Monadologi och sociologi

Har i dagarna tittat igenom Tardes Monadology and Sociology, som just kom ut på engelska.

Tidigare har jag endast läst om denna essä, inte minst via Latour. Alltså visste jag redan något om den, exempelvis att den utgår från ”Hypotheses fingo!” – en appell till ett vilt spekulerande om tingens yttersta natur, något som efter Kant ansetts förmätet.

Kanske bra att börja här: Varför spekulera? För min del har jag tänkt en del på den beduin-fabel som Stengers nämner i sin bok om Whitehead: Tre bröder skall dela på de elva kameler de ärvt från sin avlidne far. I testamentet står det att en av dessa bröder skall få hälften av faderns kameler, en annan skall få en fjärdedel, och en tredje skall få en sjättedel. Rent aritmetiskt går det inte att dela upp detta arv utan att kameler slaktas, så bröderna går till en vis man med sitt problem: De hyser fortfarande full tilltro till förträffligheten i faderns testamente. Den vise mannen ger så en av sina egna kameler till bröderna, och helt plötsligt går testamentet att uppfylla: Sex kameler till förste brodern, tre till andre brodern, två till den tredje brodern. Den siste kamelen – den som ursprungligen tillhörde vise mannen – ger bröderna tillbaka.

Stengers ser detta i relation till vad Whiteheads spekulativa metafysik kan göra: Den tolfte kamelen går in, löser ett problem, och försvinner lika snabbt igen. Notera att kamelen inte ens hade behövt existera, den hade kunnat vara helt overifierbar, och ändå gjort sitt jobb. På detta sätt kan vi finna användning för spekulativa, overifierbara ontologier – det är på detta sätt jag själv försöker använda dem i relation till konkreta sysslor (exempelvis brädsport) eller forskningsrelaterat empiriskt material, exempelvis från etnografi. (Är mindre intresserad av ontologi som inte används.) Såhär långt har jag funnit att Deleuze-möter-kaos/komplexitetsteori-ontologi kan fungera – jag tycker fortfarande att den funkar – men även Tarde är intressant att använda på samma sätt. (Här är jag, som ofta påpekats, inte ensam – stora delar av inte minst businessvärlden är ju Tardeansk idag.)

Jag visste även att M&S bygger på en ”panpsykisk” – eller, som Tarde skriver, ”psykomorfisk” – tankegång. All materia bär på ett psyke, alla monader bär på begär och tro. Den är därmed en kritik av det som Whitehead kallar ”the bifurcation of nature”, och av vår tendens att se oss själva som skapelsens krona. Tarde skriver:

Surely, if we were not blinded by the prejudice of always considering ourselves superior to everything, such comparisons would not be to our advantage. At root, it is this prejudice which prevents us from believing in the monads. In its age-long effort to interpret everything outside us in terms of mechanism, even those things which most break forth with accumulated signs of genius, namely living beings, our mind as it were blows out all the lights of the world for the sole benefit of its own little spark. (22-23)

Vackert, vackert. Så, om det är så att vi bär på psyken, så är det för att substansen självt gör det. Vi är, trots allt, maskiner som processar substans:

A machine is nothing but a special distribution and direction of pre-existing forces which traverse it without essentially altering it. It is nothing but a change of form of raw materials which it receives from outside and whose essence does not change. If then, once more, living bodies are machines, the essential nature of those products and those forces which result from their functioning which are known to us fundamentally (sensations, thoughts, volitions) attests that the substances which nourish them (carbon, nitrogen, oxygen, hydrogen etc.) contain hidden psychic elements. (20-21)

Och varför är substansens psyken dolda för oss? Jo, för att ”the social world [is] the only one known to us from the inside” (37). Allting är samhällen av samlade entiteter, bortsett från vår insikt i dem finns det ingen ontologisk skillnad mellan solsystem, molekyler, och mänskliga samhällen. Alltså,

everything is a society, […] every phenomenon is a social fact. […] Science tells us of animal societies […] , of cellular societies, and why not of atomic societies? I almost forgot to add societies of stars, solar and stellar systems. All sciences seem destined to become branches of sociology. (28)

M&S är alltså en text om ”universell sociologi”, något som Tarde ser som ”one of these spectres which haunt the brains of our speculative contemporaries”. (34) (Whitehead var nästan samtida; på Nanosocieties har jag skrivit om hans ”universella sociologi”.)

Allt ovan har säkert nämnts på bloggen och i diverse texter. Vad mer kan man säga om Tardes spekulativa essä?

– – –

I inledningen till M&S diskuteras naturvetenskapliga rön, från discipliner som fysiologi, evolutionär teori, atomteori, cellteori osv. Intressant nog skriver Tarde efter det att den vitalistiska principen är motbevisad – det finns ingen mystisk ”livskraft”, allt liv måste förklaras utifrån atomers egenskaper, kända eller okända. (Jag hade väntat mig att han skulle vara mycket närmare den gamla skolans vitalism.) Det som Tarde hela tiden vill peka på är dock hur den då samtida vetenskapen leder oss mot det infinitesimala. Vetenskapen ”pulveriserar” alla fenomen:

Like the vital principle, illness, which was treated as a person by the ancient medical writers, has been pulverized into a great number of infinitesimal disorders of the histological elements. Moreover, thanks primarily to the discoveries of Pasteur, the parasitic theory of illness, which explains these disorders by means of the internal conflicts of miniscule organisms, finds more general application every day, and indeed excessively so, to the point where it should provoke some reaction. But parasites, too, have their parasites. And so on. The infinitesimal again! (7)

Kanske är det de ständiga referenserna till det infinitesimala som får Graham Harman att läsa Tarde enligt följande:

”Aggregates” are nothing real.

Och:

All that really exists are infinitesimally tiny monads, just as in Leibniz. Tarde doesn”™t like ”aggregates” any more than Leibniz does.

Jag vet inte om detta är en rättvis läsning: Även det aggregerade, det som uppstår då monader associeras med varandra, är verkligt. För så är det ju, ”the tendency of monads to assemble” (34) är central i resonemanget. Och Tarde är, oavsett vad Harman skriver, mycket intresserad av hur dessa associationer – dessa bindningar, som liknas med kemiska dito – fungerar. Mycket möda läggs på diskussioner om detta – indeed, det är därför Tarde introducerar tanken om att alla monader bär på begär och tro, och att dessa storheter skall förstås som ”krafter”, precis som kemiska bindningar. Av samma skäl introducerar Tarde sin ”ha-centrerade” ontologi: Fråga inte vad något är, utan vad det har.

All philosophy hitherto has been based on the verb Be, the definition of which was the philosopher”™s stone, which all sought to discover. We may affirm that, if it had been based on the verb Have, many sterile debates and fruitless intellectual exertions would have been avoided. […] Instead of the famous cogito ergo sum, I would prefer to say: I desire, I believe, therefore I have. (52)

Begär och tro är nämligen relaterade till att ha omgivande monader. Tro är relaterat till frågan ”hur väl kan jag stabilisera just dessa monaderna omkring mig?”, begär till ”hur många monader kan jag sträcka ut mig till?”. (Den förra är alltså statisk, den senare dynamisk: ”the static force called belief and the dynamic force called desire”, sid 19) Tarde kopplar detta till hans tankar om samhället som alltmer uppkopplat: Modernitetens olika associationsteknologier möjliggör att monader ”har” alltfler andra monader.

When a newly opened railway brings produce from the sea to a small town far inland for the first time, the domain of the town”™s inhabitants has grown to include the fishermen who are now part of it, and the clientele of the fishermen, correspondingly, has grown to include the townspeople. As a subscriber to a newspaper, I possess my journalists, who possess their subscribers. (51-52)

Ha-ontologin leder till det som Latour är inne på i Reassembling the Social: Kapaciteter är som nedladdningsbara plug-ins. Detta är såklart relationism, vilket stör vissa. För mig är detta helt OK – för mina ändamål är relationist-spekulationer fullt användbara. (Har fortfarande ingen aning om vad jag skall göra med en eventuell relationism-negation och ett insisterande på att egenskaper är undandragna… men trots allt aktualiseras i olika relationella konstellationer…)

När vi är tillbaka på Harman: Hans läsning av M&S, där Tarde sägs mena att endast det infinitesimala är verkligt, kan också springa ur att Tarde pekar på att olika vetenskaper intresserar sig för olika aggregat:

[The] ultimate elements which form the final stage of every science, the social individual, the living cell, the chemical atom, are ultimate only from the point of view of their particular science. They themselves, as we know, are composite, not excepting the atom itself (8)

Detta är värt att plocka upp, för det är inte minst relevant för sociologi. Sammanhållningen av en viss samling monader beror av olika discipliners försök att ”greppa” en viss, given samling. I sociologi är detta centralt – samhället finns inte utan samhällsvetenskapen. Samhällsvetenskapliga begrepp gör just detta – de greppar, buntar samman, håller ihop. Stengers igen,

when it comes to those that call themselves sociologists, that is, who address human societies, they must know that explaining their stability will merely ratify the categories and justifications produced by this society itself when dealing with what threatens its stability (Stengers, Thinking with Whitehead, sid 332)

Detta betyder dock inte att dessa ”greppade samlingar” inte existerar, eller att de inte är verkliga.

Ytterligare en tolkning av Harmans ”endast det infinitesimala är verkligt”-läsning kan utgå från följande citat:

[The] tiny beings which we call infinitesimal will be the real agents, and these tiny variations which we call infinitesimal will be the real actions. (11)

Även här menar jag att man bör vara försiktig: När Tarde pratar om ”real agents” och ”real actions” så är det ”skapandemetafysikern” som talar. Resonemanget sker nämligen i relation till uppkomsten av ”det nya”.

Everything comes from the infinitesimal and everything returns to it; nothing in the sphere of the finite and complex ”” a surprising fact which nobody is surprised at ”” appears suddenly, nor dies away. (11)

Vi finner samma resonemang i Tardes diskussion om uppkomsten av innovationer. ”Bacillen” – la germe – är den lilla avvikelse, den lilla vibration, som sedan sprider sig i världen. Denna förlägger han till den infinita verkligheten – här ligger det nära till hands att relatera till Bergsons/Deleuze virtuella. I Whitehead finner vi att tanken om ”mellanrummet” – ”the interstice” – fyller samma funktion. ”Life lurks in the interstices of each living cell” – det är dessa som skänker kreativitet till det levande.

Men – återigen – det faktum att det nya alltid uppkommer i det infinitesimala betyder inte att det aggregerade inte är verkligt. Det är dock så att det aggregerade är samlat utifrån imitativa strålar som börjat som

infinitesimal germs, which succeed in submitting to their dominion a mass millions of times greater than their minute size! (62)

Kanske är det detta som är härligt med texten: Att den pekar på världens radikala indeterminens, hur det som är stort och till synes stabilt ständigt kan upplösas av en revolutionär bacill. Gång efter annan omnämns hur möjligheten för uppbrottet med dagens ordning ligger och pyr, liksom väntande, i form av den infinitesimala avvikelsen. I en av sina poster talar Harman om Leibniz, monadologi, och tanken om ”den bästa av världar”, ordnad av Gud. Så är inte fallet i Tardes monadologi. Där är Gud helt borta ur leken, tillsammans med alla former av transcendent ordning eller lagbundenhet. (Latour och Lépinay gör ju en stor grej av detta i The Science of Passionate Interests.)

Till och med naturlagar är skapade, menade juristen Tarde: De är ett resultat av en imitiativ stråle, sprungen ur en monadisk avvikelse. (Se sid 27.) Som översättaren Theo Lorenc skriver i sitt efterord:

These ostensibly law-governed forms of organization are akin to political régimes, which may last for a considerable length of time, but will sooner or later fall victim to some form of evolutionary or revolutionary transformation. (74)

Indeed! Såsom i stater, så och i jorden.

20 tankar kring ”Monadologi och sociologi

  1. Eddy

    Wow, Kalle! Tack för en inpirerande och klok inledning på det nya året. Fick mycket att tänka vidare på här. Ett gott nytt 2012 önskar jag dig!

  2. Marcus

    Jag skulle vilja fråga Tarde, inte om huruvida aggregaten ”verkligen finns”, utan hur aggregatens (tentativa) existens förhåller sig till det de är aggregat av. Om man inte kan tala om vad de är i sig själva, utan bara hur de blir till, vad de består av, vilka protokoll beståndsdelarna exekverar och så vidare – ja då har aggregaten inte samma status av verklighet som sin tillblivelse och sina beståndsdelar.

    För mig (och Harman) är detta den springande punkten. En rad olika problem uppstår om entiteter på ”aggregerad” nivå kan reduceras till något annat, något underliggande eller överliggande. Jag vet inte själv var Tarde står i frågan, har läst väldigt lite och M&S har jag inte läst alls, så det är en uppriktig fråga.

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    Eddy: Roligt att du tycker så!

    Marcus: Jag ser inte hur Tardes monadologi måste leda till en reduktionism. Återigen kan vi koppla till Latours resonemang kring reduktionistisk idealistisk materialism: Poängen med monaderna är att de inte kan reduceras till någon primär egenskap, utan att de kan bli lite vad som helst, eftersom de kan ha lite vad som helst.

    Sedan vet jag som sagt inte riktigt vad spekulationen om undandragenhet kan göra. Men, det är klart – det är en spekulation gå god som någon – precis som att spekulera i huruvida världen blir vad den blir utifrån systems virtuella aspekter, utifrån inspel från det infinita eller mellanrummen. Får se om någon kan göra något produktivt med U-begreppet.

    Läste för övrigt Etyders fina ooo-intro, och finner inte att ooo gör något direkt nytt.
    – Det virtuella, det infinita, mellanrummet är också sätt att prata om det ”möjligheten att bryta sig loss, överraska och hänföra”.
    – Föreställningen att ”alla inblandade komponenter måste beaktas och inget objekt kan reduceras till ett uttryck för en djupare eller verkligare nivå av världen” är ju snarare en lång tradition, där inte minst Latour varit inflytelserik under de ssenaste trettio åren. (Han, i sin tur, skulle nog peka tillbaks mot Tarde…)
    – Att antropocentrismen dolt vissa aspekter av verkligheten är ju heller inte en ny insikt – se exempelvis första citatet ovan.

    Så, som monki skrivit – ooo skall kanske ses som en patch på tidigare strömnningar, inte något radikalt nytt.

    Men, det är klart – det är fortfarande early days, folk kommer säkert att finna något produktivt sätt att använda begreppen. Och, som jag säkert skrivit tidigare, jag uppskattar att det djupare intresset för objekt kanske får folk att ytterligare undersöka olika (icke-mänskliga) entiteters egenskaper, även om det funnits folk som länge propagerat för just detta.

  4. Marcus

    ooo verkar sannerligen i en tradition som har flera tusen år på nacken, i vilken Latour är den främsta – men ganska ensamma – representanten under i alla fall det sena 1900-talet. Harmans oop kan mycket väl ses som en patch på Latour (mer specifikt på dennes relationism). ”Prince of Networks” går ju helt öppet ut på precis det, kan man säga. Detta är lite av poängen: Vi kan inte så enkelt förpassa begrepp som substans och essens till historiens sophög, vilket det under 1900-talet har funnits en stark vilja att göra (Deleuze har ju inte varit den minst aggressiva i det avseendet), och man kan objektorientera tänkandet på världens grundläggande vara utifrån fler aspekter än vad någon tidigare har samlat i en sammanhållen ontologi. Frågan är på vilket sätt du har förväntat dig att ooo ska vara något nytt, mer än så? 🙂

    Jag ser framför allt att detta perspektiv med undandragna objekt hjälper oss att inte helt fastna i aggregat som spatiotemporala organiseringar av materia, som mönster, struktur, form, vilket ju oundvikligen är en form av reduktionism. En värld av form kan vi se och ta på, men den luktar och smakar inget.

    En monad, vilket ju Leibniz argumenterar rätt vasst för, måste ha primära kvaliteter, några grundläggande egenskaper, annars är den ju ingenting alls. Om man verkligen fullföljer tanken att monaden kan bli vadsomhelst för att den kan ha vadsomhelst så blir den ju helt meningslös som begrepp. Då gör den inget arbete alls. Om man dock bara ger den en minimal avvikelse som attribut så kastas den oss ner mot det infinitesimala och förståelsen av aggregaten som mönster, former, ovanpå den monadiska materian – vilket innebär att aggregatens existens antingen är villkorad av en utomstående betraktare, eller just reducerbar till sina beståndsdelar.

    Det finns dessutom logiska problem som måste lösas innan vi kan tala om infinitesimaler, mellanrum etc – även slump, rumtidkontinuum och annat som mycket samtida materialism, av ska vi säga lucretiansk tradition, tar för givet – i ontologiska termer. Vi kan dock i pragmatisk anda frammana dem som ”förklaringar” av förändringar vi observerar, men det är ju högst tentativt, som jag ser det. Det är då inget långsökt eller mindre märkvärdigt med att se bacillen – eller en population av baciller – som ett objekt med egenskaper som kan förstöra andra objekt och ge följdverkningar så stora som imperiers eller hela arters fall, men som samtidigt inte har den minsta lilla verkan på den oerhörda majoriteten av objekt. Insida och utsida, gränssnitt, måste till för att imitativa strålar och andra ”flöden” ska kunna göra något annat än klumpa ihop sig till former, men de morfologiska landvinningarna från det sena 1900-talets filosofi och teori ska inte kastas bort. De ska kompletteras med en substansteori. Som jag ser det.

  5. Christopher Kullenberg

    Oerhört bra intro till M&S. Väntar ivrigt på att finna tid att läsa den!

    Men, jag är delvis med Marcus och ooo-kritiken, när det gäller att undvika ett slags nedbrytande mot det ”mindre” (bakterier i bakterier osv.).

    Jag har alltmer kommit att överge fraktalfilosofin och skulle numera nästan vilja påstå att inte ens aggregat finns.

    Exempel: En myrstack kan vi börja tänka genom att zooma in i den, se hur mindre och enklare protokoll, principer och logiker ger upphov till en större helhet, studera signalsubstanser (myrorna kräks i varandras munnar) och se hur beteenden smittar i stacken. Bazaartänket. Som du nämner ovan är det detta som Tarde menar att (natur)vetenskaperna sysslar med (ex. Pasteur).

    Men, Latours tolkning av det som Pasteur gör är radikalt annorlunda, och perfekt irreduktionistisk i det att han inte gör någon skillnad på mikro/makro: det är lika lite de pyttesmå mjältbrandsbacillerna som det är den stora Pasteur som pastöriserar Frankrike. Det är varken så att P upptäcker den ”underliggande” logiken för baciller, eller att bacillerna upptäcker den underliggande logiken i en 1800-talets veteskapsman. Mikro/makro är helt och hållet plattontologiskt packat i rörelser mot det gränssnitt som koncentrerar pastöriseringen som sådan.

    OOO-tolkningen av Frankrikes pastörisering, denna radikalt transformativa process som irreversibelt förändrar de moderna samhällena och dess kroppar (som blir friskare), är att att objekten som gör sig märkliga för varandra i en historisk konstellation – Pasteur, kor, bönder, baciller, laboratorier, publikationer – gör så, via serier av gränssnittsförhandlingar. I dessa förhandlingar sätts sensibla objekt på prov: bacillen måste växa i laboratoriemiljö, Pasteur måste beräkna dem, bönderna måste locka fram dem ur korna etc. Objekten måste så att säga ”delge” sina sensibla egenskaper för varandra, vilket inte är helt enkelt alltid, och detta är alltid en irreduktiv process (en mjältbrandsbacills förmåga att smitta en ko är inte allt en mjältbrandsbacill kan göra, utan bara en liten del).

    Min poäng, som kanske inte blev helt tydlig här, är att varken aggregat, atomisering, större/mindre, mikro/makro, går att ta för givet på förhand, det måste undersöka.

    Lika lite som Durkheimianerna kan säga att individerna är epifenomen av ”samhället”, lika lite kan vi vända på steken och säga att samhället är ett aggregat av mikroskopiska smittor. Deleuze & Guattari försökte brygga detta med ”Micropolitics and Segmentarity”, men deras semiotiksmittade hjärnor reproducerade ändå molär/molekylär-dikotomin. Någonstans mitt där i gröten finner vi objekten, dessa märkliga vektorer av irreduktionism.

  6. Christopher Kullenberg

    Insåg nu att Marcus sade ungefär det jag försökte säga. Citat från kommentar 2.

    För mig (och Harman) är detta den springande punkten. En rad olika problem uppstår om entiteter på “aggregerad” nivå kan reduceras till något annat, något underliggande eller överliggande.

    Består samhällen av smittor? Människor? Flöden? Består myrstackar av myror, spyor, signalsubstanser eller rollfördelningar?

    Från Latour’s Irreductions:

    1.1.7 What is a force? Who is it? What is it capable of? Is it a subject, text, object, energy or thing? How many forces are there? Who is strong and who is weak? Is this a battle? Is this a game? Is this a market? All these questions are defined and deformed only in further trials.

    Denna passage är ett uttryck för den fina relationismen. Det är här nånstans vi måste skjuta in objektet. Men samma fråga uppstår då ganska snart – vilket/vilka är objekten? Svaret på denna fråga är 1. vad som kan undandra sig, 2. Vad som kan göra sig märkligt inför något annat. (ex. gravitation, kraft, flöde kan inte vara objekt, däremot kan jorden göra sig märklig inför månen, och vice versa (tidvatten)).

  7. Kalle P Inläggsförfattare

    Marcus och Christopher: Tack för era kommentarer. Här är mina reaktionära betraktelser.

    På vilket sätt förväntar jag mig att ooo skall vara något nytt? Well, det är väl för att man titt som tätt springer på personer som beskriver det som nytt (notera att min kommentar refererade till en ooo-intro-post). Dessutom är det ju vanligt att man springer på folk som insisterar att denna ontologi spelar roll, att det är en viktig patch på Deleuze/Tarde/Whitehead/whatever. Då får man väl anta att den skiljer sig – och producerar något nytt?

    Som sagt – jag har ännu inte sett så många exempel på folk som gör något produktivt med den. Sorry om jag är lite tråkig här, men det måste ju vara OK att vi agree to disagree på denna punkt. Här skall vi dock komma ihåg att vi kommer in i detta från lite olika håll. Jag är mer samhällsforskare än ”ren metafysiker”, och har skolats i att vara rätt skeptisk mot att vara alltför våldsam i att som forskare tvinga på världen en viss ontologi. MAO, är skolad som ontograf snarare än ontolog – det är för övrigt detta som gör att jag tycker personer som Tarde och Whitehead är intressanta.

    Nog om det – här är några kommentarer:

    – Monaders primära egenskaper: Bra fråga – jo, visst, monaderna bär på förmodade förmågor/tendenser – att de kan penetrera varandra, att de kan samlas, vilket kan skrivas om till att de bär på begär och tro. Men dessa förmågor – kort sagt att de kan haka i varandra, att de kan ”ha” varandra – är en 1) basic och 2) helt igenom overifierbar spekulation, och kan inte riktigt liknas med de primära egenskaper som diverse vetenskapsmän försöker nå fram till, i syfte att relegera andra egenskaper till sekundär-status (som projektioner från omgivande entiteter), med effekten att bifurkera naturen. (På så vis skulle man inte heller kunna kalla objektens eventuella undandragenhet en primär egenskap, eller hur?)

    – Komplettera med en ”substansteori”: Hmm, jag vet inte exakt vad du menar med detta ord, men jag gissar att du efterfrågar olika tankar om vad substans är? Typ som att den består av extensionslösa entiteter med förmåga att ha(ka i) varandra? 😉 Kort sagt, vad är det som diskvalificerar monadologi som substansteori?

    – ”Lika lite kan vi vända på steken och säga att samhället är ett aggregat av mikroskopiska smittor”: Varför denna överreduktionerande läsning av Tarde? Visst, Göteborg är en rytmisk konstellation av exempelvis spårvagnar och räkleveranser, vars repetitiva mönster kan spåras till diverse innovationer. Men detta betyder ju inte att stålet i spårvagnshjulet eller räkköttet inte existerar, eller är verkligt?

    – ”Vilket/vilka är objekten?” – Jo, visst, detta är ju ANT 101!! (Eventuellt kan man byta ut ordet ”objekt” till ”aktant”.) 😉

  8. Kalle P Inläggsförfattare

    PS. Don’t get me started on hela blogg-filosoferandet som fenomen. Nämnde jag att bloggandet är ett skrivandets återfall i adolescensen?

  9. Christopher Kullenberg

    Kalle: Jag instämmer i att det ännu inte visats vilken skillnad OOO gör inom andra fält, ex. sociologin, antropologin etc. Problemet för trögstartandet tror jag ligger i just att de som är verksamma är det inom filosofins+bloggars fält, snarare än att de är konferensrävar på STS-möten.

    Jag var lite oschysst mot Tarde i mitt exempel, men poängen var att visa på just det problem som OOO hela tiden svävar kring: hur få ihop irreduktionism + hållbara entiteter?. Dvs, hur kan vi gå ut i världen och förstå flygplan, hajar, regnoväder och Göteborg utan att varken över- eller underminera dem, och samtidigt ge dem en ontologisk/grafisk status av ”tillfällig permanens”, en icke-relationistisk stabilitet. Men det kanske inte går… i så fall hade Latour rätt på den senare punkten.

  10. Kalle P Inläggsförfattare

    Chrisk: Ja, jag ser definitivt ambitionen – tycker du formulerade den väl. Som jag ser det finns det flera olika sätt att hantera denna utmaning, inklusive frågan om förändring vs ”tillfällig permanens”. Eftersom vi hela tiden har att göra med spekulationer – oavsett om vi talar om det virutella, det infinitesimala, mellanrummet, eller undandragenhet – så handlar det ytterst om vad man tycker funkar, och vad man tycker är vackert.

  11. Kalle P Inläggsförfattare

    Nej förresten – glöm ovanstående – kommentar 11 från en ontologisk reaktionär borde egentligen lyda:

    ”Påminner inte OOO-bloggandet allra mest om den där sortens samtal som tonårsflickor dagligen har i telefon – tonårspojkar kanske också, men mera typiskt flickor – där de med skoningslös detaljrikedom rabblar upp för varandra vad de varit med om under de senaste timmarna, utan att egentligen lyssna på varandra? Detta utbyte av trivialiteter upprättar ett symbiotiskt tillstånd, vilket är vad det hela går ut på – inte att tala till väninnan som ett autonomt subjekt, inte att låta Jag och Du mötas i det mänskliga samtalet. Det OOO-bloggaren eftersträvar är på liknande sätt en symbios med sin publik. Publiken skall vara som ens kompisar i tonåren. Med hjälp OOO-bloggandets hämningslösa språkström återvänder man till flockstadiet.”

  12. Marcus

    Jag bara måste säga något om hur jag upplever de här ”diskussionerna”:

    Det blir alltid liksom passiv-aggressiva reaktioner så fort ooo kommer på tal. Jag har svårt att förhålla mig till det, måste jag erkänna. Det känns som att varje formulering av ett problem eller varje förtydligande av min egen position tas som ett angrepp som måste neutraliseras på något sätt; ofta genom att samtidigt både omfamna min position som en fullständig självklarhet och förkasta den, och inte minst framställa den som en dogmatisk magister Rättare.

    Det gör mig förvirrad och fyller mig med obehag, kort sagt. Kan vi inte bättre än så? Vad gör jag för fel å min sida?

  13. Christopher Kullenberg

    Marcus: Förklaringen är nog att OOO ställer till det för många teoretiska approacher, dvs. det är en uppsättning ”provokativa” teser (i positiv bemärkelse).

    Detta är i huvudsak bra, eftersom det då tvingar fram ett arbete att svara på vissa frågor. Två möjliga vägar är att antingen täta hålen, eller att omfamna det nya alternativet. När dessa sker i kombination får man ett konstigt oscillerande fram och tillbaka. Oscillationer skapar alltid en ton, en frekvens med vilken tillvaron stäms (ursäkta mina syntetiska metaforer), och därmed också samtalet.

  14. Kalle P Inläggsförfattare

    Thomas: Tack!

    Marcus: Jag vet vad du menar, håller helt med dig, och är själv trött på detta – det är nog denna trötthet som avspeglas i kommentarerna.

    Jag tror att Chrisk har rätt; vi har att göra med ett antal provokativa teser – som riskerar att stelna till slagträn. (Varje gång jag skriver något som luktar brandslangsmetafysik eller relationism sitter jag och hukar, liksom skyddar mig från framtida prygel.)

    Dessutom är ju OOO i någon mån designat som ett sätt attackera och bryta det som vissa ser som en framväxande deleuziansk hegemoni. Ledstjärnan inom fältet (rättar-magistern?) kör ju rätt hårt på detta, utifrån en rätt hård ton. (Noterar att vederbörande nyss dissade alla försök att tänka samman Whitehead och Deleuze – alltså hela Stengers projekt – som ett ”historiskt misstag” och ett sätt att stärka den deleuzianismens roll som master-diskurs.) Sedan vet jag inte om jag är något föredöme på denna punkt – låt oss skylla på att bloggandet är ett återfall i adolescensen. 😉

    Jag vet dock inte om det bara är tankestoffets utformning som gör att det blir en hård ton – det kan nog vara fler saker på gång. Kanske spelar den relativa närheten till den analytiska filosofin en viss roll? Kontintentalflummande samtalspartners kan ofta låta varandra spinna loss åt konstiga håll – och ofta pratar man nog förbi varandra, sällan pratar man om samma sak. Analytisk filosofi blir ofta mer konfrontativ – vilket kanske är bra, samtalet kanske kommer någon vart? 😉 – men det blir onekligen en annan ton. (”Kan du uttrycka det i satslogiska termer?”) Dessutom blir det mer av de där hypotetiska resonemangen och situationerna som jag finner rätt tråkiga…

    Jag vet inte hur man skall komma förbi detta, men kanske skall vi bli lite bättre på att – som jag nämnde ovan – agree to disagree? Som jag ser det finns det en risk för att OOOandet, paradoxalt nog, lett oss ifrån att diskutera konkreta objekt/entiteter/ting/fenomen, till förmån för käbblande om abstrakta objekts eventuella egenskaper.

    PS. Hoppas inte att mina Engdahl-parafraser ses som stämningskillers; de var ämnade som ett försök att skapa ett vi.

  15. Pingback: 99, our 68 » “There is grandeur in this view of life”

  16. Marcus

    När jag som relativt övertygad deleuzian mötte ooo för första gången, måste jag uppriktigt säga att jag aldrig upplevde något annat än ett antal problemformuleringar som riktades mot min egen ontologiska position och en injudan att ompröva den på några punkter. Jag har haft svårt att förstå de många kraftfulla reaktionerna från inte minst deleuzianskt håll, och har fortfarande svårt att se att de kommer sig av hur ooo som sådant är formulerat (eller någon förment närhet till analytisk filosofi). Jag ska dock fortsätta rannsaka mig själv och hur jag formulerar mig, än mer än tidigare. Men jag ser verkligen ingen skillnad mellan hur ooo är fomulerat eller ”designat” och hur exempelvis Deleuze eller DeLanda jobbar…

    Jag kan i slutänden – och efter nästan en veckas exil för att tänka på det här – inte skaka av mig känslan av att ooo möter en paranoia. Jag talar då primärt inte om den här tråden (även om jag skulle vilja fråga vad i min uppriktiga undran om hur Tardes aggregat förhåller sig till sina beståndsdelar som leder till ”urspårningen”?) eller tidigare trådar som vi har varit inblandade i, utan mest om de återkommande, mycket hårda ”debatterna” i bloggosfären med ooo på ena sidan. Alla ooo-anhängares motiv ska misstänkliggöras och helst tolkas in i något slags maktspelande (som om det fanns någon ooo-teoretiker med maktposition). Och hela tiden dessa försök att förminska alla delar av ooo från olika och osammanhängande håll samtidigt. Detta förminskande tycker jag är det svåraste att förhålla mig till. Det känns ofta som att man blir utsatt för bakbindande härskartekniker som ska omöjliggöra varje frågeställning. Det har, som jag ser det, etablerats en diskurs för att bemöta ooo som är grymt obehaglig.

    Att ha olika metafysiska positioner och tillåta varandra att ha detta är överhuvudtaget inte ett problem, som jag ser det. Agree to disagree är en sak, att fortsätta vara nyfiken på hur olika problem och fenomen kan angripas och studeras är en annan. Jag diskuterar personligen inte för att övertyga dig eller någon annan om att jag har ”rätt” i min ontologiska spekulation. Jag är uppriktigt intresserad av hur Tarde och andra, inklusive du, hanterar vissa frågor jag är intresserad av för mitt eget tankeprojekt, om det finns något jag kan använda eller om det rentav kanske lyckas göra själva problemformuleringen onödig.

    Det går såklart inte tvinga någon att diskutera metafysik, men jag tror inte heller att man kan undvika att ”tvinga på världen sin ontologi” och att det därför faktiskt är viktigt att diskutera metafysik. Det finns ju ingen metod som inte utgår från en i alla fall implicit ontologi.

    Ingen ontologi är sedan fullständig, och alla ontologier har punkter som man helt enkelt måste välja att acceptera som axiomatiska, men de är sällan helt igenom godtyckliga och meningslösa att diskutera.

    Ursäkta om detta blev osammanhängande och kanske fåfängt och ytterligare konfrontativt. Jag kanske bara borde släppa det hela och gå vidare åt mitt eget håll. Men jag känner en stark olust över att bara tyst medge att det är jag och andra ooo:are som är skolgårdsmobbarna som kommer in och pissar på en nymaterialistisk/-monadologisk parad för tolerans.

    Jag ska försöka bli mer konstruktiv, jag försöker faktiskt alltid att vara konstruktiv, men jag tänker inte sluta diskutera på en spekulativ metafysisk nivå, och det skulle vara tråkigt för mig om sådana diskussioner inte kunde föras här. Det här kommentarfältet har trots allt betytt otroligt mycket för mig och min utveckling som tänkare.

  17. Kalle P Inläggsförfattare

    Hello igen – sorry för sent svar – en massa andra dödlinjer har kommit emellan. Först ett par förtydliganden.

    Om provokativa herrar: Ja, dessa finns det gott om. Vi har redan (tack vare föredömligt Cardiff-baserat fältarbete från Chrisk) konstaterat att personen du nämner anses vara en skitstövel.

    Om eventuell närhet till analytisk filosofi: Detta är inte en kritik; det är väl fint med att söka överbrygga kontintental/analytisk-uppdelningen? Jag har fått känslan att spekulativ-realistgrejen i någon mån sökt nå bortom denna uppdelning. Kan dock ha fel. Dessutom är jag nog påverkad av att höra filosofer (från kontinentalt håll) som tycker att ooo/sr bökar i frågor som analytiska filosofer länge bökat i. Bortsett från detta kan jag bara konstatera att vi i dessa domäner ofta hamnar i diskutioner om hypotetiska situationer (”om det fanns endast ett enda objekt i universum”) som jag tidigare främst hört i anslutning till AF. (Men detta kanske är för att folk förstått det hela på ett felaktigt vis. Eller så har man helt enkelt hamnat i dessa diskussioner, som en del av spekulerandet i sig.)

    Om att OOO ”designats” i anslutning till ”Deleuzianismen”: Detta tycker jag att man kan läsa in lite då och då borta hos Harman – tycker att han rätt ofta pekar på hur denna ”-ism” tagit över helt och hållet. (Jag refererade ovan till hans tankar om ”the ongoing attempt to turn Deleuzianism into the philosophical master discourse of our time”.) Inget konstigt i att han då vill sticka hål på denna bubbla. Jag kan delvis hålla med honom – och även hålla med Zizek när han säger att Deleuze bör förstås i relation till samtida Kapitalismus. Men det är detta jag (som är mer samhällsforskare än metafysiker) finner intressant – mer om detta nedan.

    – – –

    Jag skulle inte kalla mig själv övertygad deleuzian. (Antar att du är fullt medveten om att det inte är OK bland troende Deleuzianer att kalla sig själva deleuzianer, eller att erkänna att Deleuze grejer gjorts till en -ism. 😉 ) Är dock alltjämt fascinerad och intresserad av diverse vitalismer, pan-psykismer och ”brandslangsmetafysiker”. (Framförallt om de är typ hundra år gamla, och bär fluga.) Tror delvis att detta beror på att jag tycker att de är vackra (teorierna alltså); befarar att jag kommer att bära på denna förälskelse under resten av livet. Tror även att det beror på disciplinstillhörighet – att se ”varat som kreativitet” (Hallwards läsning av Deleuze) är någonting som både mejkar sense om man (som jag) studerar typ ”innovation och samhälle”. (Här finns dock ett batteri av ”skapelsemetafysiker” att välja mellan.)

    Sedan finns det den aspekt som jag pekat på ovan; spekulerandet är, tycker jag, främst roligt när det kan göra ett jobb i relation till ett konkret problem. (Exempelvis i relation till fältstudier.) Som sagt, jag vet ännu inte vad jag skall göra med exempelvis OOO-spekulationer.

    Sedan finns det ett ytterligare skäl till att jag gärna dröjer kvar vid vitalismer och brandslangsmetafysik. (Vi skall dock inte glömma Whiteheads ”popcornmetafysik”.) Detta skäl är extra färskt i huvudet just nu, eftersom jag just läst om en viss text på relaterat tema.

    I posten skrev jag att ”stora delar av inte minst businessvärlden är ju Tardeansk idag”. Under några år har jag ju tjatat om det lite luriga och paradoxala i att skriva om förment ”radikala” samhällsteorier som samtidigt går helt i steg med vad företag och underrättelsetjänster tänker. Så, visst, i någon mån kanske vi lever i någon slags ”deleuzianskt” paradigm – både inom samtida filosofi (Harmans poäng) och inom Kapitalismus (Zizeks poäng).

    För mig har Thrift varit den ständiga referensen – jag gillar hans nyanserade hållning inför detta fenomen. Som sociolog är det svårt att stå utanför görandet av samhället, så ”kritik-på-avstånd” är liksom inte en option. Dessutom är det skillnad på att vara metafysiker och samhällsforskare; de senare bör vara minst lika intresserade av ”dominanta” ontologier och ”-ismer” som deras ”egna” dito. Det finns alltså något intressant i att befinna sig i närhet till de olika metafysiker som nu alltmer håller samman samhället.

    (Här finns för övrigt en ytterligare diskussion att föra: Vad samhällsvetaren vill ha är en minimal, subtil och varsam världsbild – en som minst lika mycket bjuder in till ontografi som eget ontologiserande. Tarde är intressant för att han erbjuder oss en ”ontologi över ontologier” – detta nämns i efterordet till M&S. Tänker att Whitehead kan användas på samma vis; med propositions etc. Är lite ute och cyklar här – får återkomma.)

    Så – no drama – jag menar att vi har våra respektive skäl till att gilla våra respektive spekulativa världsbilder. Menar alltjämt att vi borde kunna agree to disagree om vissa saker, för att kunna diskutera andra. (Vi tycker nog båda att det blir tjatigt annars.)

  18. Pingback: 99, our 68 » Föreläsningsschema för februari

Kommentarer inaktiverade.