Mer input i diskussionen om att beskriva samhället nerifrån-och-upp: Här är min rapport från Bruno Latours föreläsning på LSE.

Jag har ju tjatat en hel del om DeLandas ’social ontology’ på senare år, som bland annat bygger på att beskriva hur entiteter (företag, städer, människor, stater) skall beskrivas nerifrån-och-upp, som resultat av morfogenetiska processer. Helheter med sammanhållna egenskaper uppstår då olika komponenter ‘pluggas-in’ i den sammansatta/sammansättande strukturen (the assemblage, l’agencement). Varje sammansatt helhet kan sedan fungera som ‘råmaterial’ en annan sammansatt helhet, som existerar i en större rumslig eller tidsmässig skala. Världen är alltså en ask-i-ask-struktur av assemblages.

Latour är inne på samma tänk, men når dit via Gabriel Tarde (som jag skrivit om här) – och det var detta som den gamle vinaristokraten pratade om häromsistens på LSE (ladda ner podcast här).

Bruno Latour speaking at the LSE 

Titeln var ‘Another European tradition’ – en anspelning på att Tarde är den ‘glömda’ samhällsteoretikern, vars tankar utkonkurrerades av hans egen student, Emile Durkheim. Nu, genom framväxten av ett nytt ‘datascape’ – en värld är alla (mänskliga) relationer loggas och lagras (tänk Facebook eller bloggosfären) – är Tarde högst relevant igen.

Durkheim sägs ofta vara sociologins fader, och det var delvis på grund av honom som vi hamnat i ändlösa diskussioner om structure och agency (samhällsstrukturen och individen) – hur de relaterar till varandra, vilken som dominerar över den andra osv. Tarde köpte aldrig sin students uppdelning – Latour menar att de företrädde helt oförenliga ’socio-spaces’: Durkheim uppehöll sig länge om distinktionen mellan det aggregerade och det individuella; Tarde saknade helt intresse för koncepten ‘kollektivet’/’samhället’ och ‘individ’ (eller åtminstone deras separation).

Detta kanske inte är så fantastiskt speciellt – många har ju försökt lösa structure-agency-dilemmat genom att säga att de är ’samma sak’, eller ‘olika sidor av samma mynt’. (Sen finns det ju andra, som Gunnar Falkemark nu senast på min presentation på seminariet för politisk teori, mycket besämt menar att det inte är ett dilemma – att det är en uppdelning man måste acceptera.) Det som gör Tarde speciell är att han utarbetade ett sätt att tänka kring detta, relativt tidigt.

Latour pratade en del om Social Laws (’a verri sträändje book’ enligt Latour, finns som PDF online), där Tarde pratar om en paradox: I vår sociala verklighet ser vi att vi omges, och påverkas av en samling ‘he’s and she’s’ – det är exemplvis via dessa som vi sprider idéer och normer. Samtidigt talar vi om ’samhället’ eller ‘det sociala’ som ett kollektivt, oidentifierat ‘they’.

Beneath the indefinite they, however carefully we search, we never find anything but a certain number of he’s and she’s which, as they have increased in number, have become mingled together and confused. (sida 25)

Tarde fantiserade därför om en metodologi, någon form av statistik, där man skulle kunna följa alla dessa ‘he’s and she’s’ i deras sammansättning, innan de blir brutalt sammanklumpade till detta totaliserade ‘they’.

På Tardes tid fanns det inte tillgång till data för att göra sådana studier. Idag, däremot, ser det annorlunda ut: Som sagt, allt vi gör loggas och registreras. Det går nu att följa, och visualisera, hur olika ‘he’s and she’s’ blir aggregerade ‘they’. Det går dessutom att zooma in och ut i dessa associationer, från minsta ‘pixel-nivå’ upp till en aggregerad bild, utan att behöva hoppa mellan perspektiven. (Här visade Latour flera exempel på hur detta kan se ut, alla exempel från bloggosfären, biblioteksvetenskap och annan form av informationsspridningsverksamhet.)

I detta nya datascape, med dessa nya teknologier som öppnar upp för ‘quali-quantititative’-metoder, kan vi börja se världen som Tarde såg den – som ett kontinuum av mer eller mindre aggregerade entiteter. Vi kan alltså börja följa det som enligt Latour är Tardes diktum:

localise the global, distribute the local

Vad är då poängen med detta? Jo, genom att inte hänga upp oss på detta totaliserande ‘they’ kan vi kunna komma ifrån tanken om att det är ‘det sociala’ som gör att världen ser ut som den gör. Det går inte då att säga att det är ‘det sociala’ som gör att vetenskapliga sanningar blir som de blir, eller att det är ‘det sociala’ som bestämmer hur lagen utövas. Fenomen skall inte förklaras med referens till ‘det sociala’ – det är ‘det sociala’ självt som skall förklaras. Här ser vi alltså en kritik av socialkonstruktivism.

Detta är en gammal käpphäst för Latour – han och sina Actor-Network Theory-vänner bröt ju med fältet Science and Technology Studies just på denna punkt. Det går inte att reducera de vetenskap och teknologi till sociala spel, på samma sätt som det inte går att göra det omvända – säga att teknologisk och vetenskaplig utveckling driver samhällsutvecklingen. Som han säger om sin första stora bok, Laboratory Life:

The notion of ‘the social’ was dismissed five minutes into that project, thirty years ago.

(Detta är för övrigt detta som stora delar av svenska kåren av ‘intellektuella’ – jag tänker inte minst Axess-folket – inte fattat. Uppenbarligen har de inte orkat läsa Latour. Det är ett mirakel att ingen påtalat detta i den svenska debatten – och att Sveriges kulturvärld fortfarade ser Axess som en seriös publikation. Men det är en annan historia.)

OK – låt oss utvärdera:

För det första, hur skiljer sig detta från DeLandas tänk? Nerifrån-och-upp-tanken är samma, och även tanken om att det därför inte går att basera sin analys på en viss (godtycklig) nivå – exempelvis det mänskliga subjektet. Latour är dock inte lika influerad av komplexitetsteori, beskriver inte sammansättningen av ‘hes and shes’ som ‘verkad på’ av sammansättningslogiker (abstrakta maskiner). Han tror inte, vad jag vet, inte på någon virtuell del av verkligheten. ANTare har aldrig gjort så tidigare, men samtidigt är Latour alltmer Deleuziansk i sitt sätt att prata om sitt arbete.. vi får se. Än så länge låter det som han håller kvar i sina Machiavelli-influenser - det är mikromaktspel som styr framväxten av strukturer. Detta gör även att hans analys är mer traditionellt sociologisk än filosofen DeLanda - han är mindre intresserad av immanens och materians morfogenetiska potential.

För det andra, detta är ju coolt och spännande, men finns det inga problem i sammanhanget? Jo, och Nikolas Rose var inne på dem. Latours nya metodologier går ju hand i hand mot nya metodologier som används av marknadsförare och andra som utnyttjar det faktum att allting loggas och registreras. Med andra ord, vi måste komma ihåg att Latours metodologi är en del av kontrollsamhälles-diagrammet; panspektrocismen.

Samtidigt – frågan är om vi har något val - vi måste nog kasta oss in i detta. Som Deleuze skrev själv:

There is no need to fear or hope, but only to look for new weapons.

Dessa metodologier kommer att vara en del av framtida forskning, inte minst samhällsvetenskaplig sådan. Sätt att driva politik mot alltför mycket ‘kontroll’ kommer nog växa fram – jag tror inte att det hjälper att hålla sig ifrån denna forskning.

Uppdatering: Bild på Latour upplagd på onsdagen den 20e februari.