Det är elfte september och jag borde försöka skriva ned lite minnen från den dagen, men det känns mer intressant att anteckna något om en av alla de saker som gick i kras då.
För något år sedan, när pandemin hållit på ett kort tag (men alla redan var uttråkade; languishing), skrev jag om det suspenderade tillståndet. Känslan av att dingla, väntan på en upplösning som aldrig infinner sig.
Roligt nog har Glänta producerat en serie filmer, i vilka textförfattarna introducerar sina bidrag till specialnumret om teoretiska verktyg. Här är min lilla film:
Min essä i senaste Glänta finns nu publicerad på engelska – se Eurozine.
Som sagt – vad är det att leva i en tid som inte graviterar mot en grundton? Hann inte svara på frågan häromdagen.
Hur leva i en tid som inte graviterar mot en grundton?
Något om min Jay Z-Geijer-mashup.