Nysaklighet, post-expressionism, magisk realism

För några månader sedan föreslog Rasmus att spekulativ realism-grejen borde ses som en slags ”nysaklighet”. Finns det eventuella paralleller mellan dagens SR-diskussion, och de samtal som fördes vid genombrottet för den tyska rörelse som fick namnet ”Neue Sachlichkeit”?

I höstas skrev jag om Guggenheims utställning om ”Chaos and classicism”. I denna utställning – jag tror den visas i Bilbao nu – beskrivs hur mellankrigstiden präglades av ett slags tillnyktrande:

Enligt Guggenheims historieskrivning var mellankrigstiden en tid då vi försökte överkomma det första världskrigets kaos, genom att söka oss tillbaka till klassicismens ordning. Kaoset kan nog sägas vara moderniteten som helhet – WWI var ju det första moderna kriget, som i sin tur hade föregåtts av en tid av såväl globalisering, folkförflyttningar, teknologisk utveckling, och samhällsförändringar som genererat lika delar spänning, yrsel, och rädsla. (Ni känner till Marx-citatet: All that is solid melts into air.) De klassiska idealen – traditionen, arvet – blev då det där säkra vi kunde hålla kvar vid.

Efter ett upprivande första världskrig uppstod alltså en viss trötthet inför tankeströmningar som framhävde tillvarons kaotiska, fragmenterade, flytande natur. Slut med den hisnande expressionismen och futurismen. Alltså:

Nog med problematisering, tillbaka till ordning! Inte sällan kom detta att utmynna i mer naturalistiska studier av människan/individen som sammanhållen kropp – inte som ett flödande medvetande eller en fragmenterad samling masker.

Neue Sachnichkeit blev benämningen på en strömning märktes inom både måleri och fotografi. (Man ville inte använda ”naturalism”, för det kändes förlegat. ”Bara sååå 1800-tal.”) Den nya benämningen samlade alltså måleri som ”post-expressionistiskt”, såväl som fotografi som ville bryta med expressionismen genom att utnyttja mediets möjlighet att skapa ett ”nytt seende”. I bägge fall graviterade konstnärerna mot nyktra, ”sakliga” utforskningar av objekt. Dessa objekt porträtterades som tidlösa, stabila och fixa. Framställningen var minimalistisk, mot en enkel bakgrund, för att framhäva objektet. Konstkritikern Walther Petry skrev följande i Kunstblatt om det nysakliga fotografiet:

We are concerned here with the clear and unambiguous structure of things, with their meaning more than their appearance. […] Art takes the object out of its context, frees its object, gives it a wealth of meaning – yet with what medium? It subjectivizes the object, and the limits of the respective subjectivity become the limits of artistic depiction, right down to the last little detail. […] The object, clearly recorded, reproduced without any artistic transformation, must communicate with its meaning exclusively the objective meaning of its self, in so far as its reproduction gets beyond the reproductive element of a flat black-and-white suggestion of nature.

Franz Roh skrev den bok om ”post-expressionism” som blev manualen för att förstå det nya måleriet och fotografiet. Exempelvis gjorde han följande uppdelning mellan det expressionistiska och post-expressionistiska:

Franz Roh' distinction between expressionism and post-expressionism

Låt oss pausa här: I den gamla nysakligheten fanns det mycket som känns främmande, i relation till dagens spekulativa realism. 1920-talets Neue Sachlichkeit känns alltför nykter, alltför nära ”naiv realism”. Jämför med vad Graham Harman säger i en ny intervju till Mute Magazine (tipstack till Marcus):

The ”˜realism’ part of SR means that the world exists independently of humans, which is what continental philosophy likes to call ”˜naïve’ realism. The ”˜speculative’ part of SR means that the models of reality it generates are all notably strange. This is not the middle-aged sort of schoolmaster realism that likes to annihilate daydreams and turn everything into a bland acknowledgment of tables and cats on mats.

Det är inte särskilt spekulativt att söka en ”clear and unambiguous structure of things”. Samtidigt finns det en klar parallell mellan Neue Sachlichkeit och Spekulativ Realism – i bägge fall ser vi ju
1. ett intresse för beständigheten i objekt, och
2. ett klart brott med etablerade föreställningar om världen som flöde och process (då Bergson, nu Deleuze).

Harman igen:

The first major principle of object-oriented philosophy (OOP) is that objects are the most universal topic. The universe is not just made of tiny micro-particles or mathematical structures that explain everything else. Nor is it made of a gigantic language or society that constructs everything else. No, reality is autonomous from us. And despite recent fashion it is not made up of process, fluxes, and flows – instead, it is made of individuals.

Jämför detta med följande citat från Rohs bok om post-expressionism:

Post-expressionism offers us the miracle of existence in its imperturbable duration: the unending miracle of eternally mobile and vibrating molecules. Out of that flux, the constant appearance and disappearance of material, permanent objects somehow appear: in short, the marvel by which a variable commotion crystallizes into a clear set of constants; this miracle of an apparent persistence and duration in the midst of demonical flux; this enigma of total quietude in the midst of general becoming, of universal dissolution: this is what Post-expressionism admires and highlights. […] Post-Expressionism faithfully raises a pane of glass in front of a light and is surprised that it doesn’t ”melt”, that it doesn’t inevitably transform itself, that it is accorded a brief stay in eternity. It is the same feeling that motivates the invocation of norms, of ethical and even political positions, from either the right or the left. And this is not a result of intimate inertia; it is the glimmer from which the elan vital (the previous generation’s philosophy of life) cannot save us. (22)

Denna passage rymmer många viktiga element: framhållandet av fasta objekt; tyst vara istället för tillblivelse; distanserandet från ”the previous generation”. Intressant är även kopplingen till politiska positioner; referenser till både en höger och en vänster som söker en fast grund. På denna punkt blir jämförelsen haltande – jag ser inte att man kan tradd-sociologisera SR som ett uttryck för en önskan om att återgå till ordningen. (Frågan är om det är rätt att göra så för Neue Sachlichkeit?)

Dock finns det en slags ”lös grund” som både NS och SR distanserar sig från. Bägge rörelser undviker diskussioner om ”ramverket” för representationen. På bilden ovan ser vi att ”post-expressionismen” i någon mån släpper frågan om representation (”respecting the frame” istället för ”contesting the limits of the frame”). Här finns det likheter med SRs kritik av ”korrelationism”; ”the continental tendency to turn all philosophy into a discussion of the human-world interaction” (Harman igen). Indeed, SR kan ses som

a useful signal for a generalised revolt against the continental philosophy of the 1980s and 1990s, which turned everything into language games or power games.

Denna ambition är ju lovvärd. (Samtidigt är ju inte SR bara den sista i raden av -ismer som säger sig stå för en sådan revolt.) Oavsett vilket – hurra, nu kör vi.

Slutligen: Gissningsvis finns det en risk att Roh och gänget idag utmålas som mer naivt realistiska än nödvändigt. Deras eventuella spekulativa drag borde återupptäckas. Vi skall komma ihåg att Roh motsatte sig begreppet ”neue sachnlichkeit”, till förmån för ”magischer realismus”. Magisk realism – där händer det nåt! Ett intresse för tingens märklighet, olika försök att locka ut propositions ur tingen. Fotografen Albert Renger-Patzsch ville att hans nu kända bok skulle heta just så – Die Dinge – men istället fick den titeln Die Welt is Schön. Bägge funkar, tycker jag. Som Whitehead skriver i Modes of Thought:

Philosophy begins in wonder. And, at the end, when philosophic thought has done its best, the wonder remains.

8 tankar kring ”Nysaklighet, post-expressionism, magisk realism

  1. Rasmus

    Ang. magisk realism (som litterär riktning) så var detta en stående referens i en bok jag nyligen läste, Magical Marxism av Andy Merrifield. Emellertid sög den.

    Övergången från ”contesting the limits of the frame” till ”respecting the frame” tror jag är något av det viktigaste och mest problematiska med SR/OOP-grejen. Då tänker jag inte så mycket på filosofins innehåll som på dess disciplinära organisering. Kritiken av korrelationismen säger i praktiken bara att filosofin inte ska jobba så – hur andra ska jobba säger man föga om.
    Jag kan gilla att läsa Graham Harman (dvs. vissa saker han skrivit; Circus Philosophicus var enbart tramsig), men jag har svårt att se hur hans tankar ska omsättas av t.ex. historiker, geografer, ekonomer, etnologer…
    Där finns en klar skillnad mot t.ex. Deleuze/Delanda-grejen som är utpräglat tvärdisciplinär (vilket förstås medför egna problem, men det är en annan sak).
    Ursäkta om jag nu uttryckte mig lite bryskt, men jag menar att SR/OOO:s filosofiska separatism måste tas på allvar (likt deras de facto mansseparatism).

    Anyway, stort tack för ovanstående utläggning! Jag är själv inte alls så bevandrad i den historiska nysakligheten och hade ingen aning om dessa spännande utvikningar när jag föreslog den svenska termen.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja, så kan det nog vara – att kritiken av korrelationismen främst berör hur filosofi skall göras – jag är inte rätt person att uttala mig där. (Även om jag har rätt kön.)

    Håller med – the jury is still out apropå frågan om hur vi andra (som inte är filosofer) skall använda/göra OOOnt.

    Kul att du gillar utläggningen – tänkte att det kanske finns folk därute som kan typ konst/foto, och kan fylla i lite mer om vad de gamla nysakliga tyskarna egentligen höll på med.

  3. Marcus

    Rasmus: Låt oss ta detta på största allvar! Jag tror du sätter fingret på något väldigt viktigt dät. Kritiken mot korrelationismen är nog enbart en inomfilosofisk diskussion, ja. Och kanske är det dags – när SR-baslägret ändå redan har brutit upp och splittrats – att sluta definiera spekulativ realism utifrån kritiken mot korrelationismen, och istället fokusera på dess brokiga innehåll, på de spekulativa realismerna.

    Kritiken av korrelationism tar en alltför stor plats när SR diskuteras, naturligtvis till dels för att det var den som ursprungligen var den minsta gemensamma nämnaren (och det som sanning med modifikation), men kanske också för att SR:arna har sett sig tvungna att argumentera för att de överhuvudtaget spekulerar innan de kan argumentera för det de spekulerar i.

    Sedan är ju Harman (men inte de andra SR:arna eller ens ooo:arna väl? Så upplever inte jag det i alla fall) extremt metafysiskt inriktad, han skriver bara om metafysik och reffar bara filosofer. Det är frustrerande många gånger, för att tillämpningsfrågan då alltid blir hängande i luften.

  4. Rasmus

    Marcus: Jag gillar skarpt din intervention. Låt oss alltså sätta korrelationismfrågan inom parentes och prata om allt det andra (samt inte låta Harman hamna i förgrunden hela tiden)!

  5. Marcus

    Rasmus: Gott så! Harman tar plats mycket för att han är den ende (förutom Bogost, till viss del) som har lagt fram sin position med systematik.

    Det kan för övrigt inte finnas många akademiker som papperspublicerar sig så oerhört sällan som Levi Bryant, och ändå gör väsen av sig. Harman brukar ju säga att Bryant är den enda som skriver sina bästa grejer i bloggformatet – och konstant ser man Larval Subjects-poster reffade i papper och andra publikationer. Nå, vi ser fram emot The Democracy of Objects nu, och hoppas att vi kan prata lite mer med någon annan än Harman efter det. 🙂

  6. Fredrik

    I Mute-intervjun kritiserar ju Harman själv all form av filosofisk separatism, och avslöjar att hans saklighet används av andra än filosofer. Det framgår förvisso inte hur den kan tillämpas, men att den skall kunna göra det är uppenbarligen något som OOO:arna själva är måna om.

    ”DH: What do you think of this proliferation of object-oriented theories and their extension to a variety of fields beyond philosophy (social sciences, art history, literary theory, political theory)?

    GH: I love this proliferation, especially since it often occurs in fields I don’t understand. Nothing makes me happier than to receive mail from people who say that they’re doing work in anthropology that is inspired by my books, or doing an art installation named after one of my book titles. I don’t believe in ”˜purifying’ philosophy, but in trying to let philosophy give and receive impacts in every direction.

    /…/

    My friend and fellow object-oriented philosopher Levi Bryant says that philosophies succeed when they give other people work to do. I agree with this formulation

    /…/

    There are so many brilliant and interesting people out there who don’t do academic philosophical work: sculptors, geographers, chess champions. The more of these people you are able to address in some way, the more likely it is that you’ve reached the truly universal subject matter that philosophy was born to address.”

  7. Marcus

    Fredrik: Ja, jag är såklart övertygad om tillämpbarheten, det är bara det att Harman håller sig från att ”fuska” med sådana själv. Han är en skomakare som förblir vid sin läst. Deleuze och Guattari arbetade oerhört tvärvetenskapligt, rent promiskuöst, redan från början.

    Å andra sidan har nog många skrämts bort från D&G pga att de fuskade i ämnen de egentligen inte riktigt behärskade. Många avfärdar ju (lite fantasilöst) D&G:s metafysik eftersom de använder någon fackterm ”fel” eller tolkar något oortodoxt eller rentav missuppfattar något i ett specialämne.

    Det finns då en styrka i att jobba rent metafysiskt, och sedan låta experterna tillämpa i sina respektive fält. Svårigheten är att få dessa experter intresserade till att börja med. D&G:s mer provokativa ingångspunkt har ju funkat ganska väl, säkert bidragit till att de accepterades utanför filosofin långt innan de accepterade innanför…

    Mynt har två sidor. 🙂

Kommentarer inaktiverade.