Oavsiktlig marxism 2

Förra posten avslutades i en antydan om att ”existensen självt [kan] förstås i termer av abstraktion”. Tänkte fortsätta utifrån denna hint.

Toscanos artikel om ”abstraktionens kultur” utgår från Whiteheads Science and the Modern World; en bok som enligt Toscano diagnostiserar 1900-talet som en tid av abstraktionens barbari. Den moderna världen kan kategoriseras av uppkomsten av en kultur där särskilda sätt att skapa abstraktioner; den så kallade ”vetenskapliga materialismen”. Mer om detta snart, men först en brasklapp: Kritiken gäller alltså inte abstraherandet som sådant – vi skall komma ihåg att Whitehead kom från en utomordentligt abstraherande disciplin; matematiken. ”So long as you are dealing with pure mathematics, you are in the realm of complete and absolute abstraction”.

Hans position var alltså, som redan nämnts, att vi aldrig kan komma bortom abstraherandet. Därför är det så mycket viktigare att ständigt vara vaksam inför sina abstraktioner, och ständigt revidera desamma. Men även om matematikern är en abstraherare par excellence, så är abstraktionen inte nödvändigtvis något som har med människor att göra:

Abstraction expresses nature’s mode of interaction and is not merely mental. When it abstracts, thought is merely conforming to nature – or rather, it is exhibiting itself as an element in nature. (Whiteheads Symbolism, citerad i Halewood, 2011, 148)

Vi har alltså att göra med något vi kan kalla – förlåt uttrycket – ”abstrakt abstraktion”. Halewood beskriver den genom att undersöka ordet abstraktion etymologiskt: ”Ab-trahere”, att dra av någonting från en viss entitet, att avlägsna något och ta det någon annanstans. Marcus säger så gott som samma sak i sin kommentar: Att abstrahera är

att dra något ur något annat, att göra en schematisk sinnesprofil av något, och jag menar att detta är något som händer i alla relationer mellan alla typer av entiteter.

Whiteheads klassiska exempel på abstraktioner finns The Concept of Nature. Halewood, däremot, konkretiserar den abstrakta abstraktionen – förlåt igen – med två exempel. Dels en forskningsartikels abstrakt, dels maltwhisky, såsom det som dragits ut ur vissa ingredienser. Vatten, korn och jäst omvandlas till vört, som destilleras och koncentreras. ”It is then distilled again, and once this is done it is heated so that the ”flavoured” alcohol evaporates (is separated) from the beer-like mixture; the result is malt whisky. A real abstraction.” (149) Här är det inte realabstraktion i den Marxska meningen; det är snarare en ordlek, ämnad att peka på hur ”verklig” den abstrakta (icke-tankerelaterade) abstraktionen kan te sig. (Bränner i halsen, kittlar bihålorna.)

Här utvecklade ju Whitehead lite egna metafysiska begrepp för att tänka sig en värld där upplevelsen av abstraktioner är central. Toscano håller sig dock till Whiteheads diagnos av den moderna världens abstraktionen; dess ”vetenskapliga materialism”. Whiteheads beskrivning av uppkomsten av den moderna vetenskapen handlar om Galileo-ögonblicket: Det moment då Galileo tar död på tidigare spekulationer kring månen, och ersätter dessa med hårda fakta. I Edward Tuftes Beautiful Evidence finns det för övrigt en finfin beskrivning av vilken effekt Galileos avbildning av månen hade:

From then on, theories about the universe had to be tested against the visual evidence of empirical observation. This is the forever idea in Galileo’s book. An so armchair speculation, parsing Aristotle and religious doctrine, and philosophizing were no longer good enough. (97)

Tufte on Galileo

(Man kan för övrigt läsa in något liknande i Tarde’s Underground Man, som gör en poäng av hur vetenskapen – när mänskligheten gått under jorden – återigen börjar spekulera om tingen, eftersom forskarna inte längre har direkt tillgång till desamma. Denna aspekt borde kanske inkluderats i min text om ”spekulativ sociologi” i nya Paletten, men den kom inte med.)

Hur som helst – i Whiteheads analys framstår den moderna vetenskapen som en anti-intellektuell gest. Den moderna vetenskapen uppstår alltså som ”en revolt emot förnuftet”. Efter Galileo börjar även abstraktionen få en annan mening – från ”separerandet från materia”, till ”isolering av materiella system”. Inom ramen för den senare abstraktionen växer en experimentell praktik fram, där orsak-verkan-samband kan fastställas – men bara inom ramen för det isolerade systemet; bara inom ramen för experimentet. (Nu är vi inne på Stengers-territorium.)

Den moderna världens barbari märks alltså uppkomsten av en tankekultur – uppkomsten av en viss form för våra tankars former – där Galileo-modellen generaliseras på ett oaktsamt vis. Det som växer fram är den ”idealistiska materialism” som jag nämnde i föregående post, i vilken vi så ofta gör oss skyldiga till ”the fallacy of misplaced concreteness”. Matematiken har lärt oss att vi kan manipulera abstraktioner lite som vi vill; denna vana har vi sedan tagit med oss i hur vi förhåller oss andra abstraktioner. Därför misstar vi oss regelbundet, och ser det abstrakta som om det vore konkret. Kvar blir då en förenklad – reduktionistisk – syn på det konkreta. Detta är, i sin tur att mista det konkreta, som bär på ”mer” än det som en abstraktion kan fånga. Toscano skriver:

Once philosophical theory and culture are led to transform the conditional isolation of systems proper to the Galilean apparatus into a generalized reductive ontology of ”˜senseless”™ matter, concreteness itself, according to Whitehead, is under grave threat. (62)

OK. Låt oss kort jämföra med Marx-traditionens behandling av realabstraktioner.* Bägge perspektiv ger en beskrivning av hur dessa former för tankeformer uppstått. Marx-traditionen ställer dock – som man kanske kan vänta sig – uppkomsten av ”abstraktionens kultur” i ett annat ljus. Whitehead sammanför inte abstraktionskulturen med politisk ekonomi as such. Han talar om abstraktioner som ”de vapen med vilka vår tanke om det konkreta kontrolleras”, men hans ingång i frågan är intresset för hur den moderna vetenskapens tankekultur kommit att infektera ”kulturen” som helhet. Realabstraktionen, å andra sidan, är inskriven i historien om kapitalismen.

Dessutom skall vi komma ihåg att realabstraktionsbegreppet – som Rasmus är inne på – inte är det samma som abstraktions-begreppet. Toscano citerar Sohn-Rethel:

Marx”™s discovery stands in irreconcilable contradiction to the entire tradition of theoretical philosophy and this contradiction must be brought into the open by critical confrontation of the two conflicting standpoints; this is the contradiction between the real abstraction in Marx and the thought abstraction in the theory of knowledge. (citerad i Toscano, 2008: 69-70)

Varför vill då Toscano och Halewood sammanföra Whitehead och Marx? Jo, därför att – för att tala med Sohn-Rethel – Marx stora teoretiska revolution utgår från tanken om en abstraktion som inte är tankens abstraktion. Detta kan, i sin tur ställas i relation till det icke-antropocentriska ”abstrakta abstraktionsbegrepp” som diskuterats ovan. Går det att, som jag nämnde i förra posten, använda Whiteheads spekulativa metafysik i förståelsen av den ekonomi vi kallar kapitalistisk?

Skillnaden ligger i att Marx tänker sig en värld där abstraktionen föregår tanken eftersom vi lever i de sociala relationer som kallas kapitalism. Whitehead, å sin sida, tänker sig en värld där tanken bara är ett av flera sätt på vilken abstraktionen yttrar sig, och att det moderna samhället (smittad av vetenskapen) fastnat i missvisande sätt att tappa in på denna värld av abstraktioner. Kort sagt, Marx utgår från de samhälleliga relationer som uppstår i det som kallas kapitalism, medan Whitehead börjar från metafysiken.

Går det att applicera Whiteheads tanke om ”the fallacy of misplaced concreteness” på varuformen, och ge en annan metafysisk grund för analysen? Tja, kanske det. Stengers skriver att abstraktionskritikern Whitehead är en oavsiktlig marxist, eftersom

the domination of abstraction is what capitalism presupposes and effectuates in the process of commoditization, when every concrete production is reduced to its exchange value in a regime of generalized equivalence and when the living labour of men is evaluated as ”labour power”. (Stengers 2011, citerad i Toscano, 2008: 72)

Samtidigt slår tanken om ”misplaced concreteness” även mot Marxska begrepp; i alla fall då de används på ett reduktionistiskt ”idealist-materialistiskt” vis. Man kan inte, menar hon, ”attackera en intolerant abstraktion med en annan intolerant abstraktion”. Att acceptera dessa intoleranta abstraktioner är att spela med i den kapitalistiska förtrollningen, i vilken vi förleds att tro på en icke-existerande ”ekonomisk bas” som styr världen. Toscano, å sin sida, vänder sig här mot Stengers, som han tycker glider undan frågan om att hantera akuta politiska problem:

We cannot be faithful today to [Whitehead’s] call for a revision of our modes of abstraction without investigating the role of real abstractions, abstractions which, rather than mere sports of the history of ideas, are woven into the very actions (of labour, exchange and valuation) that produce and reproduce contemporary society. Especially in an era of cognitive capitalism we cannot afford, as Whitehead sometimes did, to think that the disasters of ”˜progress”™ are to be chalked up to bad habits of abstraction and to the generalization of scientific materialism. In such an era, unless the sources of such real abstraction are examined and undermined, the kind of pedagogical reforms and emendations of abstraction suggested by Whitehead will remain powerless. (73)

Så, i slutändan är det kanske Whitehead-läsarna som kan lära sig av Marx-läsarna, och inte tvärtom?

– – – – –

Refs

  • Halewood, M. (2011) A.N. Whitehead and Social Theory: Tracing a culture of thought. London: Anthem Press.
  • Stengers, I. (2011) Thinking with Whitehead. Cambridge, MA.: Harvard University Press.
  • Toscano, A. (2008) ”The culture of abstraction”, Theory, Culture & Society, Vol 25, nr 4.

*: Jag håller mig kort kring Marx och realabstraktion, är ingen expert, hänvisar till alla andra som kan detta ämne bättre.

9 tankar kring ”Oavsiktlig marxism 2

  1. Fredrik II

    Vad bra! En undran: finns det något skäl till att realabstraktionen och tankeabstraktionen inte kan samexistera?

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Inte vad jag vet. Och roligt vore ju ställa dem i kontakt med varandra. Här känner jag bara att realabstraktionsexperterna behöver komma in; jag vet inte tillräckligt om Marx.

  3. Fredrik II

    Alltså, är det svårare än att realabstraktionen är en abstraktion som så att säga kan upplevas med sinnena? Varan hos Marx är ju en abstraktion av samhälleliga relationer, liksom neurosen hos Freud är en abstraktion av omedvetna psykiska relationer. För att något ska vara en abstraktion måste det ju uppfattas eller formuleras som en sådan. Både varan och neurosen är förstås abstraktioner också i tanken, varför inte? De råkar bara korrespondera med ”verkligheten”, förutsatt att man är marxist eller freudian. Likaså är soffan en abstrakt tanke, eftersom den döljer soffans enskilda delar, som har ett korresponderar med något realt (ett begrepp som svarar mot en sinnlig åskådning). Skillnaden mellan varan och neurosen är väl att det senare måste räknas som en idé, i Kants bemärkelse, d.v.s. ett begrepp som aldrig riktigt kan representeras sinnligt, om man nu inte räknar analysandens malström av ord som en sådan. Marx vill säkert hävda att varan är en soffa, åtminstone lägger han ner jävligt mycket tid på att frilägga den realitet som varan skymmer.

    Visst kan man då hävda att ALLT är abstraktioner, men det blir poänglös om man redan uppfattar de begrepp och den verklighet mot vilka de korresponderar som tillfälliga. Däremot är det förstås viktigt att peka ut abstraktioner som av en eller annan anledning bör pekas ut.

  4. Fredrik II

    Skillnaden skulle alltså vara, för att förtydliga, att realabstraktionen är verklig, dvs kan demonstreras i sina reala relationer (vilket Marx försöker göra i sin kritik av varan) medan tankeabstraktionen, i de fall de utgör en idé, t.ex. om vad mod skulle vara, åtminstone inte till fullo kan motsvaras av något i verkligheten. (Däremot, skulle Kant säga, finns det förstås sinnliga ”exempel” på mod.)
    Här kan man ju också ana vad den ”vetenskapliga marxismen” tog spjärn mot: den orättvisa som abstraheras i kapitalismen kan med det här resonemanget bevisas.

  5. Fredrik II

    Och om jag förstått Whiteheads ”fallacy of misplaced concreteness” rätt skulle varan och i synnerhet dess värde på marknaden vara en sådan. Åtminstone om man accepterar Marx idé om varan. Alltså: varan är en abstraktion (av samhälleliga relationer) som i en kapitalistiskt ekonomi framträder som konkret. En reifikation med andra ord, som tillhandahålls av varuformen. Jag ser inte hur dessa idéer skulle vara inkompatibla.

  6. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej igen – jag håller med dig. Utifrån min grunda Marx-förståelse tycker jag att det borde funka, men känner samtidigt på mig att det finns någon ”real real abstraction McCoy” som kan fylla i mer här…

  7. Rasmus

    Jag gillar frasen ”abstrakt abstraktion” (och kan inte låta bli att associera till det Latour kallar för ”relativ relativism”).

    Tre korta tankar i anslutning till vad som här har framkommit:

    1) Marx egen metod – kritiken av den politiska ekonomin – är i sig uttalat abstraherande. Däremot bygger den nog inte på någon ontologi om hur abstraktioner i allmänhet fungerar. Möjligtvis kan man säga att ontologin hör till det som har abstraherats bort!

    2) Givetvis kan realabstraktion och tankeabstraktion samexistera. Om kapitalet är en process som ständigt återskapar realabstraktionen ”värde”, så är Kapitalet en bok som försöker att rekonstruera denna realabstraktion som en tankeabstraktion. Och att värdetillväxten är en motsägelsefull process som tenderar mot sin egen logiska gräns, betyder att den adekvata tankeabstraktionen måste vara en kritik.

    3) Eftersom det inte finns någon abstraktionens ontologi hos Marx, bör vi vara noggranna med att inte tänka realabstraktion/tankeabstraktion i termer av bas/överbyggnad. Vi bör alltså inte sitta söka den underliggande realabstraktionen bakom varje enskild tankeabstraktion.
    Sohn-Rethel tenderade att återföra den matematiska abstraktionen till penningens realabstraktion och hamnade vid en tämligen exakt tid och plats i antiken; det var en mycket suggestiv tanke, just för att den var så reduktiv och i förlängningen föga hållbar. Hans fixering vid värdets cirkulation (på bekostnad av dess produktion) leder lite snett och på denna snedväg hamnade delvis även Adorno. (Detta har konstaterats av bl.a. Moishe Postone och Robert Kurz.)

  8. Pingback: Light that renders forces feelable « Nanosocieties

  9. Pingback: 99, our 68 » Fotografi och samhällsvetenskap: Referat

Kommentarer inaktiverade.