Follow the phlegm: Uppdatering nummer fyra

Insåg att den där Genuskonferensen i Karlstad som jag skall prata på börjar nu på måndag. Har därför borrat ned mig i slemmet igen.

Gubbslemsprojektet har ju blivit uppdelat i två delar – dels den Tardianska mappningen av länkmönstren mellan manliga akademiker/bloggare (se här, här, här och här), dels den mer Deleuzianska, explorativa simuleringen av ”gubbslemsmaskinen”. Den första delen har jag kallat ”follow the phlegm”, finns här som paper, och är även temat för onsdagens prat i Karlstad. Den andra delen, ”slime actually”, presenterades på Deleuzkonferensen i Cardiff (se här, här och här).

Problemet är att de två projekten är svåra att separera – pratade mest Tarde i Cardiff. Känner att jag nog kommer att prata en del Deleuze nu på onsdag. Har nämligen börjat simulera gubbslem i programmet StarLogo, som också används för att simulera just slime mould. (Skulle egentligen hunnit göra detta redan innan Cardiff.)

Simuleringar som de i StarLogo är lite luriga. Vet inte om de ”bevisar” någonting intressant; särskilt i detta fall. Det är en sak att man snyggt kan visa hur slime mould självorganiseras genom enkla tumregler – där finns det en poäng att tänka i ”bevisa”-termer. I detta fall är det inte konstigt att tänka sig att gubbslemsstrukturer uppstår på liknande vis, genom att män följer enkla, mer eller mindre omedvetna, tumregler kring vem man arbetar med.

Och det är kul att se hur – efter lite programmering – ansamlingarna av män bildas. Här är en skärmdump av hur visualiseringsfönstret ser ut, när man satt igång populationen. Precis som i filmen som visar blogglänkar är gubbslemmet representerat som grönt klibb:

Till höger ser ni lite olika mätetal – antal slemmande aktörer osv. Backendet ser för övrigt ut som följer – ett grafiskt programmeringsgränssnitt – mycket fiffigt:

I detta programmeringsgränssnitt kan man alltså speca hur den abstrakta gubbslemsmaskinen slår till. Man kan exempelvis trixa en hel del med olika sannolikheter för exakt hur homosociala böjelser man har. Men, som sagt, det faktum att det går att bygga populationer där gubbslemmet uppstår ”spontant”, genom en ”immanent” tillblivelseprocess, ”nerifrån-och-upp” är kanske inte så konstigt. Är inte förvånad över att detta har funkat. Tror inte heller att någon som studerar homosocialitet (genusforskarna som snart samlas i Karlstad) tycker att detta är konstigt. Maskinen ligger där och kör; det konstiga är kanske att beskriva denna ”logik” i virtuella, Deleuzianska termer.

Däremot har jag, efter lite simulerande, påmints om vilken roll affekter spelar i gubbslemmandet. Den maskin som jag simulerat är baserad på min egen uppfattning av hur slemmet kommit till i vårt specifika fall. Detta betyder att jag inte översatt slime mouldens självorganisering rakt av – exempelvis finns det inga ”killiga signalsubstanser” som killar sniffar efter.

Snarare har jag byggt slem-modellen utifrån de epidemier som uppstår då tankar rör sig mellan oss, genom våra associationer, som ”imitative rays”. Som ni kanske ser i den övre bilden har jag byggt in två ”smittor” – en Deleuze-smitta, och en Tarde-smitta. (Dessa är såklart helt godtyckliga, de skulle vara vilka mem som helst.) Det är i mötet kring dessa som slemmandet uppstår. Slemmaskinen är effektiv, för den verkar i de affekter som uppstår mellan människor, i den delade kärleken till de där vackra tankarna/de vackra planerna/de vackra idealen/whatever.

Tror såhär i efterhand att affektbegreppet är centralt även för ”follow the phlegm”-delen av projektet. För är det inte just affekter som fångas i länkmönstren?

Sedan är det ju självklart så att detta är en kanske lite väl romantisk bild av slemmandet. Jag menar, man skulle lika gärna kunna beskriva slemmandet som medveten strategi – om inte på makrovis (kollektivet män vill behålla makten, och skydda sig från kollektivet kvinnor), så på mikrovis (genom Machiavelli och ANT). Men jag tror – återigen – att det finns en poäng att visa på immanensen i processen, att slemmet uppstår ”spontant” – att vi inte behöver en tro på en medveten maktutövning, från ett mänskligt subjekt, för att förstå processen.

19 tankar kring ”Follow the phlegm: Uppdatering nummer fyra

  1. Christopher Kullenberg

    Är det en slump eller en smitta att jag samtidigt skriver om Tarde?

    När man blir smittad bör man kunna realisera sjukdomen även med ett relativt avstånd från själva slemkärnan. Gubbslemmet kanske bara behöver träffas i bastun varje fredag för att upprätthålla sin form. Mellan besöken är den smittad av slemmet.

  2. Per Herngren

    Göörintressant!! som vi säger i Hammarkullen.

    Kalle: ”Slemmaskinen är effektiv, för den verkar i de affekter som uppstår mellan människor, i den delade kärleken till…”

    Detta blir ju underbart avgörande för att bryta med den gängse bilden av transporter mellan två eller flera egon. Du bryter med växelverkningar mellan individer och börjar verkligen titta på ”mellan”, dragningen till ”mellan” inte till en renodlad den andre. Detta är anti-intuitivt och det är spännande när Tarde och Deleuze görs så konkret. (Ok, jag vet att jag predikar för redan frälsta.)

    Kalle: ”Som ni kanske ser i den övre bilden har jag byggt in två “smittor” – en Deleuze-smitta, och en Tarde-smitta.”
    Här hängde jag inte med, jag kanske missade förklaringen någonstans: Vilka enkla Tarde regler skapade du, och vilka enkla Deleuze regler skapade du? Diskussionen om hur enkla regler skapar komplexitet blir ju som intressantast när man kan justera och ändra reglerna.(Om du inte vill vänta med att redovisa detta offentligt till senare??)

    Kalle ”Jag menar, man skulle lika gärna kunna beskriva slemmandet som medveten strategi”
    Det kan man väl inte! Då vore det inte ett slem (enkla regler skapar komplexitet) utan konspiration eller något annat. Jag undrar om det inte är ”bevisa” som spökar. Att slem-reglerna-komplexitet skulle representera verkliga män. Dina bevis måste väl vara immanenta till din modell?! Inte transcendenta till något annat. Det är först som immanenta funktioner som det blir möjligt att se om de också används av grupper, män och kvinnor, och när de inte används.

    Om du någon gång lyckas bevisa hur männen fungerar så har du skapat ett nytt subjekt (regeln du matar in i StarLogo). Då är män och kvinnor inte personer och gemenskaper som kan styras eller använda sig av andra mekanismer som makt, vilja, tvång, beslut.

    Denna motsägelse finns i Rational Choice teorin. Om valen följer en rationell regel så har den rationella regeln ersatt valet. Det är inte längre Rational ”Choice”. Rationella tvång, eller rationella möjligheter måste alltså särskiljas från valet för att det ska bli möjligt att koppla dem.

    Så jag hoppas du inte lyckas skapa transcendenta bevis på att det är StarLogo som är det egentliga subjektet …

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    Chris: Absolut ingen slump. Bra post. Och se där, ytterligare en kärleksfull referens!

    Per: Helt riktigt, glömde att skriva en viktig passage. (Det blev så bråttom igår kväll.)

    Jag har alltså planterat in två smittor. 3 respektive 4 procent av populationen är Tarde- respektive Deleuzeläsare. Detta intresse tappar man dock, om man inte springer på en annan läsare. (Dock med viss sannolikhet.)

    Om det är två samkönade personer som springer på varandra, kan man utvecklas till gubbslem. Det betyder att man stannar upp i sin rörelse genom massan, och börjar bilda ett slem med andra slemmare. (Synd att det inte går att exportera filmer från StarLogo.)

    Än så länge har jag inte lyckats skapa ett system där smittan kommer och viker, och kommer igen. Förr eller senare klingar varje epidemi ut. Och därmed upplöses även slemmen – det finns ingenting att samlas kring.

    Först när en ny smitta inympas i populationen börjar nya formationer bildas. Hade inte riktigt tänkt på detta tidigare – detta gör ju att smittan, och affekterna som den bidrar till, är en central aktör/”aktant”. Och det gör även att de mänskliga subjekten inte är de primära i sammanhanget.

    Detta betyder – och här blir det återigen mer Tarde än Deleuze – att ”det sociala” uppstår i just ”imitative rays”. Det är smittan som är det centrala. Det sociala är ingenting mer än associerade aktörer, plus imitation och innovation.

    Dessutom; dessa ansamlingars uppkomst bör förstås utifrån existensen av ett konstant flöde av mångfaldiga ”imitiative rays” (trender, tankar, mem, gester, intern jargong såsom ”kommer/viker”). Det är just existensen av ett ”thick layer of imitative radiation” som skall vara vår förklaringsmodell – inte den Durkheimska tanken att vi alla är nedsänkta i en ”social miljö” som konfigurerar oss, verkar överallt och alltid, likadant på alla.

    Om att kunna beskriva detta som medveten strategi: Nejdå, min hållning här är inte så mycket relaterad till tanken om beviset. Som du säger, programmet kan ge oss en känsla för hur en ”abstrakt slemmaskin” funkar, att något kan uppstå immanent. Och de kan påminna oss om vissa saker – som exempelvis affekternas vikt, diskuterad ovan.

    Snarare är det så att jag sejfar lite här, det finns ju många som fortfarande vill behålla det mänskliga subjektet i detta avseende. Inte minst när vi talar om genusrelationer och feminism.

    Känner alltså bara att det finns en poäng med att vara lite ödmjuk här. Framförallt när jag – medelklasskillen – skall in och prata gubbslem.
    (Vill slippa ge mig in i en replikväxling om huruvida jag inte ”ser maktstrukturer”.)

    Men, självklart står jag för min analys – detta är både vackert och viktigt. Hela poängen med att jag gav mig in i detta är ju att jag tror att vi inte kan förklara gubbslemmandet med de traditionella perspektiv som nu dominerar inom humaniora och samhällsvetenskap.

  4. Marcus

    Jepp, spännande – mycket spännande! Och jag skulle vilja dyka djupare ner i det där Tarde eller Deleuze som du verkar resonera omkring… Jag undrar lite grand vad du ser som typiskt deleuziskt sätt att beskriva det sociala (om Tardes sätt är association, innovation, imitation)?

  5. Kalle P Inläggsförfattare

    Well, de hänger ju ihop finfint, och de blir starkare tillsammans.

    Exempelvis tycker jag att Deleuze kan användas för att utveckla tanken om ”imitative radiation” och ”interferenser” mellan olika rays. Tarde pratar om dessa på ett lite luddigt vis, och skriver aldrig (vad jag sett) i termer av ”actual” och ”virtual” – men begreppen blir bättre om man gör så. (Tycker jag – tror att jag nämner det i pappret som reffas ovan.)

    MAO. det passar fint att börja tänka på denna imitative radiation såsom något som kan aktualisera ”abstrakta maskiner” – som kan skapa singulariteter i det virtuella. Jämför med hur interferens fungerar inom fysiken – en massa vågor (av exempelvis vatten eller ljus) sammanfaller, och kan skapa konstiga mönster – ibland kan vågorna ta ut varandra, ibland kan de förstärka varandra och skapa rytmer.

    Omvänt så funkar ju Tardes fokus på epidemiologiska studier av samhället finfint med Deleuze affekt-tankar. Som jag nämner ovan – affekterna väcks till liv då dessa smittor av rays sprider sig.

    Och sedan så är ju D&G explita med referenser till Tarde.

    Hur som helst, mitt försök att separera de tu var mer ett sätt att stycka upp gubbslemsprojektet i avgränsade delar. (Annars blir de en bok, och inte artiklar/papper.) Så,
    – en första del som utforskar och testar Latours tanke om att använda bloggdata för Tardiansk studie av samhället.
    – en andra del som spinner vidare på tanken om gubbslemmets abstrakta maskin; en lek med hur vi skall förstå Rytels ursprungliga begrepp ”gubbslem” – som en metafor, eller konkret; att samma tillblivelselogik ligger bakom olika slem-beteenden (slime mould och gubbslem).

    Men, som sagt, det är tråkigare att stycka upp dem, berättelsen blir finare om man tillåter sig blanda Deleuze och Tarde.

  6. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja – ser fram emot det – hoppas att vi hinner ta den där drinken, och att genusfolket inte sågar mig alltför mycket.

  7. Per Herngren

    Kul! Din analys är stark! Du avgränsar smittans förklaringsvärde och gör den därmed ännu starkare (Ricoeur).

    Kalle: ”Vill slippa ge mig in i en replikväxling om huruvida jag inte “ser maktstrukturer”

    – Fast det är ju slemdynamikens styrka, att den inte ser maktstrukturer. Slemsmittan är dynamiker som skapar komplexitet genom enkel smitta. Makt är en annan fråga (makt är lydnad). Och just därför att makt är något annat går den att koppla till slem-bildandet. Och vi kan därmed undersöka kopplingarna. Vi kan inte hävda molekyltänkande och sedan fastna i kravet på helhetsförklaringar, vilka ju gör kopplings-dynamik omöjligt.

    ”hoppas … att genusfolket inte sågar mig alltför mycket.”
    – Du är väl bara nervös hoppas jag, fast du låter lite defensiv.

    ”detta gör ju att smittan, och affekterna som den bidrar till, är en central aktör/”aktant”. Och det gör även att de mänskliga subjekten inte är de primära i sammanhanget”

    – Och det är det som blir intressant i slemmandet. Och det är därför det blir möjligt att hävda andra aktanter/subjekt som bryter, avleder eller gör motstånd mot slembildningar.

    Sammanfattning: Alla frågor du ovan säger att du inte vill ta i Karlstad – de gör egentligen slem-dynamiken starkare. Det är bara att bejaka sådana invändningar.

  8. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja – jag skall flyga in med helikopter, köra min grej, inte alls be om ursäkt, sedan dra igen. 😉

    Ses vi imorgon, på Cap&Schizo?

  9. charlotte

    Men vem tror på slemklumparna som resultatet av en medveten maktutövning? Vem är det egentligen du argumenterar mot där, Kalle? Det är väl knappast någon som tänker i termer av medvetna konspirationer… det gängse är snarare att beskriva homosocialitet just i termer av affekter, omedvetna hållningar.
    Där medvetenheten kommer in är först i upplösandet av dem. Men då krävs det förstås att någon har ett intresse av detta. (De upplöser sig själva, säger kanske du/ni. Ja men bara för att ständigt omskapas och återuppstå…)

  10. Kalle P Inläggsförfattare

    Jag vet inte, jag är nog lite över-försiktig – tänker bara att det nog finns en del genusforskare som ser hela grejen som lite väl anemisk vad avser maktanalys.

    Håller med – det är nog mer produktivt att tänka att slembildningen är spontan – att det finns en tendens mot slembildning – och att det är upplösandet som görs ”av oss”.

    Kommer att köra imorgon bitti – återkommer med rapport om vad de tyckte!

  11. Marcus

    Jag skulle bara vilja säga att Deleuze tycks komplettera Tarde just på punkten varför slem och andra strukturer ständigt om- och återskapas, hur strukturer (semi-)stabiliseras och så vidare.

  12. Kalle P Inläggsförfattare

    Bara en snabbis – just tillbaka från Karlstad – slempresentationen gick nog bra – roligast var Sasha Roseneils presentation. Hon talade om en text som queerfeministen Eve Kostovsky Sedgwick nyss skrivit, som gör upp med de senaste årtiondenas sammankoppling av paranoia och kritik: Om du inte målar tillräckligt mycket fan på väggen kan det inte kallas ”kritik”, och om du utforskar alternativa vägar framåt är du naiv (inte tillräckligt paranoid).

    Roseneil sköt alltså in sig på samma sak som Latour, Bourriaud och flera andra (många av dem finns i AbHack-boken) – vi tänka om vad det innebär att hålla på med samhällskritik. Precis som Latour dissade hon alla försök att ”avtäcka”, ”se igenom” etc. Jag frågade henne om detta inte innebär att vi måste skaffa oss en ny ontologi – se på världen på ett nytt sätt – och hon höll med. Vi måste, menade hon, sluta stirra oss blinda på berättelser/narrativ/texter.

    Bloggpost är säkerligen på väg.

  13. charlotte

    Då ser jag fram emot den.
    Kosofsky Sedgwick skrev ju förresten en fin bok om homosocialt begär för 10-12 år sedan, Between men. Den är en skönlitterär analys men begränsar sig naturligtvis inte bara till det.

  14. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja, jag har tittat lite på den. Den ”nya” bok, som referades till igår heter Touching Feeling: Affect, Pedagogy, Performativity, se här. Kapitlet ifråga har den roliga titeln ”Paranoid reading and reparative reading, or, You’re so paranoid, you probably think this essay is about you”…

  15. Kalle P Inläggsförfattare

    För övrigt var Roseneil bra när hon så åt alla att läsa J.K. Gibson-Graham. Helt rätt. Fler borde läsa The end of capitalism (as we knew it).

  16. jimmy

    J.K. Gibson-Graham var ett bra tips. I övrigt var jag nog lite för mosig i huvudet så där mot slutet av konferensen, så jag ser fram emot din redogörelse för Roseneils föredrag. Jag tyckte inte det kändes som så mycket nytt.

  17. Per Herngren

    Jag håller med i Charlottes beskrivning och analys! Ok, jag håller med i det mesta som ni andra säger också! Lite slemmigt.

    Här är en detalj:
    Kalle: ”det är nog mer produktivt att tänka att slembildningen är spontan – att det finns en tendens mot slembildning – och att det är upplösandet som görs “av oss”.”

    ”Spontant” blir ofta väldigt traditionell marxism. Det som facket, partiet, företagen, staten organiserar det är spontant. Spontana uppror, spontant motstånd, etc. Det här blir inom vänstern ett ganska nedlåtande och paternalistiskt sätt att se på folk, grupper, organisationer. Staten och partier ses som mer organiserade än folkrörelsern och andra folkliga grupper. Det starkt hierarkiska ses som struktur och organisation. Motstånd i grupper (molekylärt) ses som spontant.

    Jag vet att du Kalle inte syftar på detta när du använde ordet spontant men jag föreslår att man är försiktig med det begreppet.

Kommentarer är stängda.