskaper” (i det faktiska). För mer info, läs gärna Harmans utmärkta recension av DeLandas A New Philosophy of Society.

Frågan är hur långt man kan dra detta. Själv är jag inte redo att släppa ”relationismen”, men trots det pepp på att förstå mer om exakt hur relationer skapar agens/kapaciteter, genom att just utforska ”objektens” egenskaper. Det är här som Tennekes bok är intressant – kan den hjälpa oss att tänka objektorienterat kring luft? Här får vi nämligen en hyfsat tillgänglig genomgång av aerodynamiska processer, av luftens egenskaper, och även en diskussion om hur flygare av olika slag över tid utforskat luftmediets ”affordances” (ett ord som DeLanda lånar från James Gibson). Finns det här en öppning för lite objektorientering?

I det första kapitlet – ”Wings according to size” – vecklar Tennekes upp olika ”flygfundamenta”. Att flyga på ett någorlunda effektivt sätt förutsätter att flera olika parametrar – vikt, vingyta, flyghastighet osv. – harmonierar med varandra. Ändra på en, och alla andra måste justeras. Dessa samband åskådliggörs i ”the great flight diagram” – en graf som plottar upp alltifrån flugor till 747or. Och som ni ser verkar alla ”framgångsrika” flygdon ha utvecklats evolutionärt, mot en ”trendlinje” som representerar ett visst förhållande mellan flyghastighet, wing loading och vikt. Här ser vi alltså ett intressant släktskap mellan flugan, gåsen, och 747an.

Sista kapitlet är en hyllning till 747an, ”one of the great engineering wonders of the world, like the pyramids of Egypt, the Eiffel Tower, or the Panama canal”. (179) Jag har alltid sett på 747an som ett försök att designa en så stor flygmaskin som möjligt, men så enkelt är det inte. Snarare är det så att man inte kan hamna så långt ifrån 747ans specifikation, om man optimerar utifrån följande önskemål och begränsningar:

1. Man vill flyga så snabbt som möjligt, för att flytta så mycket som människor så långt som möjligt på kortast tid.

2. Man vill inte flyga snabbare än ljudet. Att ta sig igenom ljudvallen tar massa energi, och är svårt att göra med flygplan som har vad fransmännen kallar hög finesse. Därför är Mach 0,9 maximum. Faktum är att 747an är det flygplan som designats för högst hastighet – 1000 km/h – men flygs inte så snabbt, för att spara bränsle. Boeing 777 och Airbus A380 är gjorda för 900 km/h, vilket syns på deras mindre svepta vingar.

3. Ju kallare luft, desto bättre för bränsleeffektivitet. Därför är det bäst att man flyga i de lägre regionerna av stratosfären (10.000 meter, vid -55 grader); det blir inte nämnvärt kallare om man dubblar höjden. Bonus: Genom att flyga högt gör man sig mer eller mindre oberoende av väderförhållanden. Att flyga högt innebär dessutom en lägre luftdensitet, vilket i sin tur kräver en stora vingar, vilket även kan vara lämpligt för i nära marken, för att kunna lyfta snabbt.

4. Att flyga mycket högre än 10.000 meter kräver dock överdimensionerade vingar och motorer, utan fördelen med kallare luft. (Tänk Concorde.)

Med andra ord, atmosfärens temperaturmässiga ”sweet spot” för flygning är vid 10.000 meter, och luftens egenskaper medför dessutom att den optimala hastigheten är Mach 0.9. Givet mediets egenskaper är 747an – eller något liknande (som 777an, 787an, eller A380an) – optimalt.

Jönköping

Luften som flygmedium har alltså mycket specifika egenskaper – egenskaper med effekter som jag inte noterat tidigare. Exempelvis har jag inte tänkt på att 747or på långrutter måste stiga kontinuerligt. Minskad vikt, men samma vingstorlek, betyder mindre wing loading, vilket i sin tur betyder lägre hastighet. Genom att stiga upp i den tunnare luften kan hastigheten bibehållas. Boken avslutas enligt följande:

On a long intercontinental flight, say from Tokyo to Amsterdam, a Boeing 747-400 might start cruising at an altitude of 9.000 meters (30.000 feet) and a weight of 380 tons. Thirteen hours later, when it begins its decent toward Amsterdam over Berlin, its weight has decreased by one-third, to 250 tons. In the meantime, it has climbed to an altitude where the air density is also 66% of its initial value: 12.100 meters (40.000 feet). Each hour it must climb roughly 800 feet to compensate for the fuel burned. (185-186)

Mycket riktigt, mot slutet av flygningen Narita-Schiphol, någon halvtimme efter det att vi passerat Jönköping (se bilden ovan), ser flygdatan ut som följer:

747 performance

Tillbaka till filosofin. Har vi här lyckats ta oss ifrån relationismen? Hmm, nej, inte riktigt. För även om vi pratar om luftens eller atmosfärens ”egenskaper”, så är det ju relaterade till just flygningen, medelst diverse flygkroppar. (Däremot kan man säga att olika flygdesigners utforskar dessa egenskaper, i sitt experimenterande.) Detta är naturligtvis helt mitt eget fel: I någon mån är denna posts premiss en relationistisk sådan. Att vilja undersöka flygdonens samevolution med luftens ”affordances” tyder ju på viss relationism.

Dessutom kan jag inte låta bli att vilja tillägga att det finns en del ”virtuella” vinklar på Tennekes resonemang. Det är exempelvis frestande att direkt börja beskriva den konvergens som präglar flygdonens evolution i termer av attraktorer. Dessutom har han medvetet valt att inte diskutera mer ”komplexa” fenomen – inte minst olika former av turbulens – som mycket väl låter sig beskrivas i ”virtuella” termer. (Kom ihåg: I ”virtuella” phase space ser den kaosartade turbulensen ut som en donut.)

Vidare tycker jag fortfarande att diskussionen om flygning blir mest intressant när man börjar studera de olika ”kapaciteter” i luften som uppstår då luft i rörelse möter hav, berg, väderfenomen osv – se posten från 25e CCC om att hacka atmosfären.

Nåväl, vi kan göra nya objektorienterade försök framöver. Kanske kan vi då lyckas tänka objekt utan relationer. Risken finns bara att detta leder till ett rätt tråkigt fokus på ”enkla” objekt. (Har för mig att Latour gör en liknande invändning mot analytiska filosofer som undersöker just enkla objekt, istället för krångliga ”aktanter”.) OK – får väl återkomma till även detta.

Over and out.

*: Notera Deleuze läsning av Uexkull: För Deleuze blir Uexkull en biolog som räknar affekter hos olika biologiska entiteter. Därmed inte sagt att antalet affekter är allt: Fästingen har ju bara tre, men kan ändå uträtta en hel del med dessa. Poängen, enligt Deleuze, är hur som helst att vi ännu inte vet vad vår kropp är kapabel till, då den sätts samman med andra kroppar/entiteter.)

12 tankar kring ”747an och atmosfärens affordances

  1. chrisk

    mycket lyckat. hittade nät på Narita och bordar strax samma kärra. ska obsververa höjdmätaren först över kina sen jönköping (två områden som sitter ihop på många andra sätt).

    747an kan inte vara ett objekt, då den lika mycket innehåller atmosfärens egenskaper som egnenskaperna för aluminium och flygbränsle.

  2. Johan Normark

    Personligen har jag svårt att se flygplanet utan luften. Men det beror nog mest på våra beteckningar. Ordet flyg i flygplan är ju avgörande här. Planet på marken är ju samma objekt men alla dess egenskaper är ju inte aktiverade. Man hamnar mao i någon slags lingvistik likt förbannat trots både DeLandas och Harmans önskan om att komma bort från språket eller ett antropocentriskt perspektiv.

    Ett annat relaterat problem är det faktum att bara för att det finns ett substantiv så behöver det inte existera som ett reellt objekt. Jag hamnade i en sådan diskussion med Bryant när han försökte diskutera kultur som ett objekt (här har vi verkligen ett komplext ”objekt” som inte så lätt låter sig reduceras till en enkel definition): http://larvalsubjects.wordpress.com/2010/05/14/some-remarks-on-latour-mereology-and-actants/

    Översatt till flygplanet: det finns ett substantiv för flygplan som pekar på ett objekt men i själva verket kan det inte flyga utan luften. Objektet eller snarare assemblaget är därmed mer omfattande än substantivet.

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    chrisk: Ett tips, sitt inte uppe för länge och data ikväll, typ till två-tretiden… för oavsett vilket kommer du att vakna lite innan fem.

    Johan: Aha – mycket intressant att du redan kollat med prästen i the church of OOONT! Då kan man ju gå direkt tillbaka till Ordet. 😉

    Bägge två: Är alltså med er – jag har svårt att inte förstå 747an/flygplanet i relationella termer. Det intressanta är att jag gick in i skrivandet av posten med föresatsen att säga någonting om luftens/atmosfärens egenskaper – men inte lyckades, eftersom flygplansintresset fanns där som en ingång till luftens egenskaper. Återigen, högst Latourianskt – vi kan bara nå till det naturliga objektet via prylar (verktyg, metrologiska apparater osv.)

    Värst av allt: Jag känner mig gammal, gaggig och konservativ när denna fråga kommer på tal. Allt som återstår är en långsam nedstigning till landning. Jag har liksom passerat Jönköping, nått mina 11.500+ meter, och piloten har meddelat att det är downhill from now on.

  4. Marcus

    Jag börjar bakifrån, i kommentarfältet:

    Inte ens med prylar kan vi nå objektet, enligt ooo. Det har aldrig varit poängen. Vad vi mäter, registrerar, ser, hör etc är inte objektet utan en medierad verkan av det, medierad genom andra objekt. Verkliga objekt går aldrig att nå för någon eller något.

    Vi kan exempelvis mäta förändringar i lufttrycket (vågor av ökad och minskad densitet i gasbladningen) men detta är inte ljudet. Det är såsom ljudet förmedlar sig (och det kan förmedlas av annat än luft), men det vi hör kan inte reduceras till dessa vågor av molekylära rörelser. När vi studerar vågor i luftmediet försvinner ljudet från vår horisont… Och när vi studerar molekylerna i luften försvinner vågrörelsen, och när vi studerar molekylerna är det de fotoner de skickar ut, eller några andra energikvantpartiklar vi registerar med något mätverktyg, som vi studerar – aldrig molekylerna direkt, oförmedlat. Alla objekt på alla nivåer förmedlar sig med oss och alla andra objekt i världen, med stenar likaväl som primater, genom andra objekt.

    Sedan är det naturligtvis så att varje substantiv inte måste peka mot ett verkligt objekt. ooo tror verkligen inte på språklig representation! Det är samma som med perceptionen: Det vi uppfattar som objekt är inte nödvändigtvis verkliga objekt. Det går alltid hitta exempel där människor helt enkelt tar fel. Inte minst beror detta på att vi aldrig möter verkliga objekt direkt, utan bara sinnliga profiler av det. Men vad ooo vänder sig motär snarare den andra extrempositionen: Att vårt (och andra, såväl ”levande” som ”döda” objekts) upplevande av och mötande av världen i bitar och stycken är helt arbiträrt.

    Jag som sitter vid det, min hund som ligger under det och min dator som vilar på det relaterar alla till bordet här. Inte till samma sinnliga profil av bordet, för det kan uppenbarligen förmedla sig på många olika sätt och vi har alla olika sinnen (i bredast tänkbara bemärkelse) för att uppfatta dessa olika förmedlingar. Och naturligtvis är ”bord” bara ett smeknamn som jag och ni använder för det, för att vi överhuvudtaget ska kunna tala om det. Och dess användning som bord (en mänskligt påhittad kategori av objekt, snarare än det bordet där), är också en sak helt och hållet mellan oss. Men bakom allt detta: Jag, hunden och datorn hänför alla våra radikalt olika uppfattningar av bordet till ett objekt; alla färger och former, känslan av att ta på ytan, hårdheten etc, tillhör ett objekt, vars existens vi enbart kan bli varse på just det sättet. Genom att alla kvaliteter och kapaciteter som hela tiden varierar och beror på perspektiv och betraktare trots allt alltid tillhör något, ett objekt där bakom som finns för oss alla tre (eftersom det existerar oberoende av oss och våra uppfattningar av det).

    I grund och botten är problemet med relationismen att om det är nätverket som konfigurerar aktören, så är det ju faktiskt ingen aktör. Hur skulle det kunna vara det? Själva metoden, att följa en aktörs upprättande av olika allianser etc, fungerar, men inte för att den förklarar världens grundläggande mekanismer, utan endast som ett sätt att beskriva ett redan fullbordat faktum. När dessa allianser faktiskt konstrueras är det mellan redan fullt existerande aktörer, som var och en med en egen självständig förmåga att affektera och affekteras. Det är utbytet av affekter vi ser, inte konigurerandet av aktörer.

    Men vi bör då alltså mycket riktigt tänka oss att varje objekt, varje levande organism men även en sten eller ett dammkorn, har sin umwelt, sin unika förmåga att affekteras, att registrera omvärlden. Men detta är ju just precis ett argument för att varje objekt är sitt eget universum, som medierar verkan via andra objekt och nås av omvärlden på samma omvägar.

    Det finns många saker och missuppfattningar kvar att ta upp, men jag nöjer mig här just nu… 🙂 ooo is on!

  5. Kalle P Inläggsförfattare

    Ah – tackar – men what is the point of studiet av objektet, i dess omedierade/orelaterade form, om det alltid undslipper oss/är som ett svart hål (som Harman pratar om)? Varför söka efter Ljudet, om vi aldrig når dess, well Essens? (Sorry, den var ful. 😉 ) Dessutom, more importantly: Vad kan vi göra med detta?

  6. Kalle P Inläggsförfattare

    PS2. För övrigt heter det – från och med KIM fÃœnf – inte OOO längre, utan XO.

    /KP xoxo

  7. Johan Normark

    Vad jag förstått så inkluderar dock Bryant någon slags virtualitet i sin version av OOO vilket Harman anser vara överflödigt. Enligt honom själv är likheterna stora mellan hans ontologi och DeLandas men det du (Marcus) skriver är främst Harmans idéer, eller?

  8. Marcus

    Johan: Jo, det är främst Harman jag talar utifrån, åtminstone till terminologin. Samtidigt tror jag att Bryant skriver under på det mesta här. Det är basic ooo, liksom. Men två saker: 1. Harman menar att DeLanda tveklöst har blivit en objekt-orienterad filosof, i och med ”A New Philosophy…” och också Harman känner stort släktskap med DeLanda. 2. Deleuzes stil personifierar ju lite allt som Harman avskyr inom den kontinentala filosofin, så jag vore inte direkt förvånad om Harman inte alls har läst Deleuze first-hand. Jag har så här långt också bara sett Harman dissa Deleuze-läsningar, och i övrigt endast sagt att ”the jury is still out on Deleuze”…

    En sak med kritiken av det virtuella är nämligen, i min mening, att Harman egentligen vänder sig mot Bergsons uppfattning av virtualitet (Bergson har Harman bevisligen läst och blivit djupt influerad av) – som ju Deleuze gör några helt centrala korrigeringar av: För Bergson består det virtuella av potentiella tillblivelser som realiseras i utvecklingen av världen, medan det virtuella för Deleuze består av potentialiteter (mer som krafter, ”potenser”) som aktualiseras, men i varje givet ögonblick är fullt och fast realiserade.

    Harman kritiserar alltså föreställningen att det finns en särskild dimension för objektens ännu ej realiserade tillstånd. Det är en kritik jag också ansluter mig till, men för att jag är deleuzian och inte bergsonist. Det enda som krävs för att kringgå Harmans ontologiska kritik av det virtuella är då att säga att varje objekt har en egen, i sig själv inneboende förmåga att uttrycka sig på mängder av olika sätt (och därmed vara en aktör i ordets egentliga betydelse!), och att denna förmåga är fullt definierad i varje givet ögonblick även om alla dess uttryck inte är det. För DeLanda och Bryant är ju också fasrummet endast ett sätt att antyda existensen av det virtuella, inte en representativ bild av det…

    Detta missförstånd är åtminstone min hunch. Det hela lär bli tydligare när Harman levererar sin utlovade kritik av Bryants ännu outgivna ”Democracy of Objects”.

  9. Marcus

    Kalle: Det här ska vi utveckla vid tillfälle, men helt kort vill jag säga att för det första kommer implikationerna av ooo att bli tydligare med tiden, det är alltjämt bara början på en rörelse vi har sett. För det andra tror jag att ooo paradoxalt nog fokuserar oss just på relationerna mer än på objekten. Om relationism och perspektivism etc försöker förklara (bort) objekt (ett ytterst fåfängt projekt om nu inte ens den objekt-orienterade ontologin tror att objekten kan förklaras), försöker objekt-orienterad ontologi att precisera relationerna – hur de är möjliga, under vilka omständigheter, varur de stammar och så vidare ända till den mycket centrala frågorna: Vad består relationer av? Vad ger relationer upphov till? (De består av objekt och ger upphov till nya objekt av alla storlekar och sorter.)

    Jag gillar xo! Monkis uttydning av x:et är guld, men jag gillar det också eftersom Harmans objekt är en geviert, en fourfold, fyrfald – det vill säga en slags fyrfältare med två korslagda axlar som representerar spänningen i de fyra poler som objektet är fundamentalt splittrat mellan.

    (Och jo, jag antog att Jönköping-reffen var riktad till mig, men tänkte låta det vara underförstått. Nu har du gått och förstört hela vårt hemliga samförstånd genom att stava ut det!)

  10. Kalle P Inläggsförfattare

    macdeleuzian: Angående det sista, om Jönköping – jag jobbar inte hemliga samförstånd, vet inte vad jag skall göra med dem. Jag är ett barn av vår tid, vet rien om att bygga meningsfulla vänskapsrelationer, och jobbar snarare narcissism; det viktiga är hur vår relation ser ut från ett perspektiv som inte är mitt/ditt. 😉

    Skämt åsido – säger XO någonting om subjektivitet och psyko?

  11. Marcus

    Levi Bryant har nog mycket att säga om psyko. Han är ju fd praktiserande lacansk psykoanalytiker och har skrivit en hel del om sådant på bloggen…

    Frågan är vad du menar med subjektivitet här? En konsekvens av ooo (umwelt-tanken i förlängningen) är att varje objekt är ett subjekt (vilket i förbigående sagt är en av anledningarna till att Harman vill fortsätta tala om just ”objekt”, trots alla missförstånd ordvalet inbjuder till: Det är inte subjekt-objekt-relationen som ska utplånas till förmån för ett allmänt utsmetat kvasi-subjekt, utan människans monopol på att ha subjekt-objekt-relationer). En annan konsekvens är att subjektet aldrig kan reduceras till en funktion av utifrån kommande relationer, makter, krafter, allianser. Subjektet innehåller redan villkoren för hur det översätter sådana relationer till något som gör skillnad för det, som förändrar det.

Kommentarer inaktiverade.