Fallet Menezes: Kan vi verkligen lita på den övervakande staten?

Det är nu drygt två år sedan Londonpolisen sköt en oskyldig kille i min ålder för att han liknade en attentatsman på en bild från en övervaktningskamera.

Sitter och funderar lite på de samtal som jag och Birgitta Ohlsson haft med Ingrid Segerstedt-Wiberg. I vår intervju publicerad i tidningen Nu kan man läsa om Ingrids kompromisslösa hållning inför övervakning. När vi sågs första gången slog hon fast:

Så länge jag lever kan jag aldrig acceptera den här buggningen.

Ingrid borde ha någonting att säga till om i frågan. Säpo har sedan 1940 övervakat och kartlagt henne, och hon har därefter (med Dennis Töllborgs hjälp) vunnit mot svenska staten i Europadomstolen. (Se The Case of Segerstedt-Wiberg and others versus Sweden.) Icke desto mindre är det, vad jag förstått, fortfarande lite si och så med den svenska statens erkännande av domen. (Se Töllborgs krönika i GP.) Man kan alltså se vad hennes principfasthet bottnar i.

Att vara lika principfast i dagens brännande fråga – om övervakning vs. terroristbekämpning – har sina fördelar. Man behöver i alla fall inte försvara en ordningsmakt som alltför ofta visar sig oförmögen att hantera den makt som vi alltmer ger dem. Fallet Jean Charles de Menezes är ett exempel på detta fenomen.

Som gammal Londonbo förstår jag de som ståndaktigt hävdar att terroristhotet är verkligt. Jag känner även att vi inte kan sticka under stol med att övervakning verkar kunna rädda liv, som nu senast i London. (Jag skriver ”verkar kunna”, eftersom vi vanliga medborgare aldrig ges tillräcklig information för att kunna avgöra detta.) Jag förstår alltså de som verkar för hårdare tag.

De första två attackerna i London, som då (juli 2005) varit mitt hem i nästan fem år, gjorde mig både sårad och rädd. Dagen för det första attentatet satt jag i telefon från Sverige för att få information från mina vänner där. Dagen för det andra attentatet försvarade jag – något försenat – min avhandling inne vid London School of Economics. Jag minns min tvåtimmarspromenad hem från disputationen, tillsammans med miljontals andra stukade och hukande Londoners. Den första attacken skapade en kollektiv chock, den andra en kollektiv resignation. Folkmassan flöt andäktigt genom den tysta staden i sommarkvällen, över broarna och utmed themsen, tyngda av insikten om fler terrorattacker var att vänta.

När vi lommade hem den kvällen visste vi dock inte att det absurda i vår situation skulle fullbordas bara några timmar senare. Morgonen därpå dödade polisen, i terrorbekämpningens namn, en oskyldig Londonbo. Jean Charles de Menezes, en brasilianare jämnårig med mig, hade skjutits vid en tunnelbanestation som jag använt regelbundet.

Det hade kunnat vara jag – om jag inte haft blåa ögon och råttfärgat hår. Menezes, däremot, ansågs likna en av attentatsmän på de bilder som övervakningskamerorna hade tagit dagen innan. Vi vet nu, två år senare, att detta blev hans död. Men detta först efter att ha blivit serverade lögner av ordningsmakten, som vill dölja sitt misstag. Menezes familj berättar, på sin kampanjsajt:

Having walked off the escalators, Jean sees and hears a tube arrive at the platform. Jean jogged onto the platform and entered the tube carriage. He saw an empty seat, sat down and takes out his paper.
At this point an undercover plain clothed police officer standing in the tube carriage identifies Jean to nearby (similarly plain clothed) officers. The officers jump onto the tube carriage, grab Jean, drag him out of his chair. They push him onto the ground. They hold him down. And they shoot him 7 times in the head, killing him instantly.

Det var ingen vacker operation – polisernas sju huvudskott avfyrades med dum-dum-kulor av den sort som är förbjuden i krig. De bilder som finns från tunnelbanevagnen är groteska. På kampanjsajten kan man läsa vidare om hur polisen direkt påbörjade sitt ljugande:

The metropolitan police immediately began briefing the press with ”˜off the record”™ statements saying that Jean was a terrorist, that he was acting suspiciously, that he was wearing a bulky coat and that he was challenged but refused to co-operate. All of these statements have turned out to be false. […]

The family believe that the actions of police officers and of Sir Iain Blair constitute an attempted ”˜cover up”™. The disappearance of the CCTV from Stockwell tube, the attempt to block the IPCC [Independent Police Complaints Commission] for starting their investigation, the tampering of the police records on the day, the police briefings suggesting Jean was acting suspiciously all suggest that the police knew they had made an error.

Fredagen den 20e juli projicerades ovanstående bild på parlamentet, som ett sätt att påminna britterna om att ingen ställts till svars för misstaget, att utredningarna om misstaget och om Ian Blairs förehavanden alltjämt är hemligstämplade. Men – som The Economist noterade i förra numret – med största sannolikhet kommer upprättelsen att vänta på sig. Precis som för Ingrid.

4 tankar kring ”Fallet Menezes: Kan vi verkligen lita på den övervakande staten?

Kommentarer inaktiverade.