Kapitalismen som vänsterns moderna myt

Vänstern talar alltmer om social ekonomi som en alternativ ekonomisk vision. Dessvärre är vänsterns verklighetsuppfattning baserad på tron att Kapitalismens naturlagar omöjliggör framväxten av ekonomiska alternativ. Tron på denna myt gör vänstern till en konservativ kraft som bidrar till att alternativa ekonomiska lösningar förblir perifera fenomen. En radikal vänster måste därför tänka om kring Kapitalismen. Feminismen visar oss hur. 

Ursprungligen publicerad av Vägval Vänster. 

I flera års tid har jag företrätt idén om en pluralistisk ekonomi, där flera ekonomiska former kan samexistera. Embryon till en sådan finns redan representerade i vår ekonomi. Det finns goda exempel på hur medborgare själva tagit över driften av offentliga tjänster – som i västerbottniska Jörn, där en icke-vinstutdelande, medborgarägd vårdcentral levererar vården. Det finns även goda exempel på hur social sammanhållning och nya former av sysselsättning genereras genom socialt entreprenörskap – två göteborgska exempel är gatutidningen Faktum, samt de initiativ för lokal sysselsättning som skapats av Gårdstensbostäder.

Vidare ser vi hur demokratiskt medinflytande över näringslivet kan skapas genom att civilsamhällesorganisationer samverkar alltmer med näringslivet – så kallade ”nya sociala partnerskap”. Slutligen ser vi hur entreprenörer nu startar företag med syftet att uppnå politisk förändring. Notera exempelvis göteborgsbaserade Dem Collective, som genom sitt entreprenörskap i Sri Lanka vill visa att det visst går att skapa goda arbetsförhållanden i utvecklingsekonomier.

Under de år jag jobbat med denna vision har jag mötts av viss entusiasm, inte minst från företrädare för Vägval Vänster. Jag har även mötts av skepsis, exempelvis från nyliberala fundamentalister på Timbro och från Sveriges konservativa ”liberaler”. Det mest grundmurade motståndet kommer dock från den etablerade vänstern. Detta motstånd springer ur en tvåhundraårig modernistisk tro på Kapitalismen – ett totaliserande system vars obändiga naturlagar styr alla samhälleliga processer.

Den troende vänstern är inkonsekvent
Inom den svenska vänstern talas det om två strukturer – Kapitalismen och patriarkatet. Vänsterpartister talar gärna om hur dessa strukturer flyter samman. I tanken brukar dock vänstern separera de båda strukturerna – de båda strukturerna analyseras på diametralt motsatta vis.

I enlighet med samtida feministteori vet vänstern att genusordningen måste ”subverteras” (förvrängas, undermineras) genom en mångfald av decentraliserade initiativ. Dagens feminister pekar på hur tidiga särartsfeministiska teorier om Kvinnan med stort K gjorde mer skada än nytta – de spädde på förutfattade meningar om manligt och kvinnligt. Feminister insåg att ”naturaliserade” och ”essensialistiska” tankegångar – att Kvinnor av naturen, i sin essens, är skiljer sig på ett visst sätt från Män – har samma inverkan på patriarkatet som rasbiologi har på rasistiska strukturer. Inom vänstern finns nu ett konsensus kring att könsskillnader inte bör ses som naturligt bestämda, utan som en myt med högst verkliga samhälleliga utfall. Denna myt upprätthålls just av tilltron till naturalistiska och essensialistiska teorier om kön.

Enligt samtida feminism uppnås politisk förändring genom att vi, på tusentals ställen, på tusentals sätt subverterar patriarkala strukturer genom att lyfta fram det som inte passar in i den naturalistiska synen på kön. Den queerteori som nu blivit allmängods (tankesättet figurerar i böcker, tidningar, tidskrifter, på teaterscener och teven, inom universitetskurser etc.) har som främsta imperativ att framhäva det avvikande – det som inte passar in i schablonartade kategoriseringar av Man/Kvinna, Manligt/Kvinnligt, Hetero/Homo osv. Omvänt måste schablonartade kategoriseringar, samt naturalistiska och essensialistiska förklaringssätt regelrätt bemötas och bekämpas. Det är därför uttalanden om Kvinnans natur alltid skapar så hätska replikväxlingar.

När vänstern så skall analysera Kapitalismen gör man precis tvärtom. Alla fenomen i ekonomi och samhälle som avviker från Kapitalets naturlagar – exempelvis Jörns vårdcentral, Nya Sociala Parnerskap, gatutidningen Faktum och Dem Collective – ses som undantag som bekräftar regeln. Vänstern väljer i regel att diskvalificera den sprängkraft som ”queera” ekonomiska företeelser representerar, eftersom man anser att de förr eller senare måste underordnas Kapitalismens naturlagar.

Med andra ord är den vänster som tror på myten om Kapitalismen inkonsekvent. Den konservativa och nyliberala högern är konsekvent i sin essensialism och naturalism: SvD-skribenten Maria Abrahamssons krönikor om relationen mellan Kvinnors intelligens och bröststorlek är intellektuellt kompatibel med Timbros syn på den nyliberala Marknadens naturlagar. Vänstern, å andra sidan, gör godtyckliga språng mellan naturalistiska och social-konstruktivistiska analyser, mellan essensialism och anti-essensialism. Kanske beror det på en arbetsdelning – äldre Marxister analyserar ekonomin, medan yngre feminister analyserar könsstrukturer – vad vet jag?

Jag menar inte att vi måste kasta ut alla klassanalyser och kritik av storföretags agerande. Självklart måste vi kunna studera mönster i ekonomin (framförallt på global nivå), men vi får aldrig låta dessa cementeras till orubbliga naturlagar. Återigen måste vi lära oss av feministiska tänkare, exempelvis Nina Björk som i Under Det Rosa Täcket skriver om ”en dans på feminismens spända lina”. Oavsett om det gäller ekonomin eller genusordningen måste vi gå en balansgång mellan att se strukturer, och att agera som om de inte fanns där. Problemet nu är att är alltför många som ser strukturer, och alltför få som verkligen agerar på ett sätt som subverterar dessa strukturer. Dessutom: De som faktiskt skapar ekonomiska alternativ motarbetas av de vänstermänniskor som tror på Kapitalismens naturlagar. Den troende vänsterns ideologiska spärrar utmynnar i ett högst påtagligt motstånd mot alternativa ekonomiska lösningar.

Den troende vänstern är konservativ
Jag kan nämna flera praktiska exempel på hur vänstern konserverar dagens ekonomiska system. Först och främst märker man vänsterns konservatism hos vänsterns makthavare. Under ett samtal med en av Göteborgs starka socialdemokratiska män fick jag höra att social ekonomi är trams: ”Economic man – så är det bara!” Den eminenta sossen från Göteborg menade att människan har en inneboende girighet, och att Kapitalets intressen är alldeles för starka att sätta sig upp mot. Inte konstigt då att så lite görs för att stödja sociala entreprenörer i Göteborg. En annan grå eminens, denna gång inom den stockholmska socialdemokratin, har klappat mig på huvudet och försökt få mig att förstå att företag ju har en ”inneboende drift” att växa – alltså är tanken om socialt företagande suspekt.

Jag kan förstå deras misstro: De goda socialdemokraterna har ju ägnat hela sina liv åt att tämja det Kapitalistiska monster som jag nu hävdar är en myt. Istället för att häda borde ju jag vara tacksam för deras insatser. Visst – men detta betyder i så fall att socialdemokratin blivit ärkekonservativ: Deras samhällsmodell har sin främsta styrka i att den vuxit fram under lång tid; förändring kan inte leda till förbättring, utan endast till förfall.

Gråsossarnas tro på Kapitalismen som naturlagsbundet system finns dock även bland vänsterns unga, mer radikala opinionsbildare. Dessa talar storögt om Marxismens järnlagar som ”Sanningen”, och skriver böcker om spöket Kapitalet som har ett finger med i alla samhälleliga skeenden. Kulturskribenterna jublar – det är ju så betryggande att det fortfarande finns riktiga Samhällsteoretiker som kan upptäcka de där samhälleliga naturlagarna som vanliga människor inte förstår att de är förtryckta av.

Konservatismen märks även bland vänsterns lokala aktivister. När debatten kring nedläggningarna av vårdcentraler i Göteborg rasade som bäst förra våren hade jag just arbetat med den medarbetarägda vårdcentralen i Jörn. Som jag såg det fanns det då ett gyllene tillfälle att även i Göteborg ”återta” någon eller några av de av landstinget nedlagda vårdcentralerna: Det fanns ett folkligt engagemang, en fungerande driftsmodell, och landstingspolitiker som sannolikt varit medgörliga för att få en lösning till stånd.

När så Göteborgs Sociala Forum skulle debattera offentliga sektorn ville sjukvårdsaktivisterna inte släppa in någon diskussion kring ekonomiska alternativ. När Göteborgs Fria Tidning bad om ett utlåtande om Jörn-modellen, sades det att man inte ville föra ett ”tvåfrontskrig”. Man ville helt enkelt inte låta det bli känt att alternativa ekonomiska lösningar faktiskt är möjliga. Således handlade aktivismen kring vårdcentralerna inte alls om möjligheterna att få ha vårdcentralerna kvar, utan om vänsterns konservatism: Att hålla kvar i det som var i en tid då förändring oundvikligen innebär mer Kapitalism. De aktivister som sade sig företräda medborgare utan vårdcentraler, framstod snarare som företrädare för en statssocialistisk eller kommunistisk ideologi utan kreativa lösningar.

Den svenska vänsterns undergivenhet inför Kapitalismens naturlagar är som mest nedslående då den drabbar de eldsjälar som redan engagerat sig i att skapa ekonomiska alternativ. Detta gäller exempelvis de initiativ som skapats i Bergsjön och Gunnared (inom ramen för Göteborgs Storstadssatsning) för att minska social utslagning. Några av dessa eldsjälar har motarbetats av fackföreningsrörelsen, andra har mötts av en vägg av ignorans från vänsterns kommunalpolitiker och tjänstemän. Ett annat exempel är de medborgare runt om i landet som försöker återta sina vårdcentraler och möts av en centralistisk vårdapparat som hellre stödjer de stora vinstutdelande vårdföretagen än ger möjligheter för lokala, medborgarägda alternativ.

Med andra ord: De aktörer som praktiskt arbetar med att subvertera ekonomin och driva den mot pluralism motarbetas systematiskt, eftersom vänsterns samlade krafter krampaktigt håller fast i tron på myten om Kapitalismen.

Nästa kamp
För att stödja dessa aktivister, och för den övergripande visionen om en pluralistisk ekonomi, krävs det därför en ny politisk kamp. Vi måste börja lyfta fram – inte diskvalificera – alla de initiativ som inte passar in i gammelvänsterns doktrin kring Kapitalets logik. Vänsterns strategi kan inte längre hängas upp på revolution eller statlig reglering. Låt oss tala sluta tala om ekonomins naturlagar, låt oss istället bygga nya idéer och tankesätt utifrån alla de ”queera” verksamheter som faktiskt existerar. Det är ute i verkligheten bland eldsjälarna och praktikerna – inte inne i 1800-talets trossatser – som vägen mot en alternativ ekonomi börjar.

I denna kamp kan Vägval Vänster-anhängare, sociala entreprenörer, miljöpartister, civilsamhällesaktörer, akademiker och intellektuella, samt kanske även vissa centerpartister och kristdemokrater (!) enas. Framför oss väntar inte kampen mot Kapitalismen, utan kampen mot den moderna myten om Kapitalismen.

3 tankar kring ”Kapitalismen som vänsterns moderna myt

  1. hossi

    Företag med politiska mål, det låter nästan som ett litet hack i uppdelningen (kapitalistiska)företag – politik.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej hossi,

    ja – jag vill gärna se det som ett ekonomi-hack att använda företagsformen som ett sätt att bygga om i hur ekonomin fungerar. I själva verket skulle man ju kunna säga att TPB var/är ett sådant hack. Har även skrivit om Muhammad Yunus och Grameen Bank som ett sådant hack.

    Sedan finns det ju alltid de som menar att detta kan vara en del av Kapitalismen, såsom den uttrycker sig idag. Företag försöker vara – och talar kanske ännu oftare om att vara – lite ”revolutionära”. Se exempel posten om Johan Lindebergs sommarprat i p1.

    Jag ser poängen i båda synsätten, men tror trots allt – rent politiskt – på försöken att bygga nya ekonomiska logiker om man nu vill förändra ekonomin… och förr eller senare kommer något nytt växa fram… lite som Eugene Holland pratade om på Deleuzekonferensen i Köln häromsistens.

  3. Pingback: Att flytta gränserna för det politiskt möjliga « strötankar och sentenser

Kommentarer inaktiverade.