Det våras för basarerna

Ytterligare ett kort instick mellan icke-linjär historia-diskussionen: Roligt att även kultursidorna börjat ta in hela DIY-/pro-am-diskussionen.

Rasmus Malm skriver på GP Kultur idag om DIY-grejens aktivist-potential – och om hur provocerade folk verkar bli av att inte stänga inne världens kunskap hos vissa professioner eller expert-skrån:

Varför provocerar amatörkulturen? Attityden ekar av debatten om hur nätet hotar den etablerade klassen av professionella kulturutövare, eller för den delen journalister.

Sedan kopplar han vidare till det intressanta med pro-ams (se även här och ”Design Management: A reinterpretation”) Linux-communitys öppna kunskapsproduktion etc.

Vi har uppenbarligen kommit rätt långt på bara 18 månader. I början av förra året avfärdade samma kultursida DIY-kulturens samhällsförändrande potential – åtminstone såsom den presenterades vid utställningen ”Take action!”. Metoder för öppen kunskapsspridning beskrevs då som ”ungefär lika subversiva som mina barns funkar det-böcker”.

Kul alltså att kulturskribenter alltmer tagit in det som Vicki the Robot sagt hela tiden:

Cathedrals cannot emerge unless the free spread of knowledge is prohibited.
The underlying knowledge of products or production must be locked, and not released in public.
Bazaars cannot emerge unless the locking in of knowledge is prohibited.
The underlying knowledge of products or production must be kept public.
These two logics have always existed, yet humans have debated them only since the late 1990s.
Computers, specifically software programming, has served as a laboratory for this discussion. […]
In the face of such experiments, humans can hope for a 21st century civilisation assembled in novel ways, less dominated by the hierarchies of the past.

10 Comments

  • 2009/10/21 - 12:00 | Permalink

    Tycker det är värt att påpeka att katedral/basar-metaforen ändå myntades för att beskriva skillnaden mellan två sätt att utveckla fri/öppen programvara. Och visst förekommer båda även inom diy-artad kultur?

    Ta de fritt licensierade filmerna som exempel: de har tillbringat en stor del av processen i katedralläge (bland animatörer eller manusförfattare, skådespelare, filmare, postproduktion med mycket mera) innan de släpps ut i en basartartad distribution och remixprocess.

  • 2009/10/21 - 12:33 | Permalink

    Absolut – det finns alltid katedraler i basarer, och basarer i katedraler. Ingen struktur är helt dominerad av en tillblivelselogik (”abstrakt maskin”). I praktiken finns det bara strukturer som är mer eller mindre ”katedraliserade” (”stratifierade”).

    Den produktion som upprätthålls av det moderna, kunskapsskapande företaget (”anti-marknader”) är alltså mer stratifierad än den som upprätthålls av en produktion där, som Vicki visar,
    – meshworks, snarare än beslutshierarkier, står för samordningen
    – produktion/konsumtion inte är separerade; produkter är öppna för hack
    – den bakomliggande kunskapen hålls öppen, inte sluten inom skrån eller IP-inhängnader.

    På det stora hela skulle jag säga att DIY-aktivitet präglas av mindre stratifiering än traditionell business.

  • 2009/10/28 - 16:42 | Permalink

    Jag håller med om det taktiska valet att upplysa kulturskribenter, ledarsidor etc om den förnyade potential för basar-artade organisationsmodeller för kultur de senaste tio åren. Och det är mycket vunnet om etablissemanget nu inte längre rakt av avfärdar sådana organisationsmodeller.
    Men jag tror att problemet är just som kommentarerna här indikerar, att det inom den decentraliserade, granulära, molekyl-artade amatörvärlden behövs katalysatorer som bidrar till att skapa lokala katedraler, centralisering, molära rörelser.

    The Pirate Bay och liknande index och sajter fyller den rollen, och har kunnat träda in på ett nätaktivistiskt, nyskapande sätt. Element av centralisering kryper på nåt sätt alltid in i även de mest påfallande decentraliserade system som p2p. Men problemet kvarstår; hur göra sin musik hörd, hur tjäna pengar?

    Jag värjer mig därför lite mot den glada, idealistiska bild av pro-ams som t.ex. Demos verkar ha. Ska man verkligen bryta ner motsättningen amatör-professionell bör man fylla det tomrum som nu uppstått re marknadsföring och redaktionellt urval. Proamatörerna hjälps bäst om de får bättre hjälp att lyftas fram i ljuset!

    Därför skrev jag en kommentar på Rasmus Malms och Jasenko Selimovic artiklar i GP igår. Hoppas min poäng går fram, och bidrar till fortsatt debatt.

  • 2009/10/29 - 10:47 | Permalink

    Hej Jonas,

    ja, jag såg artikeln – bra att du gav dig in i diskussionen!

    Visst, jag ser alltjämt ett behov av redaktionellt urval (och även grävande journalistik); håller med de som är oroade över den utveckling med vilken gamla, fina journalistiska bastioner som New York Times mfl. inte längre går ihop.

    Jag ser dock inte att detta är ett problem som måste lösas med tajtare upphovsrätt, utan snarare att vi kanske måste börja se dessa funktioner som samhällstjänster, inte som business. (Detta leder ju till andra policyslutsatser.)

    Sedan tror jag ju alltjämt på att ekonomin behöver ”avstratifieras”; katedral/basar-dikotomin är ett poppigt sätt att kommunicera vad vi är ute efter. Detta handlar ju i slutändan om vad vi har för syn på Kapitalismus – jag följer gärna DeLanda i Braudel-analysen: Kapitalism är uppkomsten av anti-marknader.

    Uppkomsten av 1800- och 1900-talets antimarknader har delvis att göra med det panoptiska diagrammets förmåga att skapa skalfördelar, med separationen av ägande och ledning av företag (pace Alfred Chandler) – men även av företags monopoliserande av kunskap. David Noble menar ju att det är detta som är modern kapitalism: Den rörelse med vilken kunskap låses in, och blir till föremål för äganderätter. Utan separation mellan produktion (kunskapsägande företag) och konsumtion (passiva konsumenter), ingen kapitalismus.

    Här tycker jag alltså att pro-am-diskussionen är intressant. I den ser vi ju att just denna fundamentala uppdelning rubbas. (Även eventuella ”makrologiker” – det perspektiv på kapitalismens vara som Marx pekade på i värdeläran – kan ju uppstå först då dessa antimarknader är intakta.) Här gillar jag Eugene Hollands prat om icke-linjär historiematerialism – hans slow-motion-generalstrejk bygger ju på att ekonomisk aktivitet alltmer flyter över till ”icke-kapitalistiska” delar av ekonomin (han nämner just FLOSS-mjukvara osv.).

    Sedan skulle jag vilja göra en Deleuze på frågan om huruvida denna ”destratifiering” leder till nyliberalism: Det viktiga är ju hur vi får världen att återigen hänga samman efter denna destratifiering. Målet måste vara att skapa strukturer som motverkar att den nya världen, som i mindre utsträckning domineras av anti-marknader, inte urartar till ett nyliberalt helvete. (Yes we can!) 🙂

  • Marcus
    2009/10/29 - 11:35 | Permalink

    Instick: Basarer är ju inte icke-organiserade, icke-hierarkiska, oformliga etc, utan organiserade av andra processer, hierarkiserade på andra principer, och formade på andra sätt än Katedraler. Och dessa kvalitativt skilda mofogenetiska processer förekommer i olika blandningar i alla faktiska (aktualiserade) organisationer.

  • 2009/10/29 - 11:40 | Permalink

    Absolut. Alltid viktigt att poängera detta, Mac.

  • 2009/10/29 - 12:28 | Permalink

    Min ingångspunkt här är lite mindre teoretisk, och baserar sig främst på att om fildelningen sägs ha ”drabbat” samhällsekonomin nånstans så är det egentligen bara inom den hårt stratifierade CD-försäljningen vi hittills har sett reella effekter. (DVD-försäljn + bio + dataspel etc går ju enl upgift klarat sig rätt bra hittills. Porrbranschen har dock drabbats, men det kan vara konjunkturbaserat.)

    Artister har alltid fått uppoffra grader av ekonomisk frihet då ”marknadsföringsfunktionen” av en kulturell produkt är mycket svår att göra utan ekonomiska muskler (här kan man också räkna in andra former av kapital än det monetära; 1200 vänner på Facebook är exempelvis en tillgång här) – men poängen är att den tid våra poeter i dag tvingas avsätta till marknadsföring, administration, PR etc. riskerar vara större än nånsin, då detta tidigare utfördes av de skivbolag de sålde sig till.

    Vad vi givetvis har vunnit är att artister inte längre ingår träl-liknande avtal med dessa bolag. Det är i nån mening en humanitär vinst, och vi kan tala om en ökad individuell frihet för artisten. Men denna frihet har en baksida, som vi sociologer är allt för välbekanta med – att man personligen avkrävs helt nya typer av arbetsinsatser, som nästan alla faller under nutidens entreprenörsideal.

    Angela McRobbies artikel i senaste Fronesis ger en liknande analys. En grej hon pekar på är hur faktorer som i neoklassicistisk ekonomisk teori skulle ha avfärdats som ”externa” spelar en grymt stor roll i att underlätta situationen för kulturskapare som ”fria agenter” i den ovannämnda meningen: stadsplanering, arbetslöshetspolitik, infrastruktur etc. Vi måste vara extremt öppensinniga i vår jakt på lösningar på problemet tror jag; det handlar inte alls bara om statliga subventioner eller LAS.

    Spotify är t.ex. ingen lösning här (det gynnar ju bara redan signade artister, redan verksamma under det stratifierade paradigmet) – utan mer sofistikerade system skulle behövas för att lyfta fram uppmärksamhet och kredibilitet hos *ännu oetablerade* skapare, utan att kringskära deras individuella frihet, utan träl-liknande avtal.
    Eller, som i fallet TPB, indexera och lyfta fram existerande verk på nya sätt: här ställer sig nuvarande upphovsrätt dock helt klart i vägen.

    Men kanske är detta en utopi? Kanske krävs katedralliknande processer som av nödvändighet blir utestängande för att ackumulera tillräckligt med kapital; kanske tvingas osanktionerade former av index och centralisering in i ett anti-marknadsdiagram för att bli ”legitima” (återigen, se fallet Spotify som ju började som en i praktiken illegal samling av mp3-filer).

  • 2009/10/29 - 12:30 | Permalink

    OBS, de ”reella effekterna” inom CD-försäljn är även de svåra att påvisa kausalt. Men fildeln är en väldigt tänkbar delorsak…

  • olov
    2009/11/01 - 01:25 | Permalink

    Passar inte DIY-peppet rätt bra ihop med den politiska idén om förkortad arbetstid. Lagstadgad 6-timmarsdag = mer tid för alla att ägna åt fri lek.

  • 2009/11/02 - 11:12 | Permalink

    olov: Jo, kanske, har inte riktigt tänkt på det tidigare… men så kan man säkert tänka.

    Jag tror även att det är generellt viktigt att man inte bygger alla trygghetssystem på tanken att alla skall jobba Volvo, heltid, livstid. Den yngre generationen som kommer in på arbetsmarknaden får det ju allt svårare att få sådana jobb (utan får nöja sig med korta projektanställningar, eller försörja sig på uppdrag till enskild firma) – och står därmed helt utanför det sociala skyddsnätet.

    Här tror jag någonting måste ändras – återigen, frågan är hur man skapar en sådan ekonomi utan att hamna i det nyliberala helvete som många fruktar.

  • Comments are closed.