Att bygga en värld är vi aldrig landar

Som sagt – vad är det att leva i en tid som inte graviterar mot en grundton? Hann inte svara på frågan häromdagen.

Är då David Stark organisationsteorins Miles Davis? Nja, kanske är det mer rimligt att koppla honom till Schönberg eller någon av de andra som under musikhistorien öppnat upp för – och affirmerat – dissonansens plats i musiken.

Davis är såklart relevant i sammanhanget, men han kommer senare – åtminstone i det resonemang som vi skissar på i pappret för EASST/4S. Här måste vi först diskutera dissonans-konsonans-relationen, först därefter kan vi prata om Davis bidrag, som handlar om relationen mellan tonalitet-modalitet.

Som jag förstått det kan musikhistorien förstås i termer av en allmänt tilltagande tendens att arbeta med dissonans, inte minst för att skapa ett narrativ och spänning. Först när denna spänning uppstått blir det extra effektfullt att kunna landa tillbaka hemma i en trygg konsonans. I en komposition byggd på traditionell tonalitet är grundtonen/tonikan detta trygga hem. Rörelsen mellan dissonans och konsonans, iväg från – och tillbaka till – grundtonen sätter ramarna för berättelsen.

Traditionellt sett förutsätter vi att berättelsen alltid hittar hem till grundtonen. Wagners Tristan och Isolde är känd för att börja i en dissonans – en nymodighet på den tiden – men landar lik förbannat i en slags upplösning på slutet, en förlösande konsonant grundton. På senare år verkar vi kunna leva i en värld som inte landar i denna grundton – notera Daft Punks ”Digital Love”, vars harmoni ställer en fråga som aldrig besvaras. Berättelsen landar inte i något hem, utan flyter på, och lämnar oss i en längtan. (Harmonin är, symptomatiskt nog, samplad från en längre ackordföljd som faktiskt landar i en grundton.)

OK – låt oss lämna musiken och prata Starks kontext – organisatoriskt liv, och i någon mån livet i samtiden. Tanken på att vi lever i en tid då dissonans medvetet kultiveras för att skapa anpassningsbarhet och innovation leder tillbaka till frågor om hur denna dissonans påverkar oss. Tänker osökt på böcker som Sennetts När karaktären krackelerar, som mycket riktigt berör frågan om kognitiv dissonans. Så – visst – Starks beskrivning av dissonans som positiv för organisationer kan vara sann, men det kan ju fortfarande vara så att vi inte mår bra av dissonans som aldrig förlöses till konsonans – av att aldrig landa i det trygga hemmet, åtminstone för en stund.

Nu är det kanske så att detta inte är ett problem – vi kanske kan leva helt i ”Digital love”-landet? Samtidigt är det intressant att fråga sig vad det innebär att uppfinna en värld där vi tryggt kan flyta runt utan att nå hem till tonikan. Ett sådant försök är ju modaljazzen, som ersatte tonalitet med just modalitet. Tidigare hade komposition handlat om att bygga ackordföljd konstruerad för en viss funktion – att ta med lyssnaren på en resa mellan dissonanta, stökiga spänningsmoment och trygga, konsonanta hem. En solist tvingades följa denna funktionella ackordföljd – eventuella solon fick broderas ut inom strikta ramar. Någon skulle till och med kunna säga att detta förment sponana solandet i själva verket var förutbestämt. Alla solon lät likadant.

Davis, och även Bill Evans, ville uppfinna en värld som var mindre förutsägbar. En värld där kompositioner flyter fram utan en tydlig gravitation åt ett särskilt hem, där solisten har maximalt med utrymme att fokusera på melodi – inte ha koll på de ständiga slutmålen. Lyckades Davis och Evans? Ja, i så motto att modaljazzen så snabbt blev allmänt accepterad. (Det finns ju andra exempel på musik som frångår traditionell tonalitet, men denna har inte nått samma breda publik.) Kind of Blue var så behaglig att ingen längre funderade över att de, i någon mån, mist ett hem – och vunnit ett annat.

1 tanke kring ”Att bygga en värld är vi aldrig landar

  1. Pingback: Trafikmagasinets temporalitet | 99, our 68

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *