“Den skapande fantasien är den obesvärade sorglösheten, och i sin obegränsade mottaglighet är den ock generöst givande”: En introduktion till Bror Gadelius Skapande fantasi och sjuka skalder.

Copyriot skrev häromdagen om “Talang, snille och skaplighet“, och refererade då till en nygammal bekantskap, nämligen Överläkare Bror Gadelius vid Stockholms Hospital. Posten ifråga har föranlett mig att äntligen titta igenom den text som Rasmus refererar till, Skapande fantasi och sjuka skalder. Som Gadelius själv skulle säga - Copyriot-posten är ett uttryck för en tankerörelse, vilken därefter propagerats i min hjärna av den “säkra lilla motor” som kallas “intresse”, och nu återigen fångats i dess framfart (i form av en egen bloggpost).

Häromsistens konstaterade vi att Gadelius var barn av sin tid, och att det finns en del mörka partier i hans texter. Icke desto mindre tror jag att hans bok om “skapande fantasi” kan öppna upp för en kritik av musikindustrins beskrivning av talang och kreativitet. “Musikindustrialistiskan” dras ju, som Rasmus skriver, med en del problem, exempelvis

den begreppsliga slagsida där musik i första hand framställs som en beständig slutprodukt.

Som vi skall se kan Gadelius även läsas som en kritik av föreställningen att

snillets andliga begåvning [är] “överskridande, ursprunglig och egenartad”

—

När vi senast diskuterade Gadelius var det i anslutning till småskriften Massornas själsliv och andlig smitta (1912). Jag diskuterade då främst “massornas själsliv”, och inte “andlig smitta”. Låt oss kort konstatera att den senare texten är främst intresserad av besynnerliga, smittsamma suggestionsfenomen, såsom “danssjukan”:

Dennna nervösa sjuklighet tog sig bland annat uttryck i en rad egendomliga epidemier, som alla utmärkte sig aven obetvinglig lust att dansa och hoppa, och över huvud yttrade sig i häftiga rörelser. då och då stegrade till konvulsioner. Genom en samtidig benägenhet för efterapning spred sig denna danssjuka med stor häftighet bland folket. (28-29)

Dessa fenomen har länge gäckat läkare och psykologer, se Leon Chartok och Isabelle Stengers A critique of psychoanalytic reason, som också beskriver hur psykologin formats i relation till trixandet med den “farliga” suggestionen och hypnosen, i såväl Mesmers som Charcots regi.

I Skapande fantasi (1927) är Gadelius också intresserad av omedvetna - framförallt ofrivilliga - processer som är mer eller mindre sociala. Här sätter han dock samman dessa med skapandet. Detta uppstår ur de tankar och föreställningar som virvlar runt i samhälle och sinnen. I våra hjärnor är detta en ofrivillig process, som pågår i vårt omedvetna. Gadelius sätter alltså fokus på hur tanken lever genom oss - inte hur mänskliga subjekt (genier) skapar tankar ur intet. Vi kan alltså se honom som en memetiker, som hävdar att mänskliga subjekt närmast är “offer” eller “bärare” av idéer.

I skapandet ställs alltså den omedvetna “ingivelsen” (uppkommet ur mötet av tankar) mot den medvetna “eftertanken” (som sållar ut eller censurerar bort de mest aparta tankefigurerna). De “sjuka skalder” som bokens titel skvallrar om är de personer - exemplifierade av Tegnér och Fröding - som graviterar mot att låta ingivelsen ta över deras liv, på bekostnad av deras mentala hälsa.

Det är uppenbart att Gadelius även här är barn av sin tid - han är intresserad av det omedvetna, som alltmer började undersökas under de första årtiondena av 1900-talet (inspiration kommer från såväl Bergson/James som Freud). Det är just denna manöver - fokuset på skapandets omedvetna karaktär - som gör att Gadelius kan förklara varför vi dragits med ett skaparideal som bygger på transcendens. Skapelseakten har inte alls, menar han, någonting gudomligt i sig - den är fullt mänsklig. Det är det faktum att ingivelsen är omedveten som får oss att tro att den kommer från  “någonting bortom oss”.

—

Om någon av er orkar läsa vidare - här finns min närläsning av den första delen (”Till ingivelsens psykologi”) av boken.