Vi måste hacka det Frankensteinska natur-kulturella monstret.

Imorse pratade jag uthållig utveckling med den samlade personalen på HDK. Som inledande exempel körde jag en jämförelse mellan Tony Blairs Davos-prat om klimatfrågan (2005) och Winston Churchills ”Zurich-tal” om behovet av ett United States of Europe (1946).

Skillnaden mellan de båda talen är påtaglig: Blair uppehåller sig kring fakticiteten i klimatfrågan, och vinner då samtycke men skapar samtidigt en apati kring alternativa framtider. Churchill, å sin sida, skapar med storvulna ord passion kring varför det krigshärjade Europa måste enas. Lyssna gärna (slutet av ljudfilen) på Churchill när han konstaterar:

I must give you warning, time may be short. At present there is a breathing space. The cannons have ceased firing. The fighting has stopped. But the dangers have not stopped. If we are to form a United States of Europe, or whatever name it may take, we must begin now. …

Our constant aim must be to build and fortify the United Nations Organisation. Under and within that world concept we must re-create the European family in a regional structure called, it may be, the United States of Europe, and the first practical step will be to form a Council of Europe. If at first all the States of Europe are not willing or able to join a union we must nevertheless proceed to assemble and combine those who will and who can. …

Therefore I say to you ”Let Europe arise!”

Vad hade hänt om Blair hade talat om klimatfrågan på samma vis? Finns det en risk att fokuseringen på Naturens obändighet och gränser (avseende klimatfrågan) verkar anti-politiserande; att den får oss att passiviseras istället för att passioneras?

Detta tankeexperiment är inte mitt, utan är hämtat från Nordhaus och Shellenbergers bok Break Through: From the Death of Environmentalism to the Politics of Possibility. (Se utdrag.) I denna text från 2007, omskriven av Wired, ger sig författarna på vad det upplever vara ett överdrivet fokus på de gränser för utveckling och tillväxt som tidigare framhävts av miljörörelsen. Detta är inte, menar de, en tid att bromsa – för att undvika klimatkriser måste vi gasa på i utvecklingen av nya teknologier. ”Postenvironmentalism” etiketterar de sin hållning.

Turligt nog har Bruno Latour publicerat en bra text om boken. Han skriver:

If I were to summarize the thrust of the book, I”™d say that the authors try to overcome the tragic consequences of bringing Nature into politics: in the name of indisputable facts portraying a bleak future for the human race, Green politics has succeeded in depoliticizing political passions to the point of leaving citizens nothing but gloomy asceticism, a terror for trespassing over Nature and a diffidence toward industry, innovation, technology, and science. Everything happens as if Green politics had frozen politics solid.

Denna nedfrysning av miljöfrågan är förståelig utifrån Latours tidigare arbete inom vetenskapssociologin. Den moderna självbild som han skriver om i We Have Never Been Modern (1993) och Pandoras Hope (1999) bygger på en separation av Natur och kultur, icke-människor och människor, objekt och subjekt. Den moderna vetenskapen blev det vapen med vilket vi började separera objektiva fakta med subjektiva uppfattningar. Enligt Latour är alltså modernitet den era då vi började följa

a very peculiar idea … which may be summarized in one sentence: ”Tomorrow, we will be able to separate more accurately what the world is really like from the subjective illusions we used to entertain about it.”

Problemet är dock att vi aldrig lyckats uppnå denna separation: Den moderna världen hänger samman just för att vi alltmer bygger samman objekt och subjekt, icke-människor och människor, Natur och kultur. Detta sker dock endast inofficiellt – vi lyckas alltid titta åt ett annat håll när vi skapar dessa ”hybrider”.

Latour har därför pratat om hur icke-mänskliga ”objekt” kan vara aktörer (så kallade ”aktanter”), vilka påverkar den politik som vi (enligt den moderna självbilden) endast har att göra med människors förehavanden. Vår förståelse av tillvaron, och av politiken, förändras om vi släpper modernitetens berättelse om sig själv – och därmed avskaffar den ”apartheid” som uppstått mellan Natur och kultur.

Givet allt detta kan man tänka sig att Latour följt klimatdebatten med yttersta intresse: När tidigare har människans samvaro med icke-människor – när tidigare har symmetrin mellan människor och icke-människor – varit mer påtaglig? Det borde ju vara upplagt för en ett nedbrytande av separationen mellan objekt och subjekt. Så har dock icke skett, utan

instead of deciding that the great narrative of modernism [Människans frigörelse från Naturen] had always resulted in another history altogether [Människans existens blir alltmer inflikad i Naturen], the spirit of the age decided to interpret the dissonance as a contradiction between good that had turned bad, and began to exclaim in quasi-apocalyptic terms: ”We were wrong all along, let”™s turn our back to progress, limit ourselves and return to our narrow human confines, leaving the nonhumans alone in as pristine a nature as possible, mea culpa, mea maxima culpa”¦.” See the paradox? Just when the human and nonhuman associations are finally coming to the center of our consciousness, are beginning to be shaped in our political arenas, are triggering our most personal and deepest emotions, this is when a new apartheid is declared: leave nonhumans alone and let the humans retreat…

Så, Latour ser uppkomsten av en ”post-miljörörelse” enligt följande termer: Miljörörelsen har tidigare framhävt Naturens gränser, och slutit sig till att det bästa är att samla Människosläktet för en total reträtt från densamma. I själva verket borde vi göra det motsatta. Klimatfrågan har gjort det smärtsamt påtagligt för oss: Vi – och allt vi står för, såsom städer och teknologier – är naturen. Vi kan inte retirera från naturen. Vi måste in i den.

Detta illustreras fint av Latours referens till Mary Shelleys novell om Dr Frankensteins monster: Doktorns synd var inte att han alls skapade monstret, utan att han övergav det – att han inte byggde vidare på något som hade kunnat bli vackert. Om vi människor behöver sona några brott så är det inte för att vi skapat teknologier – det är för att vi inte tillräckligt älskat de teknologier som vi frambringat.

Alltså: Även de gröna kan lära sig något av hackers. Den så-kallade post-miljörörelsen är 99-tänk, applicerat på det monstruösa virrvarr av människor och icke-människor som vi kallar natur-kultur.