Sprang på en fin podcast från LSE.
Uppenbarligen har man vid lärosätet mellan Holborn och Temple funnit det lämpligt att hylla Richard Sennett för hans intellektuella gärning – och därmed samlat ett ”all star”-gäng som kommenterar olika aspekter av densamma. Poddkastet är 84 minuter långt, men ni som vill spara tid kan med fördel lyssna på:
- Tony Giddens påannonsering av eventet. Charmigt, roligt, och levererat med klädsam självdistans. Härligt att höra honom i samma kapacitet som för några år sedan, då han var skolans rektor, samt allas vår samhällsvetenskapliga lekpappa. Bless him.
- Bruno Latours prat, hoppa fram till ca 40 minuter in i pratet. Förutom en väldigt fransk diss av David Cameron (som Giddens självklart hakar på), så sägs det en hel del fiffigt – inte minst om den där lärdomen från Mary Shelleys Frankenstein.
- Samme sociologs slutkläm, drygt 80 min in i pratet, efter att ha kommenterat någon fråga från publiken: ”I am not sure I understood your question… but I answered it.”
Ni som har lite mer tid kan med fördel lyssna igenom hela diskussionen, där även Judy Wajcman och Craig Calhoun förklarar varför Sennett är läsvärd. Inte minst säger Calhoun en del fina grejer om att Sennett faktiskt tar skrivarhantverket på allvar.
Kul! Ska lyssna på. Har själv bara läst när karraktären krackelerar som är intressant, men väldigt tunn metodologiskt. Vilket gör mig lite tveksam över slutsatserna som dras… själv då, läst någonting?
Jag har läst samma bok, och tittat lite i några av de andra. Just hans metodologi är – i mitt tycke – det intressanta; etnografi möter skönlitterär framställning.
Som Tony G säger i poddkastet ledde Sennett en avdelning på NYU som gjorde mycket för att hålla litteratur-fanan högt, även i relation till samhällsvetenskapen. Detta är alltjämt en viktig del i hans arbete. (Gick själv en kurs för honom på LSE, som handlade just om berättandet inom samhällsvetenskapen.)
Ett fin text som handlar om hur han arbetar, och inte minst hur han generaliserar, är How I write: Sociology as literature. (Har nämnt den tidigare här på bloggen; använder den som litteratur på min doktorandkurs i avancerad kvalitativ metod på Chalmers.) Det är en föreläsning om vilka influenser han har, om poängerna med att skriva väl – och hur han omvandlar intervjuer till en välflytande text. Han drar till med en musikmetafor – hans skrivförsök, hans ”essä”, är som en repetition, där alla intervjuade röster utgör en orkester. (Ingen av stämmorna/instrumenten får kännas dissonant – i så fall är det en dålig generalisering. Typ.)
Så – jag gillar’t! Fler borde försöka skriva ”sociologi som (skön)litteratur”. Fast det kanske kräver att man kan skriva; att man har stil, ett visst anslag. (Jakob Wenzer är ett bra exempel.) Och antagligen är det bra att läsa mycket skönlitteratur.
Fast samtidigt är det nog bara att köra på… och bara öva. I The Craftsman gör ju Sennett en stor grej av att det krävs tre timmars övning varje dag i tio år för att kunna bemästra ett hantverk. Samma sak gäller skrivandet. Från How I write: