Förmäten 68-nostalgi

Uppståndelsen kring Birros Upp till kamp verkar bli ytterligare ett bevis på att ”de som var med” -68 inte fattar samtidens framväxande världsbild och politiska utmaningar.

OK, jag skall försöka att inte hetsa upp mig kring detta. Det verkar dock som att farbröderna på kulturredaktionerna redan bestämt sig för att älska SVTs 68-nostalgitripp. (Som i DN: ”det är svårt att hitta en relevant jämförelse i svensk dramaproduktion över huvud taget. Någonsin.”)

Att kultur-farbröderna gillar produktionen är en sak. Men måste de verkligen gå på med att återigen berätta sina gamla rövarhistorier från när det begav sig? Återigen får vi samma gamla romantiserande historieskrivning nedkörd i halsen. Återigen får vi höra att den politiska aktivismens historia tog slut ungefär samtidigt som 68-orna skaffade villa och Volvo. Eller vad sägs om Nils Schwartz i Expressen Kultur:

Förmodligen kommer händelserna kring 1968 att bli det sista stora ungdomsupproret. […] Det närmaste ett ungdomsuppror västvärlden har sett efter 1968 är dagens fildelning, vilken dock inte drivs av någon annan idé än att det är rätt att med minsta möjliga ansträngning stjäla andras arbete. […] Jag vet – jag var själv med. Jag kan bara hoppas att nya generationer ska få uppleva något liknande.

Ganska bra exempel på förmäten 68-självgodhet, eh? (Här känns Märtas inläggDN-bloggen välkommet.) OK, Nisse. Låt oss slå fast tre punkter om -68:

  1. Först och främst, -68 var knappast ett resultat av att -68orna var mer insiktsfulla eller mer politiskt upplysta än någon annan generation. De råkade bara vara väldigt många, till följd av 1900-talets tidigare händelser.
  2. Faktum är att sakpolitiskt uträttades inte särskilt mycket av denna generation, åtminstone inte kring -68. (Detta är i alla fall vad man kan läsa sig till då historiker skriver om ämnet.) -68 bör snarare ses som en mediakonstruktion, och Upp till kamp är just ett exempel på detta.
  3. Denna generation lyckades, när det begav sig, med att göra en hel del väsen av sig. (Och de har de gjort sedan dess, återigen för att de är så många.) Men vi skall komma ihåg att denna generations främsta sakpolitiska bedrift är att den – så fort den kom till makten – nedmonterade efterkrigsmodell av ”embedded liberalism” som tjänat dem så väl. Denna modell var, oavsett vad dessa ”vänsterkritiker” säger, skapad av deras föräldrageneration, som dessvärre inte fått mycket cred för sina insatser.

Det som stör mig mest är det förmätna i Nisses dissande av ”fildelningen”. Detta visar att han uppenbarligen inte sett att -99-tänket är ett mycket större kulturellt skifte än den samhällsanalys som hans generation presterade. Tankemässigt var -68 en platt återupprepning av gammalt motortänk, enligt formeln: 

Marx + Freud = counterculture = ”det är bara genom att droppa ur samhället och göra crazy grejer som vi kan visa de sovande massorna att världen är en förtryckande helvetesmaskin”.

Counterculture kan alltså knappast kan sägas vara särskilt nyskapande, och inte heller särskilt produktivt. -68-ornas roll blev att markera, gestikulera, kritisera – och just därför blev deras politiska roll att bryta ned, snarare än att bygga upp. (Det var för övrigt även detta 68-tänk som nu gör att vi sitter med en hel generation människor som tycker att höjden av politisk aktion är att dekonstruera texter.)

Ytterst var -68-generationens problem är inte hade någon alternativ modell för hur samhällsstrukturer kan sättas samman. Grejen är att det är just detta – idéer kring alternativa modeller för hur samhällsstrukturer kan hänga samman – som 99-generationen experimenterar med.

Om Nisse hade letat lite till, i närheten av de fildelare som han dissar hade han funnit en framväxande datorinspirerad tankevärld som – om du frågar mig – bör ses som ett kulturellt skifte (som är minst lika betydande som det som 68orna stod för). I diskussionerna kring katedraler och basarer, självorganisering, copyleft, kontrollsamhälle och hacking kan de nya politiska utmaningarna skönjas. (Här bubblar även en ny vokabulär för att beskriva ekonomin, som går bortom Nisses trötta tugg om ”marknadskrafterna”.)

Men nu är Nisse från den 68-generation som lärde sig att politik är att festa och lyssna på importerad gitarrmusik. Han och hans gelikar har aldrig ansett sig behöva befatta sig med frågor om hur världen skall kunna hänga samman på nya vis, efter dekonstruktionen. Men om han hade varit mindre lat, så hade han förr eller senare stött på Eric S Raymonds hacker-diktum, som alltmer låter som den ultimata dissen av 68orna:

Attitude is no substitute for competence.

8 tankar kring ”Förmäten 68-nostalgi

  1. Marcus

    Make Kalle angry – I like him when he’s angry!

    Mycket bra! Och jag förstår vad du menar. Jag hyser dock inte samma skräck (?) som du för att betecknas pomo… Beroende på hur man ser det begreppet – som ”textigt” eller bara ”icke-modernt” (jag och exempelvis Stanford EoP tycks avse det sistnämnda) – är -68-orna i olika grad inblandade i dagens systemskifte.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Ha!! 🙂

    Ja, det är sant – det är roligt att måla upp en ”-68 vs -99”-schism, precis som Nisse gör, men i själva verket ligger de ju och kör lite parallellt. Deleuze, som vi hela tiden refererar till, skrev ju i kontexten av -68.

    Dessutom delar ju -68-tänken och -99-tänken kritiken mot hierarkier. Skillnaden är, i min mening, att -99-generationen har en mer assemblage-inriktad syn på hur dessa hänger samman. (Det går att plugga in en egen komponent i apparaten, och få den att fungera på nya vis.)

    Och jag är inte anti-pomo, mina angrepp på ”textbesatthet” är främst kosmetika.. 😉 Eller rättare sagt – de spelar en mindre roll i detta sammanhang.

  3. Marcus

    Spot on! 😀

    Jag skulle för övrigt välkomna ett ord som gör skillnad mellan de pomosar som ifrågasätter moderniteten (typ Derrida), och de som dessutom föreslår ett alternativ till den(typ Deleuze). Har du något sådant?

  4. Rasmus

    Nils Schwartz var verkligen plågsamt pinsam.

    Funderade lite kring detta att 1968 snarast bör ses som en ”mediakonstruktion”. Är det inte i så fall just i den konstruktionen som det går att se någonting annat än ren dekonstruktion? För mediekonstruerande är onekligen en uppbygglig och långsiktig aktivitet, oavsett om vad man säger om dess resultat. Sen kan man förstås fråga sig om det går att dra en gräns mellan mediekonstruktion och verklig aktivitet. (Vad var förresten sommaren 1967?)
    Vad jag menar är väl – precis som du skriver i din kommentar, Kalle – att ’68 och ’99 bubblar på parallellt under lång tid, i olika proportioner. Fast som analytisk distinktion är det en fruktbar periodisering!

  5. JK

    Gudmundson är inne på liknande spår som, fast inte riktigt lika arg som du: http://gudmundson.blogspot.com/2007/09/glasskamp.html

    Själv kände jag lite som när jag såg den där tyska filmen som romantiserade 68-upproret, ”Die fetten Jahre sind vorbei”: När man inser att de tillrättaläggande politiska kommentarerna är tänkta på allvar och inte på skoj tröttnar man en inte så liten smula.

    Och ärligt talat, en arbetargrabb från Göteborg som snackar stockholmska? Näförfan.

  6. Kalle P Inläggsförfattare

    Marcus: Jag tycker att Latour et.al. hamnar i närheten när han pratar om the ”amodern”/”non-modern” – men han hamnar ju där av andra orsaker. (Han ser ju moderniteten som en myt; det går inte att vara post någonting som aldrig existerat.)

    Rasmus: Ja, jag tror definitivt att man kan se 68 och 99 som parallella företeelser. Precis som med motortänk vs. urverkstänk. Även om det finns ”eror” som kan sägas domineras av exempelvis urverks-tänk (Kopernikus tankar om solsystemet; Fredrik den Stores arméer), eller motor-tänk (Marx och Freuds samhällsteori; Napoleons arméer) så uppstår vi aldrig någon total dominans av en viss tankemaskin.

    JK: Jag såg avsnittet igår, och tyckte mig känna igen alla de klassiska 68-tänksmarkörerna som diskuteras i The Rebel Sell.
    1. Unga grabbar som möts i sitt gemensamma uppror mot Fascistsamhället, symboliserat av rökandet av den Förbjudna Drogen.
    2. Utmålandet av sex, droger och rock ’n roll-grejen som politisk.
    3. Efter Cue Club-bråket: ”Att slå folk i huvet med batong är de enda snutarna kan göra… De slår oss för att vi vågar drömma”

    Need I say more?

  7. vänstra stranden

    Håhåjaja, generationskriget går vidare 🙂

    Har inte haft möjlighet att se TV-serien, men har hört av dem som var tjugo då att de blev starkt berörda. Det skulle nog jag också bliom någon schabloniserade min tonårstid. -68 öppnade dörren för något, men -68 i sig var inte vare sig det slutliga eller det ultimata upproret. Tvärtom öppnade -68 för den narcissistiska politiska kultur som idag driver unga människor bort från organiserade politiska rörelser och in i armarna på självförverkligarnas apostlar. Låt oss hoppas att -99 transformerar sitt uppror till en kollektiv kraft som driver utvecklingen framför sig. Vi behöver inte en omgång peace, love and understanding (pirates, sex and pleasure i nutidens tappnig) till. /VS

  8. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja, jag håller med, det är en intressant tes som du driver; att -68 blev början på en ny politisk kultur. ”Spin” och narcissism kan nog sägas vara förlängningen av -68-generationens insikt om medias betydelse.

    Det störande är bara att detta tragiska legat från -68 aldrig nämns av de nostalgiska personer (som Nisse) som nu klankar ned på dagens aktivister. Inte heller, gissar jag, kommer det framgå av Upp till kamp.

    Samma slappa historieskrivning gäller även andra tråkiga utvecklingar som springer ur -68. Nisse diskuterar exempelvis inte Richard Sennetts och Boltanski & Chiapellos anklagelser mot -68-rörelsen – att deras aktivism ledde till nedbrytandet av alla hierarkier (inklusive välfärdsinstitutionerna), följt av ett vakuum. (Återigen för att de inte lyckades skapa alternativa strukturer.)

    Sen – återigen – jag överdriver brottet (och antagonismen) mellan 68-tänk och 99-tänk. Icke desto mindre funkar denna figur, som Rasmus säger, som ett analytiskt verktyg: Med detta kan jag peka på de ny(gaml)a ansatser till ”att vara politisk” som håller på att växa fram. Jag tror verkligen att det finns mycket spännande som kan komma ur detta tänk.

    Ett tips förresten – mina poänger kommer att kommuniceras på en utställning (betitlad ”Makt och Motstånd”) som kommer att visas på Världskulturmuseet från och med januari 2008. Där berättas en historia av aktivism – från tidiga frihets-/jämställdhetsrörelser, via -68, till dagens ”abstrakta hacktivism”.

Kommentarer inaktiverade.