4S / EASST…

… kom emellan eventuella anteckningar om ”ingenjören och tänkandet”. Här några reflektioner från konferensen.

För det första – intressant att se hur frågan om ”high church” kontra ”low church” STS aktualiserades. Såg inte ett inspel från någon som kan sägas representera ”high church” – så gott som alla presentationer berörde projekt som var hands-on, deltagande, och odogmatiska/agnostiska vad avser teori. (Som Magnus påpekade – det var ont om referenser tillbaka till gamla STS-klassiker, tillbaka till någon slags kanon.)

Detta är intressant, eftersom jag länge känt mig ointresserad av STS just för att jag uppfattat det som att fältet stelnat till en relativt fix disciplin, med en tydlig kärna. Det är också intressant, eftersom jag lärt mig – och lär andra – berättelsen om STS som något som börjar i Kuhn, via SSK, fram till ANT och feminist technoscience osv. Med andra ord, berättelsen om STS har skrivits som en teori-berättelse, där inte minst brittiska sociologer agerat historieskrivare. Det finns en annan berättelse (under konferensen beskriven av Dani Shanley), som kan börja på amerikanska toppuniversitet, i vilka industrialister påbörjat en diskussion om teknikens plats i samhället – hur den skall regleras, förankras, demokratiseras osv. Kort sagt – det kan vara så att det som idag kan sägas ”låg” STS – typ arbete med RRI osv – egentligen är ursprunget till det hela.

För det andra – oj vad bred konferensen är. Det är lätt att känna sig hemma på 4S – man kan prata om lite vad som helst – det finns alltid någon som lyssnar. I år var jag med på tre papper – ett om nano/risk/teknovetenskapskapitalism/Habermas, ett om stadsplanering/codesign/innovation/dissonans/modaljazz, och ett om laboratorieurbanism/suspension/repression. Alla passade in.

För det tredje – skönt med online (även om det inte blev samma möjligheter för att socialisera). Skrev lite om detta på twitter:

2 tankar kring ”4S / EASST…

  1. Magnus

    Att bero på high church STS så tyckte jag att sessionerna med ”classic STS papers” var uppfriskande. Både nya perspektiv på vad som är givna klassiker och argument för att kanonisera mer marginella texter. Söderbergs följande av Latour och Callon tillbaka till Althusser ger också en annan bild av fältet.

    Svara

Lämna ett svar till Kalle P Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *