Ren jävla Ondska: White Cube

Det första nedslaget (av två) om ondska och mörker, i relation till två pågående utställningar.

För fyra år sedan brann en del av konservative knösen Charles Saatchis konstsamlingsamling upp. Verk av Tracey Emin, Damien Hirst och Rachel Whiteread försvann helt. Men, som The Times skriver,

the really critical loss was the huge installation by the Chapman brothers, called Hell, that had been the centrepiece of the Royal Academy”™s Apocalypse show. Hell was a great evocation of human evil, acted out by vast numbers of toy soldiers on a relentless scale. It had taken years to make.

Som tur är tog Jake och Dinos Chapman förlusten med ro. De noterade ironin i att Helvetet brann upp, och bestämde sig att göra en större och ännu Ondare version. Som Jake Chapman uttrycker det:

We wanted to rescue the work from the sentimentality that soon clothed the work after it burned, an affection for the work that wasn’t there when it actually existed as an object, so the idea of a world without Hell was unacceptable to us.

Självklart hjälpte det att Louis Vuitton-mogulen beställde det nya verket – betitlat ”Fucking Hell” – och sannolikt betalade miljoners miljoner för det.

Resultatet visas nu på White Cube i Londons Mayfair. I nio montrar har Chapman-bröderna byggt upp ett helveteslandskap i miniatyr. Här finns en nedgången kyrka där en mustachprydd man i sidbena döps, ett sjukhuslabb där obehagliga experiment utförs, en fabrik med löpande band, och en väl utbyggd infrastruktur för tågtransport. Mitt i alltihop pågår ett vulkanutbrott.

Referenserna är uppenbara, och obehag är det första man slås av; chapmännens semiotik pekar mot smärtfulla minnen. Samtidigt tar det inte lång tid innan man alltmer sugs in i verkets fantastiska detaljrikedom. Landskapet är nämligen fullt av tiotusentals (?) varelser in action.

Det är inte helt lätt att se tolka vad som försiggår i detta landskap, men det populeras av människor – alla uniformerade Nazister – och deras plågoandar. Det verkar som att de skelett-liknande plågoandarna underhåller någon slags logistisk apparat för att forsla nassarna mot vulkanen, men detta är lite oklart; Helvetet är även ett paranoians territorium, där alla kämpar mot alla. Förutom andar och människor finns även Hitler utspridd lite här och var – det verkar finnas en speciell plats i Helvetet för honom.

Samtidigt verkar helvetet vara ett ställe som inte ser så annorlunda ut än vårt: En plågoande sitter på en klippa vid det blodstänkta havet och läser en bok; några konstkritiker-andar ser intresserat på när Hitler står framför en massgrav och målar ett av sina kända landskapsvykort. Rent generellt är uppfinningsrikedomen – och uppfinnarglädjen – stor när det gäller plågoandarnas sätt att hitta på jävelskap där nere.

Med andra ord, ”Fucking Hell” har alltså ”begåvats” med den mörksvarta och puerila humor som bröderna Chapman gjort sig kända för. Samtidigt är installationen en kommentar till hur vi använder oss av kategorin ”Ondska”. Att dessa Young British Artists givit Helvetet en nazistiskt innehåll och form – montrarnas layout bildar tillsammans ett hakkors – är ju ingen tillfällighet. Andra Världskriget är alltjämt central för britternas självbild. Nazi-tyskland är den gegenbild mot vilken man definierar sig själv; britternas Godhet härleds ur den Ondska man tappert satte sig upp mot för nästan sjuttio år sedan. En värld utan Helvetet är svår att tänka sig.

Självklart finns det frågetecken här, inte minst kring relativisering av Förintelsen. (Notera att The Guardian lägger in en faktaruta om Hitler och nazismens syn på konst vid sin recension av verket – en påminnelse som tyvärr fortfarande behöver upprepas.) Samtidigt kan man i verket ”If Hitler Had Been a Hippy How Happy Would We Be”, också utställt på White Cube, läsa in en uppmaning till oss att komma bortom Ondske-tänket, för att kunna motverka ytterligare massmord.

Till detta verk har Chapmanbröderna köpt in en samling vykort, målade av ”A Hitler”. Över massmördarens undermåliga teckningar har man kluddat regnbågar, smileys och dylik trippig grafik. Dessa add-ons accentuerar Hitlers barnsliga stil, hans missriktade förhoppning om att kunna arbeta som konstnär – helt enkelt hans futtighet. Är detta verkligen den Hin Håle vi lärt oss att frukta?

Att härleda Nazismen från någon slags transcendent Ondska, eller att – än värre – härleda den från Hitler såsom varande en inkarnation av Ondska, hjälper oss inte motverka folkmord. Dessa myter leder oss bort från att förstå hur materiella, morfogenetiska processer kan få samhörigheter att implodera, stater att vända sig mot deras medborgare, och samhällen att begå självmord. Vi behöver inte Gud, eller det förgudade Jaget (det unikt ”mänskliga” subjektet), för att förstå dessa skeenden – vi behöver en ny samhällsontologi. Ett samhälles sammanbrott bör förstås enligt samma logik som en vattenström övergår från laminärt till turbulent flöde. Kort sagt: Totalitärism och fascism är maskiner. Vi kommer aldrig kunna bygga denna ontologi om vi inte kommer runt myten om Ondskan.

4 tankar kring ”Ren jävla Ondska: White Cube

  1. Johan

    Nice writeup. Vill minnas att jag såg det nu uppbrunna helvetet på Kunstwerke i Berlin någon gång.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Ojoj – det är någonting att berätta om för barnbarnen – jag hann aldrig se den.

    Är egentligen ingen fan av Chapmanbrödernas tidigare arbete, men detta var faktiskt rätt så intriguing…

  3. B

    Tänker på en samtida pop-konstnär; B.R. :

    Someday I’ll take you to Disneyland
    We’ll go on Mr. Toad’s Wild Ride, and follow him straight to hell
    But that’s not necessary just now
    For now hell’s all around us
    Now rubber devils, no smell of sulphur
    But hell nonetheless
    Hell more grotesque than any medieval woodcut

    Instead of dramatic demons: a lifeless shuffling horde
    Without souls, without imagination, without worth
    And beyond redemption

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej B,

    det var vackra rader. 🙂 Jag kan tänka mig att bröderna Chapman och B.R. skulle kunna bli riktigt bra vänner.

    Fast det är klart, jag har en känsla av att B.R. har svårt att upprätthålla vänskap med folk – han/hon tenderar att störa sig på sina medmänniskor. Han/hon verkar som en är en såndär som stör sig på allt och alla, i stil med:

    Do you ever wanna
    Kill all the people who tell lies?

    I’m talking about people
    Who say one thing and do another
    Or who tell you they sent something express mail
    When you know they haven’t

Kommentarer inaktiverade.