Ostindiefararens magi

Mer om nysakligt foto.

För ett par veckor sedan satt jag med på en uppläsning i en paddanbåt. Som en del av biennalen här i stan läste fotokonstnären Johannes Samuelsson ur sin text Att skriva ett modernt äventyr. Vi kastade loss från Lejontrappan, styrde runt i kanalsystemet, under alla broarna, och sedan ut i hamnen. Johannes text berättar om alla förvecklingar kring Ostindiefararen Götheborg III – alla Machiavelliska maktspel, alla skamlösa försök att tappa in sig på mytologin kring båten.

Ostindiefararen...

Efter tjugo minuters båtfärd ligger vi så jämsides med trämuskedundret. Eller, well, muskedunder är inte kanske inte rätt ord. Ostindiefararen är ett rätt litet ting, om man jämför med de VLCC-strukturer som seglar i SLOCsen idag. Så, muskedunder, nej – men någon form av under är det trots allt. Tänk att så många människor har laddat så mycket in i detta stycke trä, bomull och tjära? I Kina vittnar visst skeppet om shengshi (som beskrevs i förra Economist), här hemma har det som sagt varit den sol som väldigt många aktörer kretsat kring. Det går liksom inte att enkelt reducera ned det till något enkelt och greppbart. Underligt indeed.

Här kan vi anknyta till det nysakliga komplex jag varit inne på tidigare: Relationen mellan
1. gamla tiders neue sachlichkeit/magischer realismus/post-expressionism inom (foto)konst, och
2. samtida intresse för spekulativa realismer inom filosofi/samhällsteori.

Förra gången var vi inne på övergången från ”contesting the limits of the frame” till ”respecting the frame”. Denna är, enades vi om då, lite problematisk – men det finns ändå någonting i detta. I Samuelssons essä kommer frågan om ”ramen” för representationen upp, men lämnas direkt därhän:

Är jag rädd för fotografiets eventuella makt? Men det är inte… den fotografiska representationen den här texten skall handla om. (sid 13).

Projektet Att skriva ett modernt äventyr klargör dock – som jag ser det – inte ”hela” sanningen om Ostindiefararen. Det artikulerar några ”propositions” ur detta objekt, men reducerar inte ned det till något annat. Man tar del av projektet – texten som berättar om förvecklingar, bilder av hur båten speglas i de omgivande monaderna, bilder av hänförelse – och objektet blir någonting mer, inte något mindre. Det som blir kvar är inte visshet, utan förundran.

Under det där så inflytelserika seminariet på Goldsmiths inledde Graham Harman sitt prat med att säga något om just det underliga i tingen:

”˜Speculative Realism,”™ first of all, is a very apt title, because realism, of course, is very out of fashion in philosophy. And I think one of the reasons it”™s out of fashion is that it”™s considered boring. Realism is the philosophy of the boring people who smack down the imaginative ones and force them to take account of the facts. G.E. Moore supposedly held up his hand and said: here it is, external objects exist. Yes, but that hardly exhausts the field of reality! And as yesterday”™s Lovecraft conference indicated, realism is always in some sense weird. Realism is about the strangeness in reality that is not projected onto reality by us. It is already there by dint of being real. And so it”™s a kind of realism without common sense. If you look at the work of all four of us, there”™s not much common sense in any of it. The conclusions are very strange in all four cases. (Collapse III, sid 367)

Harman lägger sedan fram lite av hans tidiga tankar om objektens undandragenhet. (Detta var 2007.) Just denna begreppsapparat är sannolikt inte nödvändig för att kunna säga någonting om det underliga och konstiga i tingen: I en deleuziansk-bergsonsk tankevärld finner vi tanken om det virtuella som hela tiden samexisterar med det faktiska, i en kaos-och-komplexitetsteorietisk tankevärld finner vi idén om alltings ickelinjäritet, i en monadologiskt tankevärld finner vi en lätt mystisk panpsykism. Denna debatt kan vi släppa just nu – låt oss se dessa uttryck för ett slags intresse för tingens underlighet.*

Vad betyder ett sådant intresse – en sådan ”sensibilitet” – i relation till den dokumentära fototradition som Samuelsson (väl) kan placeras in i? Jo, kanske kan följande frågor vara användbara:
– Söker det dokumentära avtäcka och reducera, eller lägga till?
– Står det för en slags intelligens som är – för att tala med Latour/Turing – ”subcritical” eller ”supercritical”?
– Är det distanserat och ”nyktert”, eller engagerat och berusat?
– Manar det till sunt förnuft, eller till spekulation?

Avtäckandet, reducerandet, distansen, nykterheten, det sunda förnuftet – dessa gester känns ovärdiga i en värld av konstiga ting.

Ostindiefararen...

– – –

* Kom ihåg: Förra gången var vi inne på att Neue Sachlichkeit ville göra upp med den tidens flödes- och processtankar. Jag föredrar fortfarande det mer processiga; tanken att även beständighet kan ses som process. (Whitehead: ”The mountain endures. But when after ages it has been worn away, it is gone.”)

4 tankar kring ”Ostindiefararens magi

  1. Christopher Kullenberg

    Hmm… Ostindiefararen Götheborg (den där, den enda av sitt slag, haecceiteten) har ju som primär funktion ”symbolproduktion”. Allt är glatt och event, handel från Hisingen till Kina är friktionsfri, och mänskliga rättigheter… ”*schh* förstör inte samförståndsmyset”. Osv.. Om detta kan man ju säga mycket. Men är inte sådana objekt ”mindre märkliga” än de vars primära funktion är att ”arbeta”, ex. Grimeton.

    Många har en åsikt om Götheborg, men får har en åsikt om Grimeton. Förutom att man när dimman sveper in över Varberg nästan känner den Lovecraftska Kthulhu, så är mötet med Grimetonalternatorn ytterst märkligt. Hur funkar den? Vad krävs för att den ska funka? Vad är dess budskap? Komplexiteten ökar med förstoringen, och den nyktra kritiken, som så väl funkar i fallet ovan, räcker inte till.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja, jo, jag förstår hur du tänker. Högst förenklat: Götheborg är mäkta primitiv, jämfört med Grimeton.

    Samtidigt tänker jag på Harmans prat om att även fiktiva grejer som hobbits är objekt.

    Och dessutom är ju symbolproduktionen inte på något sätt frikopplad från det materiella. Den ursprungliga båten behövde ju vara kapabel att faktiskt flytta material på ett sjusärdeles bra sätt – och även denna nya bit båt måste genomgå en serie tester för att vara kapabel att fånga begär och tro…

  3. monki

    Chris: ”Många har en åsikt om Götheborg, men _får_ har en åsikt om Grimeton.”
    Menar du på grund av den strålande miljön? 😉

  4. monki

    En kombination av symbolproduktion och ”att bara arbeta” har vi i figuren hackaren. Hackaren laddas med massa symbolik; en politisk aktör, en ansvarslös tonåring, en cynisk kriminell. Hackaren är märklig på det symboliska planet och vill inte riktigt passa in i någon av beskrivningarna. Samtidigt; tillfrågas hackaren säger denne bara att ”hackare hackar, there’s no more to it”. Och genom att dyka in i detta att hackaren hackar öppnar nya märkligheter upp sig. Dock är symbolproduktionen som följer med hackandet en del av märkligheten snarare än något förklarande och något som också används i framgångsrika hacks, exempelvis lulzsec. Genom att hacka på ett visst sätt kan symbolisk märklighet produceras.

Kommentarer inaktiverade.