OK, under 2007 blev det en hel del bloggande om 99-tänk, komplexitetsteori, övervakning och Deleuze/DeLanda. Samtidigt fanns det tre politiska teman - tro, klyftor, och värden att kämpa för - som kändes viktiga under året som gick.

I förra numret av The Observer summerade Will Hutton upp året som gått under rubriken “Five bright ideas that illuminated 2007“. Tre av de teman* som Hutton lyfter fram sammanfaller med det som jag skrivit om på denna blogg, och på den insomnade Frihetligt Forum.

1. Don’t trash our gods

If 2006 was the year of the rampant secularists, Richard Dawkins assailing religion as the source of much evil, 2007 has seen the case for faith begin to make a comeback. 

Den fundamentalist-ateism som Hutton skriver om - omnämnd i denna bloggpost - är dock inte alls på reträtt i Sverige. Snarare verkar den Sturmarkska “Humanismen 2.0″ vara populär - Humanisterna vill fortfarande inte erkänna att deras tro är just en tro. Denna debatt kommer vi att ta med oss in i 2008; det känns fortfarande som att debatten inte riktigt nått en intressant nivå i Sverige. Detta inte minst eftersom det främst är pastorer av olika slag som ställs emot Sturmark och Björn Ulvaeus - när släpps STS-arna och posthumanistiska teoretiker in i debatten?

Denna diskussion är viktig - inte minst för de liberaler som gillar kulturradikalism. Som jag nämnt i texten “En vänsterliberal vokabulär” är det inte bara traditionen, religionen och familjen som utgör dagens maktstrukturer - även expertis och vetenskap bör ses med kritiska ögon.

Vår generations kulturradikaler måste därför vara lika kritiska mot vetenskapsmän som mot präster.

Denna hållning är givetvis väsensskild från den upplysnings-/Pangloss-liberalism som tyvärr dominerar inom den liberala scenen i Sverige. Timbroiterna borde läsa mer av den under året bortgångne Richard Rorty.

3. Empathy for the poor matches criticism of the super-rich

When a Yale professor writes a book saying it is right to be generous to the poor and gets an approving review from the International Monetary Fund, you know the times they are a-changing.

Under 2007 blev det allt vanligare att höra bedömare - även från högern - prata om de vidgade klyftorna. Som jag skrev i posten “Dags för liberaler att tänka på avståndet?“,

avståndet mellan rika och fattiga börjar nu få proportioner som liknar de klyftor som tidigare - historiskt sett - lett till omvälvningar.

I samma anda underkände Tony Giddens Labours tio år vid makten, just eftersom de har översett framväxten än större klyftor. Jag tror att Good Old Giddens har rätt när han säger att “in the future, leaving the rich alone won’t do”: Förr eller senare måste vi finna sätt att vända den trend som gjort att skattebörda förskjutits, från skatt på kapital till skatt på arbete. Detta skulle minska klyftor, såväl som skapa en bättre fungerande arbetsmarknad.

Här tror jag vi har två utmaningar att tampas med. För det första måste vi begåvas med politiker (spelar ingen roll vilken färg) som orkar hålla emot för populistiska krav på sänkningar av fastighets- och förmögenhetsskatt (som alla ekonomiska bedömare, exemelvis OECD, anser vara korkade). För det andra måste vi våga diskutera beskattning av flyktigt kapital, se OmVärlden-krönika, hur tråkigt det än låter…

5. Enlightenment values are best - despite US neoconservatives 

The liberal left has for years associated itself with revolutionary and liberation struggles in the less developed world. There is a natural sympathy for Venezuela’s Hugo Chavez, Iran’s Mahmoud Ahmadinejad, even China’s Hu Jintao. … But 2007 revealed the heroes to have feet of clay. Whatever else, they are not friends of political pluralism, nor accountability through a free media, nor the rule of law. The Western enlightenment and even the US have begun to appear more attractive, the alternatives flawed.

Först, en brasklapp: Hutton talar gärna om de “enlightenment values” som (någorlunda) råder i marknadssamhällena i väst. Han menar då ideal som pluralism (delning av ekonomisk och politisk makt), checks-and-balances, yttrandefrihet, föreningsfrihet osv. (Alltså inte samma som den upplysningsliberalism som jag gärna kritiserar.) Han menar att det är dessa egenskaper - alltså inte nödvändigtvis ekonomiska friheter - som gjort att marknadsekonomier är (någorlunda) bra på att skapa välstånd.

I sin kolumn nämner Hutton sin Observer-kollega Nick Cohen, som startade debatt genom sin bok What’s Left: How Liberals Lost Their Way (och dessförinnan det så kallade “Eustonmanifestet”). Själv skrev jag en bloggpost på Frihetligt Forum på temat - “Om kriget: Vad kämpar vi vänsterliberaler för?“. Vi är ju ofta rätt bra på att lyfta fram det som vi är emot, och alla de projekt (statsbyggande etc.) som inte är värt att kriga för.

En diskussion om vad vi är för är viktig av (minst) två skäl. För det första kan vi inte längre bara definiera oss emot vad USA gör - om ett år kommer landet att styras av en president som med största sannolikhet styr bort från Bush-administrationens policies. (Jippie!) För det andra ser vi faktiskt framväxten av en nya geopolitiska realiteter: Exempelvis verkar Rysslands och Kinas auktoritära kapitalism bli ett alltmer stabilt samhällssystem - även för fattiga länder. Time to get off the fence, så att säga.

Det var allt - ser fram emot 2008!

— 

* Fotnot: Huttons övriga två teman, som jag inte tar upp i denna post, utgörs av en brittisk angelägenhet respektive en självklarhet…